Dags för vattenbombsförening
Hur kan Sjöräddningen fungera så fantastiskt bra, samtidigt som statens beredskap och insats mot skogsbränder fungerar så förbluffande dåligt? Kanske det är dags att kortsluta tröga och ineffektiva statliga myndigheter och skapa en helt fristående organisation för att hantera brandbekämpning från luften. Med omedelbar vattenbombning skulle de flesta bränder kunna släckas innan de hunnit sprida sig.
I Sverige har vi en räddningsorganisation som fungerar på ett fullständigt strålande sätt. Sjöräddningen är en ideell förening, där kostnaden för alla fartyg och all räddningsutrustning bekostas via insamlingar och medlemsavgifter och där alla inblandade ställer upp ideellt. Organisationen har båtar och utrustning i absolut toppklass och massor av medlemmar som är villiga att arbeta. Staten behöver inte betala en krona.
Skulle det då vara möjligt att starta motsvarande organisation för att klara snabba flyginsatser mot bränder? Ja, likheterna mellan Sjöräddningen och ett tänkt Vattenbombflyg är faktiskt förvånansvärt stora. Det är lätt att skissa upp en organisation som löser de snabba insatserna på ett enkelt och enhetligt sätt och det skulle garanterat inte vara några problem att hitta villiga piloter och medlemmar.
Så låt oss titta på grundförutsättningarna.
Övervakningen fungerar
Sedan femtiotalet finns faktiskt ett samarbete om brandövervakning mellan flygklubbar och myndigheter. Piloter flyger gratis för att få flygtimmar och klubbarna får betalt för bränslekostnaden.
Systemet är billigt för staten, men ändå drog dåvarande Räddningsverket 2003 in pengarna till verksamheten. 2007 var man tvungen att återinföra systemen efter flera missade skogsbränder.
Brandflyget larmar via SOS Alarm, så att brandkårer på marken snabbt kan komma till rätt plats. Systemet kan utvecklas ytterligare, men är i grunden bra. Piloter får flygtimmar på egna plan, det hela är billigt och myndigheterna får små möjligheter att strula till verksamheten.
Vattenbombning
Snabba larm är otroligt viktigt, men sedan gäller det att också göra snabba åtgärder. Om man omedelbart kunde sätta in vattenbombning från flygplan eller helikopter skulle de flesta bränder aldrig hinna ta steget till storbränder.
Men här bryter det nuvarande systemet ihop totalt. Försvaret har inte längre kapacitet eller resurser för vattenbombning. En del privata helikopterföretag har kapacitet att dumpa 500 liter åt gången, men det brukar alltid bli för lite och för sent. I stället talar Stefan Löfvén och Dan Eliasson (MSB) om EU-samarbete. Något som tar lång tid och garanterar att små bränder hinner växa till stora skogsbränder.
Dyra och stora plan
Den stora frågan just nu verkar vara om Sverige borde köpa in ett par vattenbombplan av typen Bombardier 415. Den frågan har varit uppe efter varje större skogsbrand sedan nittiotalet (då Räddningsverket hyrde in och utvärderade planet första gången).
Varje gång har det slutat med att prislappen blev för hög och att det nog inte blir någon lika stor brand inom överskådlig framtid. Man vill inte ha dyra plan och dyra besättningar stående overksamma.
Och visst ligger det mycket i resonemanget. Flygplanen är mycket dyra och nyproduceras för övrigt inte längre (tack för den informationen MWE). Kraven på besättning och underhåll är dessutom mycket höga. En ny Bombardier 415 kostade ca 250 miljoner kronor i inköp och till det kommer många miljoner per år i löpande kostnader.
Det finns alternativ
Att skapa en fristående organisation baserad på något så stort och avancerat som Bombardier 415 är knappast rimligt. Men det finns faktiskt gott om alternativ som gör samma jobb till ett mycket lägre pris.
Ta till exempel Air Tractor AT-802 Fire Boss. Det är en vattenbomsvariant av ett populärt besprutningsplan som också finns i militär version.
I sin vattenbombsvariant kostar det här planet ungefär en tiondel av en Bombardier 415, alltså ca 25 miljoner. Ändå har planet nästan halva vattenkapaciteten (2 500 liter) och kan på samma sätt fylla tankarna på några sekunder genom att flyga över vattenytan på en sjö. Sjöar av tillräcklig storlek finns överallt i Sverige.
Alla vill flyga
Att hitta piloter som vill flyga ett enmotorigt amfibieplan med 1 600 hästkrafter är inte svårt. Om jag hade kvar mitt flygcertifikat skulle jag omedelbart ställa mig i kön. Det är helt enkelt vansinnigt roligt.
Att ”typa in” piloter på ett plan av den här typen är heller inte särskilt svårt. En frivilligorganisation med ett antal lärare bör ganska snabbt kunna examinera ut massor av piloter. Och med tanke på att flygtimmarna är relativt billiga är det lätt att hålla kompetensen hög hos piloterna. Naturligtvis helt på frivillig basis.
Extrem snabb insats
Låt oss alltså drömma om en organisation med kanske tjugo plan av den här typen spridda över Sverige. Organisationen har naturligtvis i god tid övat på de lämpligaste sjöarna i närområdet och har självklart kartmaterial, GPS-koordinater och lämpliga flygvägar väl dokumenterade.
Man kan i det läget räkna med att det finns ett startklart plan inom bara några mils avstånd och ett antal piloter som utan vidare kan tänka sig att omedelbart lämna sitt hem eller arbete och vara startklara mer eller mindre omgående.
En sådan organisation kan ha första vattenbombaren i aktion mindre än en timme efter larmet. Med tio till tjugo bombningar i timmen (beroende på avstånd till lämplig sjö) handlar det om upp till 50 000 liter vatten redan första timmen.
Om det behövs är det bara att dirigera fler flygplan till området. Med en marschhastighet på 270 km/h tar det inte lång tid för de närmaste planen att vara på plats och bekämpa elden.
Det riktigt intressanta är att såpass många plan kan bekämpa många brandhärdar på en gång. Åska och godståg har en ovana att ge många bränder i följd. I början av sommaren startade till exempel ett godståg hela åtta bränder under en enda transport i Värmland.
Kan det vara så enkelt?
Är det här verkligen möjligt? Kan det vara så enkelt?
Ja, Sjöräddningen är ett utmärkt exempel på att en sådan här organisation skulle kunna fungera alldeles utmärkt. En ”vattenbombförening” är faktiskt mycket enklare att driva och underhålla, med väl definierade mål och en relativt lättorganiserad verksamhet.
Vi talar naturligtvis om stora pengar, betydligt mer än Sjöräddningens ca 170 miljoner per år. Men prislappen för årets bränder lär hamna över en miljard bara i förstörd skog. Skogsägare och försäkringsbolag kan säkert tänka sig att skjuta till en slant för att äntligen få något som fungerar.
Alternativet är förstås att staten och MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) tar konsekvenserna av att försvaret och civilförsvaret rustades ner. Dan Eliasson kan säkert hantera problemet lika framsynt som han skötte Polisen. Ett par Bombardier 415, en stor organisation och några fast anställda besättningar skulle åtminstone innebära ett ordentligt ingrepp i statsbudgeten.
Vem tar steget?
Just nu finns det ett gyllene tillfälle att göra något vettigt med Sjöräddningen som förebild. Alla ser problemet, många är villiga att ta fram plånboken och piloterna kommer att stå i kö. Vem vill ta ledningen?
Filed under: Göte Fagerfjäll
Ett utmärkt förslag! Hoppas ni skickat det förslaget till MSB och regeringen också, ifall de missat något så uppenbart som ett distribuerat och snabbstartat nätverk av brandsläckningsplan. Personligen anser jag dock att detta är något vars nota staten borde betala för. Effektiv brandbekämpning är väl, om något, en hörnsten i statens uppdrag att hjälpa och skydda sina skattebetalande medborgare?
Hej Kalle
Jag har skickat en kopia till en av våra dagstidningar, dock utan reaktion. Jag skall gärna skicka till MSB och regering också, men jag har inga större förhoppningar om någon reaktion från det hållet.
Staten borde naturligtvis betala för katastrofhantering, men när staten betalar vill de också bestämma. Det skulle förmodligen betyda dödsstöten för den här typen av verksamhet.
Att staten inte betalar för Sjöräddningen är säkert huvudanledningen till att Sjöräddningen fungerar så bra. Myndigheterna har ju så dålig koll att de till och med vill ha betalt för att Sjöräddningen skall få använda sig av 112-tjänsten. Staten vill alltså ha betalt för att en fristående organisation gratis utför arbete som staten egentligen bör göra. Den här frågan är fortfarande inte löst.
/göte
Haken i resonemanget är att Bombardier CL-415 inte tillverkas längre. Tillverkningen upphörde redan 2015
Det handlar väl i och för sig om en paus i produktionen i väntan på fler beställningar. Bombardier marknadsför fortfarande Bombardier 415.
Men visst stärker det mitt resonemang om att i stället använda ett enklare och vanligare plan. Air Tractor AT-802 Fire Boss är till exempel en variant av världens största (påstår de själva i alla fall) enmotoriga ”crop dusting”-plan. Det är fortfarande dyrt, men kostar ändå bara en tiondel av Bombardier 415. Och det tillverkas i ganska stora serier, vilket minskar risken för problem.
/göte
Svar nej. Bombardier har helt släppt amfibieplanen och överlåtit alla rättigheter till Viking Air. Det är osäkert om Viking kan återuppta produktionen utan statligt stöd. I övrigt delar jag Götes åsikter om AT-802F.
Du har ju alldeles rätt. Att tillverka dyra specialplan är tydligen ännu olönsammare än jag kunde tro. Så vitt jag kan se producerar Viking bara Twin Otter idag. Allt annat är uppgraderingar och modifieringar. I det läget verkar en nyproduktion av CL415 ganska osannolik.
Som det kan gå.
Vinsten med ett distribuerat som snabbt kan släcka elden medans den fortfarande är liten borde vara stor.
Om inte staten vill vara med och betala så borde skogsägarna och försäkringsbolagen vara intresserade.
Problemet är väl som i alla organisationer: kostnader är det mycket ”enklare” att räkna på än framtida vinster eller framtida uteblivna kostnader. Vettiga investeringar ligger därmed alltid i underläge. Först när katastrofen kommer kan man sedan bevisa att detta skulle vi gjort. Brandskydd är väl inte särskilt hippt heller jämfört med ”viktiga” investeringar som solcellsstöd.
Hej Henrik
Det är alltid svårt att få politiker att tänka långsiktigt och framför allt investera i sådant som inte ger omedelbar utdelning.
Men just nu tror jag nog att det vore fullt möjligt att få försäkringsbolag, skogsägare och allmänhet att ”slanta upp” tillräckligt mycket pengar för att få igång en sådan här verksamhet i ideell form. Förutsättningen är förstås att någon eller några hyfsat kända och pålitliga personer (inte politiker) vill stå i fronten för det hela.
Att sedan få det hela att fungera långsiktigt är betydligt enklare. Piloterna står garanterat på kö och de kommer att slåss om att få öva och flyga. Och det finns säkert gott om pensionerade flygmekaniker som gärna håller planen i trim. De löpande kostnaderna behöver på det sättet inte bli alltför stora.
Så kan politikerna få hålla på med solcellsstöd och annat som kanske ger politiska poäng, men inte gör någon nytta. Det kallas arbetsfördelning.
/göte
Frågan är om det handlar om enbart ekonomiska värden. Just nu verkar det som om den brunna skogen är värd ungefär en miljard kronor. Det låter som en ganska överkomlig summa i jämförelse med vad politikerna anser vara försvarbart när det gäller några stumpar höghastighetsjärnväg. De antas kosta många tiotals gånger mera – redan innan de oundvikliga kostnadsöverdragen också redovisats. Det faktiska värdet av höghastighetsjärnväg har ju ventilerats några gånger i den här spalten.
Det kanske är lika bra att låta naturen ha sin gång. Det har den alltid haft och i långa loppet har det ju ändå gått ganska bra att leva i Sverige.
Jag menar; hur ska beredskapen dimensioneras? Bränderna har en tendens att klumpa ihop sig i tiden och en beredskapsstyrka som klarar worst case kommer att vara mycket dåligt utnyttjad under ungefär nio månader av tolv. Och många år kanske den inte alls behövs. Så den dåliga beredskapen, alla utredningar och förhalandet av beslut kanske inte är så himla dåligt om man tittar på ekonomin bakom det hela. Men det är knappast något som en politiker som ”tar frågan på största allvar” kan förväntas säga.
Det ska ju inte vara så här varmt i Norden. Och ibland är det kallt. Tidigare, vid kyla, användes konstaterandet att ”det är skillnad på väder och klimat” ganska flitigt. I år förekommer sådana uttalanden inte alls – nu är politikerna överens om att det är klimatkatastrofens fula tryne vi ser. Slagordens roll i den politiska världen är lite olika, beroende på när de passar eller inte.
Mitt i alla katastrofer finns faktiskt en liten fördel. Vi förstår att politiker och myndigheter varken är eller kan vara sådär framsynta som de själva alltid vill påstå. Det är ingen dålig insikt.
Att stötta föreningar som Röda Korset och Sjöräddningen blir i det läget mycket naturligare. Ideella föreningar har ju faktiskt otroligt mycket bättre möjligheter att vara framsynta än politiker. De kan upprätthålla en jätteorganisation utan att behöva avlöna den och de kan gneta på i årtionden utan att någon börjar tjata om bortkastade pengar.
Förhoppningsvis får skogsbränderna oss att i ännu högre grad inse vikten av frivilligorganisationer. Där finns mycket mer att göra och kanske kan inkompetenta politiker och myndighetschefer driva oss åt rätt håll.
Då har de ändå gjort någon nytta.