I morse var jag på ett seminarium om miljöskatter och deras effekt på miljö och företagande. Det var både intressant och skrämmande. Slutsatsen blev att skatter kan användas för att styra mot bättre miljö, men att de flesta av de skatter som introduceras är negativa både för miljö och ekonomi. Politiker är helt enkelt mera intresserade av att göra något som låter bra än att göra något som faktiskt fungerar.

Seminariet var avsett att presentera Svenskt Näringslivs nya rapport: ”Greenwash – En analys av svenska miljöskatters effektivitet” av professor Runar Brännlund. I panelen fanns en rad välrenommerade forskare och företagare, men för säkerhets skull också ett par miljöpolitiker och den nationelle samordnaren för fossilfritt Sverige.

Inga skeptiker
Det är viktigt att påpeka att Runar Brännlund på intet sätt är någon klimathotsskeptiker. Tvärtom framhåller han i rapporten hur viktigt det är att minska både koldioxidutsläpp och annat olämpligt.

Runar Brännlund är heller inte motståndare till att använda skatter och andra styrmedel för att nå ett önskat resultat. Han pekar framför allt på koldioxidskatten som ett framgångsrikt sätt att styra utvecklingen. Sveriges internationellt sett extremt höga koldioxidskatt ger visserligen konkurrensnackdelar för de svenska företagen, men principen är sund.

Reglering, krav eller skatt
I princip finns det tre typer av politiska styrmedel som kan användas i miljösammanhang. Det handlar om regleringar, ekonomisk styrning (skatter och subventioner) och information (kampanjer, märkningar etc).

Regleringar i form av utsläppskrav kan vara bra för att nå målet (om myndigheterna klarar av att kombinera med vettiga tester). Men det är inte särskilt kostnadseffektivt och om man går vidare med till exempel kvotering blir systemet snabbt fullständigt hopplöst. Ibland är det ändå nödvändigt.

– Ta till exempel ett kärnkraftverk. Där går det inte att ersätta regleringar med skatter. Ingen vill ju se utsläpp av radioaktivitet, även om någon betalar för dem.

Regleringar i form av krav på speciell teknik blir för det mesta ineffektivt. Problemet här är att de som reglerar sällan vet bäst. Detaljstyrning blir dyrt.

Så länge det inte handlar om katastrofeffekter är ofta ekonomiska styrmedel bäst. Skatter på till exempel bensin gör att människor anpassar sin körning. Skatterna är också teknikdrivande. Alla vill ju undvika skatter.

Ineffektiva skatter
Rapporten blir ändå en svidande vidräkning med miljöpolitiken eftersom nästan allt som görs är så pinsamt ineffektivt. Politiker väljer alltför ofta att ta till åtgärder som är bevisat dåliga, i stället för att titta på vad som faktiskt fungerar.

I en del fall är det uppenbart att det som kallas miljöskatter inte är det. Energiskatten på el är till exempel lika hög för koldioxidfri el producerad med kärnkraft eller vattenkraft som för el från kolkraftverk. Fram till förra året hade dessutom kärnkraften en fullständigt idiotisk speciell skatt på maximal termisk effekt, samtidigt som vattenkraften fick betala fastighetsskatt med höga belopp.

Nya skatter som införts eller är på väg att införas är ofta lika ogenomtänkta.

– Ta till exempel kemikalieskatten som infördes förra året. Det är en skatt som baseras på varornas vikt och där det finns massor av läckageeffekter. Det här är en mycket ogenomtänkt och dålig skatt. I det här fallet är det bättre att reglera.

– Flygskatten är också ett exempel på en mycket dålig skatt. Den beskattar resan och inte utsläppen. Den ger inga som helst incitament till förbättringar och de effekter som finns är negativa. Dessutom kommer om ett par år en gemensam internationell flygskatt som kanske till och med har möjlighet att fungera.

– Bonus/malus-systemet för fordonsskatt som är på väg att införas är kontraproduktivt. Det beskattar innehav och inte utnyttjande. En bil som inte används ger inga negativa miljöeffekter.

Sammelsurium
Ännu värre är att en uppsjö av miljöskatter, subventioner och detaljregleringar leder till att den normala konkurrensen ställs åt sidan. Det viktiga blir att kunna utnyttja regelverket maximalt.

– Den normala konkurrensen på marknaden ersätts av konkurrens om subventioner.

Hög koldioxidskatt
Sverige har idag världens i särklass högsta koldioxidskatt. I genomsnitt ligger den en bit över en krona per kg koldioxid och för bensin handlar det om ca 1,40 kr per kg koldioxid (inklusive moms).

Koldioxidskatten brukar klassas som en ganska effektiv skatt, men John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi, påpekade att man rimligen borde ta konsekvenserna av koldioxidvärderingen också åt andra hållet. Åtgärder som minskar koldioxidutsläppen borde i så fall få bidrag med motsvarande belopp.

– Ta till exempel en skogsägare säljer trä som skall användas för husbygge. Det innebär att den koldioxid som tagits upp av träden låses in i kanske uppåt hundra år. Med dagens koldioxidvärdering skulle det innebära ett bidrag till skogsägaren på ca 2 000 kronor per kubikmeter. Det är flera gånger mer än vad som skogsägaren får betalt idag.
Det här låter förstås intressant för oss småskaliga skogsägare. Men ett sådant bidrag kommer nog aldrig att genomföras.

Politiker och organisationer
För att få lite mothugg hade Svenskt Näringsliv plockat med två deltagare från politiska partier och en miljöaktivist (numera nationell samordnare för ett fossilfritt Sverige). De fick berätta om sin syn på rapporten och sin syn på miljöbeskattning.

Tyvärr fungerade väl det mesta som Martin Ådal (c) och Patrik Lundqvist (s) sade som ett kvitto på att Runar Brännlund har rätt. Martin Ådal försökte frenetiskt argumentera för att flygskatten är dålig medan bonus/malus för bilar är bra. Det senare var inte särskilt övertygande. Patrik Lundqvist höll en lite lägre profil och var till och med på vippen att erkänna att politikerna är mest intresserade av symbolåtgärder och plakatpolitik. Men det som blir dåligt kan ju alltid gå att ordna till i framtiden.

Politikerna hade med andra ord inte någon bra dag.

Klimataktivist
Svante Axelsson är numera nationell samordnare för Fossilfritt Sverige. Innan dess var han i sexton år ordförande för Svenska Naturskyddsförening. Han är, precis som Johan Rockström, utbildad agronom, men har dessutom läst teologi.

Jag måste erkänna att Axelson inte är någon av mina favoriter. Han lyckades förvandla en viktig och väl fungerande organisation till att bara handla om klimathot och klimataktivism. Sådana finns alldeles tillräckligt många. Jag brukar faktiskt använda Svante Axelsson och Daniel Suhonen (tankesmedjan Katalys) som någon form av ”lackmustest” för uttalanden som är felaktiga eller tvivelaktiga.

Svante Axelsson hade väl inte så mycket vettigt att säga den här gången heller. Hans viktigaste argument för regleringar och skatter verkar vara att vi på det sättet skall driva svensk industri åt rätt håll och göra den konkurrenskraftig.

Samma sak hördes förresten också från politikerna och det visar tyvärr en lika vanlig som tragisk överskattning av de egna kunskaperna. Man behöver inte läsa särskilt mycket historia för att inse att nya idéer och nya tekniska lösningar sällan eller aldrig kommer från politiker och myndigheter.

Eller som Runar Brännlund uttryckte det:

– Ni underkänner 25 år av ekonomisk forskning och väljer att göra precis tvärtom.

Ladda ner hela rapporten här:

Runar Brännlund

John Hassler

Martin Ådal (c)

Svante Axelsson

Patrik Lundqvist (s)

Filed under: Göte Fagerfjäll