Det är tyvärr bara att inse – ger man aktivister ett lillfinger är de inte nöjda förrän de fått hela handen. Efter att ha kastat ännu ett öga på våra klimatskatter kan jag inte dra någon annan slutsats. Viljan att detaljstyra är oändlig och det finns ingen gräns för märkliga skatteförslag.

I Sverige har vi en separat koldioxidskatt sedan 1991. Den ligger idag på drygt 1,40 kronor per kg koldioxid (inklusive moms), vilket är ungefär tio gånger högre än i andra länder. Det normala är ungefär en tioöring per kg och EU driver frågan om en skatt på en nivå mellan 4 och 30 öre per kg koldioxid.

Koldioxid dyrare än olja
Ändå tänker jag inte gå ut i strid mot koldioxidskatten. En lokal koldioxidskatt på en något så när rimlig nivå är trots allt det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen. Samtidigt ger det en intressant möjlighet att räkna om koldioxidsänkande åtgärder till reda pengar och det kan alltid vara praktiskt.

Till att börja med kan vi se att vi i Sverige värderar koldioxiden högre än bränslet. 1 liter olja kostar idag drygt 3,60 kronor (knappt 65 dollar per fat). Koldioxidskatten för en liter dieselolja ligger strax över fyra kronor inklusive moms. Till det kommer en energiskatt på ca 1,60 kronor.

Kärnkraft och vattenkraft
Med ett pris på koldioxid kan vi också värdera den koldioxidfria produktionen av el från kärnkraft och vattenkraft. Om vi jämför med kolkraft handlar det om en besparing på ca 1 kg koldioxid per kWh. Om vi jämför med el från naturgas blir det ungefär hälften.

Värdet av kärnkraftsproduktionen 2017 (ca 90 TWh) blir då 50 till 100 miljarder kronor (plus moms), beroende på om vi jämför med gas eller kol. Värdet av elen från vattenkraften är lika stor. Plötsligt verkar investeringar i kärnkraftsforskning riktigt billiga och vi skulle till och med ha råd att bygga ett par nya reaktorer om året.

Om vi tittar på kärnkraftens koldioxidreduktion den senaste femtioårsperioden med det här sättet att räkna ser vi ett ”politiskt värde” grovt räknat mellan 2 500 och 5 000 miljarder kronor. Det är ofantligt mycket pengar.

För lite tycker en del
Men till och med 1,40 kr per kg koldioxid är alldeles för lite tycker majoriteten av miljöpolitiker på vänsterkanten. Därför införs nu ännu högre elbilssubventioner och ökade bilskatter för bilar som släpper ut mer koldioxid.

Subventioner och skatter är två sidor av samma sak, så vi kan relativt enkelt räkna om elbilssubventionen till koldioxidskatt. Om vi räknar på en total körsträcka av 20 000 mil hamnar vi på en värdering motsvarande 3 kronor per mil. Till det kommer en sänkt fordonsskatt med några tusenlappar per år. Det motsvarar ytterligare ett par kronor per mil.

Eftersom vi skall jämföra med importerade fossila bränslen måste vi också lägga till batteriets koldioxidutsläpp under produktionen. Där ligger dagens batterier mellan 150 och 200 kg koldioxid per kWh räknat på märkkapacitet. Ett Teslabatteri borde alltså ha en extraskatt på ca 20 000 kronor, medan ett mindre batteri kan nöja sig med hälften.

De flesta brukar dessutom räkna med mer än ett batteri under 20 000 mil för användning i normalt bruk. Låt oss räkna med ett och ett halvt batteri och glömma problemen med att sälja det halva batteriet.

På det här sättet hamnar vi utan vidare på 6,50 per mil i skattesubventioner som helt är inriktade på koldioxid. Vi bortser från tjänstebilsregler och annat som ökar subventionen ännu mycket mer. Vi bortser också från koldioxidutsläpp från den el som används. Det kan vi kanske kvitta mot de (ganska små) utsläpp som diesel och bensin drar på sig från oljekälla fram till svenska gränsen.

Tre gånger mer
En normal hyfsat stor modern dieselbil släpper ut ungefär 1,2 kg koldioxid per mil. Det blir ungefär 1,70 kr per mil i koldioxidskatt.

Politikerna räknar alltså med att koldioxidutsläppen ”egentligen” borde kosta nästan fyra gånger så mycket som idag. Låt oss därför göra ett tankeexperiment där vi höjer koldioxidskatten till fem kronor per kg koldioxid och plockar bort virrvarret av missriktade subventioner och bonus/malus-idéer.

Dyrare bränsle
För den normale bilägaren skulle det förstås bli en ordentlig extrakostnad. Milkostnaden för en modern dieselbil (1,2 kg koldioxid per mil) skulle öka med 4,30 kronor. Det skulle kanske minska trafiken en del eller åtminstone driva på inblandningen av syntetiskt bränsle.

Elbilsägaren skulle fortfarande ha samma låga milkostnad som idag. I Sverige producerar vi ju el nästan koldioxidfritt. Men subventionen på 60 000 kronor försvinner förstås och ersätts med en engångsavgift på mellan 60 000 och 85 000 kronor för batteriets koldioxidutsläpp (Tesla). Om batterierna tillverkas med lägre koldioxidutsläpp (t ex i Sverige) minskar naturligtvis avgiften.

Kärnkraft
Men det finns annat än bilar. Om man värderar koldioxidutsläpp till 5 kronor per kg blir kraftproducenterna de stora vinnarna. Kärnkraften och vattenkraften ligger bakom Sveriges låga koldioxidutsläpp och bör rimligen få sin del av värdet.

Vi kanske inte skall jämföra med ren kolkraft, det blir ”för bra”, utan snarare med gaseldade kraftverk, som ligger någonstans runt 0,5 kg koldioxid per kWh. Det skulle i så fall motsvara ett tänkt värde på 2,50 kr per kWh eller två kronor plus moms.

Kärnkraften, som producerar stabil baskraft, måste förstås ersättas fullt ut för sina minskade utsläpp. Det blir ca 180 miljarder kronor (plus moms). Inte illa.

Också vattenkraften måste kompenseras fullt ut, med lika mycket pengar.
En intressant fråga är hur man skall värdera energi som exporteras och importeras. Import av energi beskattas rimligen fullt ut, medan exporten är mera tveksam.

Samma sak gäller solenergi och vindkraft. I många fall produceras el som ”egentligen” inte behövs och som inte leder till någon minskning av koldioxidutsläppen. Det är en självklar följd av vind- och solenergins intermittenta natur. Sol- och vindenergi kan på sin höjd få kompensation för hälften av den producerade elen. Det blir ändå nästan 17 miljarder kronor.

Går inte
I verkligheten är förstås allt det här omöjligt. 17 miljarder i subventioner till vind- och solenergi lägger vi nog ut, men att årligen ge 360 miljarder av våra skattepengar till kärnkraft och vattenkraft låter lite väl magstarkt, även om en del kommer tillbaka till statliga Vattenfall.

Samma sak gäller en rad andra områden. Skogsindustrin ”låser in” massor av kol när de producerar virke till byggnader och andra långsiktiga konstruktioner En av ekonomiprofessorerna på förra veckans skattekonferens hävdade att värdet ligger på ca 2 000 kronor per kubikmeter redan med dagens skatter. Det är mer än dubbelt så mycket som en skogsägare får för timret.

Med mina enkla överslag får jag inte värdet till mer än en tusenlapp per kubikmeter, men det skulle ändå motsvara minst 4 000 kronor vid en höjd koldioxidskatt. När jag avverkar och säljer ett antal träd från min lilla skog får jag i så fall kanske 30 000 kronor av Sydved och 150 000 kronor av staten. Onekligen en intressant tanke.

Sedan kan vi alltid fundera på hur exportindustrin skall värderas. Om svenskt stål produceras med halva koldioxidinnehållet – vem betalar ”vinsten”. Vi talar ju trots allt om globala utsläpp.

Hur mycket?
Nej, det är bara att inse att miljöpolitiken har spårat ur. Alla åtgärder riktas mot områden där effekten är minimal eller negativ. Om målet verkligen var att minska koldioxidutsläppen borde vi sedan länge ha satsat stenhårt på ny kärnkraft. Den sparar varje år uppåt 50 miljoner ton koldioxid och ökad produktion skulle kunna användas för export och för att producera syntetiskt bränsle, batterier, stål och annat som minskar koldioxidavtrycket.

I stället satsas allt krut på att skifta personbilsflottan från diesel- och bensinbilar till elbilar. Detta trots att den praktiska skillnaden i utsläpp mellan moderna dieselbilar och elbilar är obefintlig.

Inte ens om vi skrotade alla bilar och övergick till att cykla och gå skulle effekten bli så ruskigt stor. En personbilsflotta bestående av moderna dieselbilar släpper trots allt bara ut ca 6,4 miljoner ton koldioxid med dagens körsträckor och bara drygt 3 miljoner ton med en femtioprocentig inblandning av biobränsle. Jämför det med kärnkraftens inbesparade 50 miljoner ton.

Kärnkraft i Danmark
Som tur är ser vi intressanta moderna kärnkraftsprojekt i flera delar av världen. Svenska Blykalla har vi behandlat tidigare, men vi ser också ett mycket intressant projekt från danska Seaborg Technologies. Företaget utvecklar saltsmältereaktorer av den typ som Alvin Weinberg och hans grupp i Oak Ridge konstruerade på femtiotalet. Reaktortypen kan göras mycket effektiv och mycket säker.

Seaborg har fått en hel del pengar i år och det ser ut som om deras CUBE-reaktor skulle kunna bli verklighet. Danmark har väl på senare tid knappast setts som en kärnkraftsföregångare, men skenet bedrar. Den sista forskningsreaktorn stoppades så sent som år 2000 och landet har en lång och framgångsrik forskningstradition från Niels Bohr och framåt. Vem vet – de kanske skulle kunna dra igång en forskningsreaktor i Barsebäck? Där finns all nödvändig infrastruktur.

Men viktigast av allt – ha en härlig midsommar!

Filed under: Göte Fagerfjäll