Valet är över och alla verkar veta ungefär lika mycket som före valet. Ingen vann.

Men riktigt så illa är det faktiskt inte. Vi kan i alla fall se hur några av huvudfrågorna har ”betalats” av väljarna. Det gäller inte minst klimat och miljö, där utfallet blev betydligt magrare än vad många förväntat. Och så har vi förstås den märkligt dominerande högervinden efter 2006.

Men låt oss börja:

Vänstern förlorade ändå
När Jimmie Åkesson i SVT placerade SD lika långt till höger som Moderaterna var det nog många som kippade efter andan, inte minst i SDs kansli. Fram tills dess hade Åkesson och SD varit noga med att hålla vänster-höger-riktningen öppen.

I LO-ledningen och S-ledningen hade man desto större anledning att glädja sig åt Åkessons taktiska misstag. SD hade börjat komma obehagligt nära en ledarposition bland LO-medlemmarna och flödet från S till SD såg en period verkligt allvarligt ut.

Att Jimmie Åkesson så kraftfullt placerade in SD på högersidan innebar i alla fall att det blev betydligt lättare att mäta på den röd-blå skalan och att se hur majoriteten av väljarna röstar ur den synvinkeln.

På vänstersidan finns förstås V och S, men också MP måste nog numera klassas som vänsterparti (även om både S och MP ibland vill kalla sig mittenpartier). Det innebär i så fall att vänstern i årets val har stöd av 40,6 procent av de röstande svenskarna. Den borgerliga sidan får en överlägsen majoritet med 57,9 procent.

Sedan 2006
Om vi backar tillbaka ett antal val och använder samma förutsättningar (SD-höger, MP-vänster), ser vi hur valvinden svänger fram och tillbaka, men på senare år blåser stadigt åt höger.

Vi får gå tillbaka till 2002 för att hitta en stabil vänstermajoritet (52,8 procent). 2006 fick vänstern 46,1 procent. Andelen sjönk sedan 2010 till 43,6 procent och vid valet 2014 låg man kvar på 43,6 procent (men kunde ändå bilda regering).

Årets resultat på 40,6 procent är faktiskt det sämsta sedan 1920. Då fick Socialdemokraterna 29,7 procent och Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (nuvarande Vänsterpartiet) fick 6,4 procent.

Året efter (1921) bytte förresten SSV namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Det var ett namn som stod sig ända fram till 1967 då man bytte till Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Efter Berlinmurens fall strök man halva namnet och nöjde sig med Vänsterpartiet, V. Ändå har varken SSV, SKP, VPK eller V fått ingå i en socialdemokratisk regering.

Drygt 50 procent
Från 1936 och ända fram till 2002 var det normala att vänsterblocket fick drygt 50 procent av rösterna. Det enda verkliga trendbrotten var ”det röda” sjuttiotalet. 1973 fick vänsterblocket 48,9 procent, följt av 47,5 procent 1976 och 48,8 procent 1979. Ordningen återställdes under åttiotalet, då vänsterblocket stadigt låg över 50 procent. 1988 fick man hela 54,5 procent, om man räknade in det nya riksdagspartiet MP (5,5 procent).

Berlinmurens fall och östblockets sammanbrott gjorde att det svenska vänsterblocket 1991 fick ett historiskt dåligt resultat. S och V fick tillsammans bara 42,1 procent och V klarade med nöd och näppe fyraprocentspärren (4,4 procent) med lite stödröster från S. Miljöpartiet åkte ur riksdagen.

Men 1994 var allt tillbaka till det ”normala”. Vänsterblocket fick med hjälp av MP hela 56,5 procent. I de följande två valen, 1998 och 2002, hamnade vänstern strax under 53 procent.

Lång högervind
2006 slutade vänstervinden att blåsa och vänsterblocket har sedan dess inte varit i närheten av en majoritetsställning. Årets resultat för blocket är som sagt det sämsta sedan 1920 och ur ett höger-vänster-perspektiv finns det inte mycket att diskutera.

Klimat och kärnkraft
Så låt oss i stället ta en titt på miljö, klimat och energi. Här har vi frågor som rört upp känslorna över åren och påverkat valutgångar under åren.
Många minns väl kärnkraftsvalen på sjuttio- och åttiotalet. Men också frågan om utbyggnad av Vindelälven rev i slutet av sextiotalet upp mycket känslor. Och så förstås frågan om global uppvärmning de senaste åren.

I alla de här frågorna har Centerpartiet varit aktiva och deras valresultat speglar väl ganska väl intresset från väljarna. På senare tid har också Miljöpartiet kommit in och tagit en bit av kakan. Vänsterpartiet vill också gärna profilera sig som miljöparti, även om det från början nog mest var av taktiska skäl.

Om vi slår samman valresultaten för C, MP och V kanske vi kan få fram en grov bild av intresset för miljöfrågorna:

I årets val hamnar vi på 20,8 procent för de här tre partierna tillsammans. Det är något mer än förra valet (18,7 procent) och något mindre än 1998 (21,3 procent). Sedan mitten av åttiotalet har andelen legat ganska jämt, strax över 19 procent.

Med det här sättet att räkna fanns det stora intresset i mitten av sjuttiotalet. 1973 fick C 25,1 procent av rösterna och C och V hade tillsammans 30,8 procent. Det var toppen på en puckel som startade 1970 (24,7 procent) och höll på till 1979 (23,7 procent). Annars är ”klimatpartiernas” andel i stort sett jämn från början av sextiotalet och fram tills i dag.

Kärnkraftsfrågan fick alltså en del av väljarna att agera och byta parti, åtminstone under några år. Klimatfrågan ser däremot ut att ha ett mycket sämre genomslag. Miljöpartiet verkar i första hand ha tagit väljare från Centerpartiet och Vänsterpartiet lever sitt eget liv.

Utifrån valresultatet går det knappast att se att klimatfrågan haft någon som helst påverkan på väljarna.

Invandring?
Årets val präglades ganska mycket av invandringsfrågan. Det är kanske inte så konstigt.

Här ser vi kanske Miljöpartiets stora insats i svensk politik. Partiet lyckades först ändra de borgerliga partiernas invandringspolitik (uppgörelsen med Alliansen 2011) och sedan hålla kvar samma generösa invandringspolitik i regeringsställning från 2014.

Det måste klassas som en imponerande insats, med tanke på att både S och M tidigare varit ganska restriktiva när det gäller invandring.

MP var sedan med och stramade åt invandringen efter massinflödet 2015. På bara några få år lyckades man både öppna kranarna för fullt och sedan skruva åt dem igen. Något av ett rekord.

Folkvilja
Vart vill jag då komma med allt det här?

Tja, kanske det kan vara kul att blanda in lite objektiva data och inte bara spekulera. Jag tycker till exempel att det här med höger-vänster är intressant.

När Alliansen vann valet 2006 hade vänsterblocket minskat från 52,8 procent 2002 till 46,1 procent 2006. Det var en klar förlust. När Alliansen vann 2010 hade vänsterblocket minskat ytterligare till 43,6 procent. Det var en ännu större förlust, även om Alliansen plötsligt såg sig som minoritetsregering.

När Alliansen avgick 2014 hade vänsterblocket fortfarande bara 43,6 procent. Regeringsskiftet var en minst sagt säregen historia, åtminstone om man skall se till valresultat och folkvilja.

Den här gången talar experterna om vänstermajoritet, trots att vänsterblocket bara har 40,6 procent. Det låter utomordentligt egendomligt.

Samma sak gäller klimat- och energifrågan. Alla agerar som om en majoritet av väljarna prioriterat en massiv övergång till vindkraft och snabb omställning till elbilar. I själva verket hade partierna som driver de frågorna sin storhetstid på sjuttiotalet. Dagens miljöpartier är inte starkare idag än på sextiotalet.

Det ser alltså ut att finnas en klar diskrepans mellan de frågor som drivs i riksdagen och de frågor som intresserar väljarna.

Politiker leder
De senaste åren har vi fått se en mängd beslut på energi- och klimatområdet. Riksdagen har beslutat om ett klimatneutralt samhälle 2045 och ett fossilfritt Sverige 2030. Svante Axelsson, tidigare generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, har fått uppdraget som nationell samordnare för Fossilfritt Sverige.

Det genomgående temat för alla politiska miljöbeslut brukar vara att det är bra för de svenska företagen. Genom att ta tuffa beslut inom klimat och hållbarhet driver politikerna de svenska företagen åt rätt håll. Om bara företagen följer de visa politiska dekreten blir allt bra.

Det märkliga är att politikerna själva verkar tro på det här. Detta trots att politisk styrning av företagsmål brukar vara en ganska säker väg mot undergång. Tyvärr finns inte mycket som talar för att dagens politiker och miljöaktivister (som Svante Axelsson) skulle vara bättre på att driva företag eller spå framtid än tidigare generationer.

Energibeslut
Ta bara de senaste årens politiska beslut på energiområdet. Nuon-affären var kanske den mest omtalade, men frågan är väl om inte försäljningen av Vattenfalls kolkraft i Tyskland ändå tar priset i politisk klantighet.

Som de flesta säkert kommer ihåg var problemet att S/MP-regeringen år 2016 inte ville stå som ägare av tyska brunkolskraftverk. Inte för att Vattenfalls anläggningar i Tyskland var dåliga eller misskötta – de hör tvärtom till de bästa i Tyskland. Men kolkraft släpper som alla vet ut stora mängder koldioxid.

För Vattenfall var brunkolsverksamheten mycket lönsam, samtidigt som det fanns ytterst få seriösa köpare. Jag föreslog den gången att man skulle skänka hela verksamheten till den tyska staten under förutsättning att det hela lades ner (Skänk brunkolen till Tyskland). I verkligheten hade det naturligtvis inte accepterats. Tyskland behöver sin kolkraft och det ser ut som om brunkolen kommer att eldas långt in i en fjärran framtid.

Lösningen blev i stället att sälja verksamheten för 100 miljoner kronor till tjeckiska EPH. Det var ett verkligt vrakpris. EPH tjänade över 2 miljarder på verksamheten redan första året och lät sedan värdera det hela till 6 miljarder kronor. Pengar som kunde ha använts till ”vård och omsorg” om man skall följa vanlig politikerretorik.

Det riktigt bedrövliga var att Vattenfall och Sverige dessutom framstod som ”the bad guys”, eftersom man sålt verksamheten i stället för att lägga ner den. Affären blev ett paradexempel på en ”lose-lose”-affär.

I pengar räknat var förstås Nuon-affären värre (60 miljarder kronor), men där handlade det åtminstone om affärsmässig dumhet. Det fanns i alla fall en minimal teoretisk möjlighet att affären skulle kunna bli lönsam.

Affären med den tyska brunkolen var däremot totalt vansinnig. Alla fakta låg på bordet och politikerna drev igenom affären för att framstå som mera miljövänliga (inte ens det lyckades). I normala sammanhang skulle affären förmodligen ha fått ett dyrt rättsligt efterspel.

Men just nu är det intressantare att se resultatet efter valet.

Filed under: Göte Fagerfjäll