I söndags berättade regeringen om sin nya stora järnvägssatsning i Blekinge. Dagen efter (i går) spårade godståget ur och förstörde rälsen på en del av just den bana som politikerna talade om. Det kändes som ett långfinger rakt upp i luften.

Den senaste tiden har vi sett en märklig blandning av stora löften om järnvägsutbyggnad och gigantiska underhållsproblem på grund av den trivsamma värmen. Politikerna har talat om säkra och tillförlitliga järnvägar, samtidigt som verkligheten talat ett helt annat språk. Gigantiska problem med järnvägsväxlar, kontaktledningar och solkurvor gör att många helt tappat förtroendet för järnvägen.

Bara godstrafik
Jag brukar då och då skriva om vår lilla gård i Blekinge. Den gränsar till järnvägen, även om järnvägstrafiken inte är så ruskigt stor. 1984 tog ju SJ sitt förnuft till fånga och lade ner persontrafiken till Olofström. Då revs också banan från Olofström till Sölvesborg.

Men godstrafiken norrut finns kvar och har till och med expanderat. Volvo Olofström använder godståg för sina tunga transporter och banan har rustats upp och kombinerats med en nybyggd del till den övre verkstaden. Ett par gånger om dagen brukar vi höra godståget mullra förbi i låg hastighet, trots att det är några hundra meter från huset till järnvägen.

Men i går var det tyst. Vi hade åkt ner sent på söndagskvällen (från Tjörn) för att klippa gräs och fixa lite smått och gott. Gräsklippare och röjsågar väsnades under måndagen, men järnvägen var alldeles tyst.

Spårat ur
I går kväll (måndag) var det dags att dra vidare mot Stockholm. Då insåg vi också varför tåget varit så tyst. Ett godståg stod urspårat precis bortom vår mark. Rälsen ormade sig och syllarna var utspridda lite hur som helst. Ett tungt godståg ställer till stora skador.

Lustigt nog har jag inte hittat något om händelsen i media. Det är väl inget som de inblandade är särskilt stolta över kan man tro.

Men det hela är faktiskt intressant. Vi talar ju inte om en gammal eftersatt bana med tåg som går i alltför hög hastighet. Banan är ombyggd och väl underhållen. Ändå händer detta.

Var som helst
Den rimliga slutsatsen är att det här kan hända var som helst. En serie dagar med soligt väder räcker tydligen för att också välhållna banor skall få problem. Och i järnvägssammanhang är det likhetstecken mellan problem och katastrof.

Varför just den här sträckningen råkade ut för en solkurva just nu är förstås inte så lätt att veta. Kanske var Trafikverket för duktiga på att avverka skog intill banorna för ett par år sedan (vi tjänade också en hacka på det). Men det intressanta är att det räckte med några soliga dagar och temperaturer strax under 30 °C för att orsaka en såpas allvarlig olycka. Det är inget bra betyg för järnvägen.

Inte kyla heller
På vägen mot Stockholm hörde vi sedan en presstalesman från Trafikverket tala om andra järnvägsproblem. Den här gången var det järnvägsväxlarnas tur. Tydligen hade vi i början av året fler och dyrare problem med järnväxlar än vad som är normalt under ett helt år.

Orsaken var tydligen det kalla vädret i slutet av vintern. ”Växlarna är ju gjorda av stål” påpekade presstalesmannen och då är inget annat att vänta.

Dyrt, dyrt, dyrt
Vi har alltså ett järnvägsnät som inte klarar kyla och inte klarar värme. Om två tunga lok drar på för fullt på samma bandel är risken stor att kontaktledningarna rivs ner. Det är inte så underligt att underhållskostnaden är hög och tillförlitligheten låg.

För det eviga mantrat ”vi har investerat för lite i många år” stämmer ju inte alls. Järnvägen har sedan mitten av nittonhundratalet varje år fått ungefär lika mycket pengar som vägnätet.

Och trots att järnvägsnätet bara är en tiondel så långt ser vi idag ett järnvägsnät som i många fall är sämre än för femtio år sedan, medan vägnätet är otroligt mycket bättre.
Att lösa det här problemet med att vräka in ännu mer pengar och bygga ännu mera järnväg känns, milt talat, verklighetsfrämmande.

Bättre vägar
De stora järnvägssatsningarna hade kanske varit acceptabla om satsningarna gjorts med pengar som ”bara råkade ligga i en låda”. Men så är det ju inte. Mer pengar till järnvägen innebär mindre pengar till något annat. För det mesta innebär mer pengar till järnvägen mindre pengar till vägnätet.

Så låt oss titta på söndagens utlovade satsning på en ny järnväg från Olofström till Karlshamn och en upprustning och elektrifiering av banan från Älmhult till Olofström.
Att det hela blir väldigt, väldigt dyrt behöver jag knappast säga. Det säger sig självt. Men vi kanske också skall ta en titt på hur vägnätet ser ut. Trots allt är det ju vägnätet som tar hand om nästan all persontrafik och större delen av godstrafiken. Detta kommer inte att ändras av en ny järnväg.

Riksväg 15
Vägsträckan norr och söder om Olofström är hårt trafikerad med stora mängder lastbilar. Vägen är tvåfilig och har, som så ofta på landsbygden, varken vägrenar eller cykelbanor. I tätorten Lönsboda, drygt två mil norr om Olofström, går vägen rakt genom samhällets centrum. Massor av tung trafik går i 30 kilometer förbi den vackra 1500-talskyrkan.

Att bygga vettiga vägar är fantastiskt mycket billigare än att bygga järnväg. Dessutom är kostnaden för underhåll otroligt mycket lägre. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är valet självklart. Vägar är billiga och flexibla, medan järnvägar är precis tvärtom.

Det fanns gott om anledningar att lägga ner persontrafiken på järnväg till Olofström. Den gamla rälsbussen var skojig ur ett historiskt perspektiv, men annars hopplös.
Att lägga fantasisummor på ett nybygge kanske är skojigt för politikerna, men om alternativet står mellan en glorifierad rälsbuss och en bättre väg med cykelbana är valet enkelt. Och det blir mycket billigare.

Vägar får inga solkurvor.

Godståget spårade ur strax söder om Vilshult i Blekinge

Ett godståg som spårar ur ger stora skador

Filed under: Göte Fagerfjäll