Första dagen på Electronica är slut och jag har haft tillfälle till en hel del riktigt bra intervjuer. Mycket handlade om sensorer och en del om kraftelektronik och verifiering. Framåt slutet av krönikan skall jag försöka få med Melodikrysset också. Det finns faktiskt en liten svag koppling.

Radar på 60 GHz
Men först lite sensorer. Jag pratade i morse en stund med Sameer Wasson från Texas Instruments. Han är ansvarig för företagets radarkomponenter och vi sågs för ett drygt år sedan i London, när de första radarkomponenterna i CMOS lanserades (76-81 GHz).

Den gången fick jag tillfälle att testa min ganska nyopererade handled och radarkomponenterna kunde mycket riktigt se allt det metallskrot som läkarna stoppat dit. Men framför allt var det oerhört imponerande att få se en komponent med radar, drivlogik DSP och ARM-processor på ett enda chip. Framför allt som rubbet var producerat i vanlig CMOS.

Så här ett drygt år senare har produktionen kommit igång på allvar och kunderna börjat strömma till. Fordonstillverkarna vill förstås ha radar, men de har inte riktigt fått upp farten ännu. Däremot har många andra börjat inse vad som går att göra. Då är det framför allt det fria 60 GHz-bandet som gäller.

Allt i ett
För att göra det enkelt för företag som är ovana vid RF-konstruktioner har TI lanserat färdiga moduler för 60 GHz, med inbyggd antenn. Enligt Sameer Wasson klarar modulerna 70 procent av applikationerna. Den lilla inbyggda antennen fixar det mesta och de som har större krav har förmodligen också vana vid att konstruera med radarkomponenter.

Vad kan man då göra med radar? Tja frågan är väl snarare vad man inte kan göra. ”Simpla” uppgifter som att räkna människor i rum eller detektera att någon faktiskt är på väg mot en automatisk dörr kan vara nog så svåra med vanliga detektorer. Med radar blir det mycket lättare. Eller det där med att slå upp bildörren mot en annan bil eller en trottoarkant. Det fixar en radar ganska lätt.

Alla andra sensorer
Nu är det förstås inte alla som tror lika mycket på radartekniken som Sameer Wasson. Ett av de stora sensorföretagen är österrikiska ams och jag fick en pratstund med företagets vd, Alexander Everke.

ams har haft en ganska fenomenal utveckling de senaste åren. Företaget har utvecklat många nya teknologier och köpt ännu fler företag som haft intressanta sensorteknologier. En hel del handlar om opto, med bland annat extremt små bildsensorer och VCSL-teknik för ovanligt långa avstånd. Däremot vill Alexander Everke inte ge sig in i radarvärlden. Han anser att de problemen går att lösa billigare på annat sätt.

Det verkar i alla fall som om Alexander Everke har lyckats göra ams till något av favorit bland uppstartsföretag med inriktning på sensorer. De kommer nu tidigt och ”knackar på” för att diskutera uppköp. Det hela påminner ganska mycket om EDA-industrin, där numera många uppstartsföretag har som affärsidé att bli köpta av Cadence, Synopsys eller Mentor.

Den här affärsmodellen är egentligen inte alls dum. Nya idéer utvecklas ofta bäst i nya företag, men steget till kommersialisering är stort och tungt. Ett pålitligt företag som både klarar steget till färdig produkt och som har en ordentlig marknadsföringsorganisation kan öka möjligheterna till framgång.

Ett problem är förstås att det stora företaget ofta har egna konstruktörer som försöker lösa samma problem som uppstartsföretaget har löst. I det läget gäller det att våga ta beslutet att lägga ner den egna utvecklingen och byta spår. Det är inte lätt och det finns gott om exempel på företag där detta har slutat illa. Men Alexander Everke har tydligen tillräckligt hårda nypor.

Testbarhet
Och vad i hela fridens namn har då Melodikrysset med Electronica att göra. Ja, inte särskilt mycket, men kanske ändå lite grand.
Jag tänkte ta vägen via testbarhet och validering, två ämnen som blivit allt viktigare i takt med att konstruktionsstorleken ökar. Jag talade i morse med Paul Musto från Mentor Graphics och han visade ett par riktigt intressanta nya verktyg som lagts in i företagets PCB-plattform Xpedition.

Demonstrationer är förstås aldrig samma sak som verklighet, men det verkade faktiskt som om Mentor har fått till det riktigt hyfsat. Kombinationen av enkelhet och tillräcklig komplexitet verkar inte alls dum.

Fel tre gånger i rad
Men tillbaka till Melodikrysset. Vi är ganska många som har Melodikrysset som rutin varje lördagsmorgon. Anders Eldeman är duktig på att få till en intressant musikblandning och tävlingsmomentet är kul.

Men de senaste gångerna har det blivit problem med validering och testbarhet. Det började för tre veckor sedan då alla siffror över fyra var förskjutna ett steg i krysset. Det blev förstås folkstorm.

Veckan efter var det en siffra som försvunnit i den tryckta versionen av krysset. Så i lördags var Anders Eldeman riktigt ledsen och hoppades att få slippa problem i fortsättningen. Det kan man förstå.

Androidversioner
Allt verkade också gå alldeles utmärkt och vi körde som vanligt Melodikryssappen på våra Androidbaserade ”paddor”. Men när det var dags att skicka in resultatet kunde inte appen hitta något nätverk.

Problem med WiFi-routrar är inget ovanligt, så jag testade telefonen (via 4G) i stället. Samma resultat. Men min frus nya telefon fungerade faktiskt.

När jag kollade lite närmare fick jag se att appen hade uppdaterats dagen innan. Bara lite ”housekeeping” för att fixa några småfel stod det i listan, men någon klantskalle hade tydligen bestämt sig för att skifta till nätverksdrivrutiner som kräver någon av de allra senaste Android-versionerna. Utvecklarna kunde väl inte tro att någon skulle få för sig att använda telefoner som är mer än ett drygt år gamla.

Hållbarhet
Så, när Sveriges Radio tjatar om hållbarhet och vikten av att reparera gammal elektronik går man själva i bräschen för att göra hyfsat nya prylar oanvändbara. Det kanske inte var meningen, men vi står plötsligt med två alldeles utmärkta ”paddor” som inte längre fungerar på lördagsmorgonen.

Jag vet inte om SR-Play-appen har modifierats på samma sätt, men det skulle inte förvåna mig. Kanske det inte längre går att lyssna till miljöprogrammet ”Klotet” med utrustning som är ett par år gammal.

Då skulle programmerarnas dumheter åtminstone kunna leda till något gott.

Filed under: Göte Fagerfjäll