Efter den härliga sommaren kom en fantastisk äppelskörd och vi producerar äppelmos så fort det går. Men efter att ha läst Svenska Kraftnäts rapport om den svenska effektbalansen (klicka här) vete tusan om jag vågar lita på frysen så mycket längre. Det är dags att plocka fram de gamla konservburkarna för att slippa problem när elnäten stängs ner.

Rapporten från Svenska Kraftnät kom i slutet av juni och visar hur vi kan förvänta oss att klara ytterligare en kall vinter. För många är nog svaret en kalldusch. Vi är på väg mot en tid av elbrist, extrema elpriser och periodvis nedstängda elområden.

Vindkraften räcker inte
Problemet är förstås att vi beslutat att lägga ner kärnkraften och ersätta den med solenergi och vindkraft. Eller rättare sagt, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har beslutat och de andra partierna försöker hålla emot lite lamt – äras den som äras bör.

För att ersätta kärnkraftens 8,6 GW har vi (ja ni vet vilka) byggt upp ett vindkraftsbestånd med en installerad effekt av strax över 8 GW. Tanken är att bygga ut vindkraften ytterligare för att ersätta kärnkraften i takt med att den läggs ner. Ur ett småskoleperspektiv låter det som ganska enkel och rättfram matematik.

Men verkligheten är inte riktigt så enkel. Svenska Kraftnät räknar med att vindkraften bara kommer att ge 0,6 GW vid en kall vinterdag. Redan det är förresten högt räknat, eftersom vindkraften de kallaste dagarna i vintras låg klart under 0,2 GW.

I vilket fall som helst – vindkraften kan inte förväntas ge något bidrag ”när det väl gäller”. Solenergin är helt försumbar vintertid. Rapporten visar att det egentligen inte spelar någon roll hur många vindkraftverk vi bygger. Det hjälper inte effektbalansen ändå.

Fattas redan
Det som jag gillar allra bäst med rapporten är att den är så välfylld med data. Jag kan väl tycka att slutsatserna ibland är lite väl mjäkiga (Isabella Lövin håller nog inte med om det), men all information finns lätt tillgänglig för den som gillar sådant. Det gör jag.

Det är alltså lätt att jämföra produktionskapacitet, överföringskapacitet och förbrukningsstatistik för olika elområden och sedan räkna själv.

Ta till exempel något så enkelt som att jämföra produktion och konsumtion en kall vinterdag under en normalvinter (räknat på kapaciteten 2018/2019 och inga stängda reaktorer). Då ser man att pusslet nästan går ihop. Överföringskapaciteten mellan de olika elområdena (SE1 längst norrut och SE4 längst söderut) räcker nästan till för att alla skall få el. Det fattas bara 0,4 GW längst nere i söder och det kan ännu så länge tyskarna bidra med. Vi klarade oss till och med i år, även om det var lite väl nära gränsen för att det skulle kännas hälsosamt.

Stockholm och Göteborg
Men låt oss för ett ögonblick strunta i norrlänningar och skåningar. Elområde SE3 är det största och viktigaste. Det inkluderar Dalarna och Gävle norrut och Oskarshamn och Varberg söderut. Stockholm, Göteborg, Norrköping och Jönköping är bara några av de större industriorterna.

SE3 är det i särklass mest energi- och effekthungriga elområdet. En kall vinterdag under en normalvinter kan man (enligt rapporten) räkna med ett effektbehov på 17,1 GW. En riktigt kall vinter ökar behovet till 18,1 GW.

Här har jag lite svårt att tro på rapporten. Skulle verkligen effektbehovet bara öka med sex procent en extremvinter (tjugoårsvinter) jämfört med en normalvinter. Jag är utomordentligt skeptisk.

Men låt oss fortsätta. Alla våra kärnkraftsreaktorer finns i SE3-området och ger i praktiken 7,7 GW. Området har vattenkraftverk som ger 2,1 GW och det finns kraftvärme och fossileldad extrakraft som tillsammans i praktiken ger upp till 2,6 GW. Rapporten räknar med 0,2 GW vindkraft, men det kan lika gärna vara 0,05 GW.

SE3 kan alltså idag producera 12,6 GW på egen hand, vilket ger ett underskott på 5,2 GW. Dessutom måste SE4 ha ett ordentligt tillskott för att inte Skåne och Blekinge skall bli mörklagda. SE4 har ett underskott på 3,3 GW.

Som tur är finns det normalt sett hyfsat gott om vattenkraft norrut. SE3-området har kapacitet att ta emot 7,3 GW från SE2, och tillsammans med kärnkraften räcker det för att täcka hela behovet för Stockholm och Göteborg. Det räcker till och med för större delen av Malmöområdets behov (resten får de som sagt ta från Tyskland).

Om det verkligen kniper går det att plocka in 2,1 GW från Norge också. Problemet är bara att den energin i praktiken går raka vägen till Finland och vi vill inte bli ovänner med våra grannländer.

Vi kan alltså dra slutsatsen att Stockholm och Göteborg klarar sig den här vintern också. Och så länge inte Angela Merkel stänger kolkraftverken kommer nog Malmö att klara det underskott som skapades vid stängningen av Barsebäckreaktorerna.

Utan kärnkraft stannar SE3
Men redan 2019 börjar kärnkraften avvecklas på allvar. Först stängs Ringhals 2 och Ringhals 1 året därefter. Några år senare skall allt vara borta.

Om vi återigen koncentrerar oss på SE3, inklusive Stockholm och Göteborg, ser allt plötsligt väldigt mycket otrevligare ut. Över 60 procent av elproduktionen försvinner och området får ett elunderskott på hela 12,9 GW.

Med 7,3 GW från SE3 blir underskottet ”bara” 5,6 GW, men det förutsätter att vi mörklägger Skåne och Blekinge. Om de skall ha sin andel stiger underskottet över 8 GW. Det är inget man ”snyter ur näsan”.

Även om vi stänger exporten till Finland och hämtar maximalt med energi från Norge går det hela totalt åt skogen. Då räknar vi ändå med en normalvinter och full produktion för vattenkraften.

Man kan naturligtvis tänka sig att öka överföringskapaciteten norrut, men redan med 7,3 GW till SE3 behövs all resterande effekt till SE1 och SE2. För att klara Stockholm måste vi i så fall mörklägga norra Sverige. Inte helt populärt.

Elbilar?
Massiv satsning på vedeldning och förbud mot elbilar är kanske två möjligheter att klara åtminstone en del av problemet. Men då skall vi komma ihåg att rapporten inte ens har tagit med inverkan från eventuella elbilar. Det borde man kanske göra.

För elbilar har faktiskt en ganska stor inverkan på effektbalansen. Så länge de är få och laddas på natten är problemet lösbart, men så fort vi börjar tala om snabbladdning förändras situationen.

Om vi antar att Isabella Lövin får rätt har vi lagom till kärnkraftsnedläggningen bytt ut de flesta bensin- och dieselbilar mot elbilar. Alla som kör längre sträckor kommer att behöva snabbladda bilen minst en gång på vägen. Målet är att en snabbladdning skall gå på mindre än en halvtimme. Det innebär en laddeffekt på ca 120 kW.

Just nu orkar jag inte leta upp hur många långa bilresor som görs per dag, men vad jag kan se görs i genomsnitt mer än 30 000 resor varje dag med tåg och flyg mellan de tre stora städerna. Antalet långresor med bil bör vara väldigt mycket större än så.

Om vi nöjer oss med 100 000 snabbladdningar per dag utspritt över en tolvtimmarsperiod hamnar vi på 0,5 GW konstant effekt dagtid. I verkligheten lär laddningarna vara betydligt mera koncentrerade under en period mitt på dagen och en period på eftermiddagen. Vi talar då om 1 eller 2 GW vid sämsta tänkbara tid. Nästan allt hamnar förstås i elområde SE3.

Först krävs katastrof
Vem som helst kan se att det här inte fungerar och i en normal marknad borde det leda till ökat byggande.

Men elmarknaden är inte normal. Rapporten från Svenska Kraftnät pekar på att ingen kommer att vilja bygga ny produktionskapacitet förrän priserna gått upp ordentligt och priserna kommer inte att stiga tillräckligt mycket förrän kärnkraften är nedlagd.

Och här har vi en av dödsspiralerna i energiförsörjningen. För landet, företagen och invånarna är det en katastrof om elen försvinner när det blir kallt. Samtidigt är det hopplöst att få ekonomi i produktionsanläggningar som bara körs några timmar då och då. Ingen vill bygga något sådant, även om de kan debitera ett par tior per kWh.

Staten kan naturligtvis bygga och driva jättelika gas- eller oljeeldade kraftverk som startas då och då vintertid. Problemet är bara att det skulle bli fruktansvärt dyrt och dessutom visa den verkliga kostnaden för vindkraften. Ingen miljöpolitiker skulle göra något sådant. Då får det hellre gå ”åt helvete”.

Konservburkar
Men tillbaka till mitt äppelmos. Hittills har jag gjort ca 30 kg av årets sommaräpplen och det lär bli mycket mer. Förra året snickrade jag dessutom ihop en riktigt bra press (hydraulisk) och med kombinationen kvisthack och mustpress räknar jag med att kunna tillverka många liter äppelmust när det är dags för höstäpplen.

Årets mosproduktion hamnar i frysen, men nästa år räknar jag med att det mesta konserveras. Vi har samlat ihop svärmors gamla konserveringsburkar och det blev faktiskt förbluffande många. Nya gummiringar finns bland annat på IKEA.

Att buteljera äppelmust är inte så svårt. Jag roade mig en gång i tiden med att göra öl och samlade då ihop ett stort antal halvlitersflaskor av den typ som är vanlig som returflaska på kontinenten. Kronkapsyler är billiga och säkra och det går snabbt att sterilisera och försluta.

Så jag räknar med att ha full fart på konserveringsverksamheten lagom tills strömavbrotten blir fler och längre. Sedan får jag väl hitta något vettigt sätt att värma huset (husen) under kalla och strömlösa perioder. Det skall nog gå.

Det blir svart
Men ärligt talat – varför skall vi betala gigantiska summor för att flyttas tillbaka till artonhundratalet. Finns det verkligen inga politiker som kan läsa och räkna?

Jag menar – det är en sak att klanta till försvaret, polisen och skolan. Sådant kan man alltid slingra sig ur med lite politikersnack (så länge det inte blir krig).

Men när elen försvinner blir det väldigt svart och väldigt kallt. Det märks – på riktigt.

Filed under: Göte Fagerfjäll