Härom dagen promenerade jag med ett av barnbarnen till skolan. På parkeringen stod en rad mopedbilar och Alma frågade hur mycket de kostar. Hon blev väldigt förvånad när jag berättade att de små ”skruttbilarna” kostar mycket mer än en riktig bil. Hur kan det vara så?

Man kan också fråga sig hur vi kan tala om vattenbrist när vi bara tar till vara några få promille av det sötvatten som spolas ut i havet.

Men vi börjar med frågan om mopedbilarna. Egentligen är den fel ställd. Den mera korrekta frågan är i stället ”Hur kan sådant som tillverkas i stora volymer bli så billigt och så bra”? Det resonemanget gäller det mesta, från mat och prylar till skola och sjukvård. Naturligtvis kan man också vända på frågan och undra ”hur kan det ofta vara möjligt att göra så lite till en så förbluffande hög kostnad”?

Elektronik och böcker
Jag har ägnat ganska många år åt elektronik och åt att göra tidningar. Därför har jag inga problem med att förstå finessen och mekaniken bakom massproduktion och effektivisering.

I bägge fallen finns en produktionsteknik som kräver stora investeringar och mycket hög precision, men där råmaterialet är billigt. Det är fullt möjligt att tillverka produkter med extremt hög kvalitet till ett mycket lågt pris om bara volymerna är tillräckligt stora.

Volymer är allt
Det är i och för sig fullt möjligt att trycka en bok i liten upplaga eller att tillverka en elektronikkomponent i en liten serie, men styckepriset blir högt. Det behöver inte vara ett oöverstigligt problem. Att till exempel tillverka en enda bildsensor för ett stort teleskop ger ett löjligt högt styckepris, men är ändå ett vettigt alternativ.

Men det rimliga är ändå att försöka sprida ut de gigantiska startkostnaderna på en stor produktionsvolym. Om startkostnaden är tio miljoner kronor och produktionspriset för en ”extra” komponent är fem kronor är det lätt att inse vad som gäller. Tio komponenter kostar en miljon kronor per styck och en miljon komponenter kostar femton kronor per styck. De billiga komponenterna är inte sämre än de dyra (förmodligen blir de bättre).

Samma sak gäller böcker och tidningar. Den som producerar en bok har först kostnaden för att skriva och redigera boken. Därefter kommer kostnaden för att göra layout, göra plåtar, sätta upp tryckpressarna och förbereda inbindningen. Allt detta innan en enda bok har tryckts.

Den som beställer en upplaga av en bok tar förmodligen totalkostnaden och delar med upplagan för att få styckepriset. Men i trycksammanhang finns också ”följandekostnaden”, alltså priset för att trycka en extra bok eller en extra tidning. Den är normalt sett mycket låg.

Lägre volymer ökar priset
Det här blev skolorna varse när de en gång i tiden beslutade att beställa klassuppsättningar av böcker i stället för att ge varje elev en egen bok. Det blev mycket sämre för eleverna utan att man för den skull sparade särskilt mycket pengar. Det var ju bara följandekostnaden som försvann och den var bara en mycket liten del av totalkostnaden.

Över huvud taget fungerar sällan argumentet ”vi måste dela på resurserna för att spara pengar”. Om vi till exempel bara köper hälften så många bilar kan vi inte förvänta oss att priset fortfarande blir detsamma. Resultatet kan mycket väl bli ett styckepris som är dubbelt så högt. Det är bara att titta på de dyra och ganska usla mopedbilarna för att se vad som kan hända.

På S.E.E.-mässan hörde jag faktiskt en föredragshållare säga att bilpooler är en förutsättning för att vi skall ha råd med AI-tekniken. Genom att minska antalet bilar får vi råd med den dyrare elektroniken. Det är en minst sagt egendomlig tankevurpa.

Bättre produkter
Stora volymer gör det lönsamt att använda avancerad produktionsteknik med höga startkostnader. Stora volymer innebär också att en konstruktion kan göras mycket bättre och effektivare. Det här är självklart, men ändå hör vi dagligen i media dumheter som ”man får vad man betalar för”.

Märkligt nog finns det fortfarande människor som sätter likhetstecken mellan stora volymer, lågt pris och låg kvalitet. Detta trots att nästan vilken produkt som helst bevisar motsatsen, även om det förstås är fullt möjligt att tillverka skräp i stora volymer.

Klickgolv
Ta bara ett enkelt exempel som de billiga laminatgolven som monteras med ”klick-funktion”. De kan köpas för långt under femtiolappen per kvadratmeter och ses därför ofta som ett simpelt material.

Men precisionskraven för att tillverka ett fungerande klickgolv är mycket höga. För inte så länge sedan kunde nästan ingen producera något sådant och hantverksmässigt är det omöjligt.

Den tidsresenär som kunde transportera klickgolv, gipsskivor och mineralullsisolering hundra år tillbaka i tiden skulle bli ofantligt rik. Produkter som vi idag ser som ”lite skämmiga”, bara för att de är billiga skulle få sitt rätta värde.

Medeltidskvarn
Jag tittade härom dagen på ett program i en serie där människor försöker bygga ett medeltidssamhälle med medeltidsteknik. Ofta handlar det om att bygga slott, kyrkor och borgar, men den här gången skulle man bygga en vattendriven kvarn.

Och det lyckades man med. Gruppen tillverkade en kopia av en kvarn som en borgherre en gång i tiden hade låtit bygga. Bygget tog lång tid och krävde otroligt många arbetstimmar.

Med dagens mått mätt var produktionen patetisk och kvaliteten usel, men det var väldigt mycket bättre än att mala för hand. Ägaren till kvarnen kunde tjäna stora pengar på sin anläggning, helt enkelt för att mjöl var så dyrt.

Idag är vi vana vid att finmalet vetemjöl av perfekt kvalitet är nästan gratis. Det kostar inte ens en femma per kilo på närmaste stormarknad. Moderna jättekvarnar är visserligen dyra, men priset slås ut på en gigantisk produktionsvolym.

Det gäller allt
Så här kan man hålla på hur länge som helst. Industrialismen är överlägsen så länge det finns tillräckligt många som är villiga att köpa. Och fördelarna med massproduktion är så stora att det nästan alltid är lönsamt att sänka priset för att öka volymerna.

Därför ser vi fattiga arbetare i Asien och Afrika med förvånansvärt bra kläder och moderna mobiltelefoner. Med tillräckligt effektiv produktion och tillräckligt stora volymer går det att tillverka och sälja kläder och smarta mobiltelefoner till ett pris som är lågt nog också för fattiga. Det gamla trasproletariatet är borta.

Värme och kyla
Vi ser också hur massproduktion gör det möjligt att bo och trivas i områden som tidigare var alltför varma eller alltför kalla. Massproducerade värmepumpar finns numera överallt och ser till att inomhusklimatet blir humant.

Ja, inte överallt förstås. I Sverige saknas fortfarande luftkonditionering i många lägenheter och märkligt nog ofta i äldreboenden. När min mor flyttade till ett äldreboende trivdes hon alldeles utmärkt med det mesta, men hon avskydde de varma perioder på somrarna då temperaturen i lägenheten steg till långt över 30 °C. Hon hade redan hunnit vänja sig vid den värmepump som jag installerade i vårt gamla hus och hade svårt att förstå varför hon skulle pinas i onödan bara för att hon flyttade till något modernare.

Jag hade minst lika svårt att förstå det här och planerade faktiskt att stoppa in en värmepump helt mot reglerna, trots att det skulle innebära en del åverkan. Tyvärr avled min mor innan jag hann plocka fram betongborren. Så vitt jag vet saknar äldreboendet fortfarande luftkonditionering.

Lös problemen!
När folk klagar över värmen inomhus handlar det egentligen om att någon inte vill/kan stoppa in en värmepump som kostar ungefär 5 000 kronor och håller minst tio år. Kostnaden för att få vettigt inomhusklimat är minimal. Massproduktionen har gjort en ganska komplicerad produkt ”skitbillig”.

Så i mitt kontor är klimatet alldeles förträffligt. Termostaten står på 24 °C (21 °C blev för kallt i sommarvärmen) på den värmepump jag köpte för en relativ spottstyver hos Jula. Den gamla skar ihop efter att ha fungerat utmärkt i femton år.

Gott om vatten
Till slut en liten reflektion över politikers svårigheter att planera. Så fort det blir varmt och skönt kommer varningarna om vattenbrist ”som ett brev på posten”. Vi uppmanas alla att använda så lite vatten som möjligt och absolut inte vattna gräsmattorna för att undvika att sänka grundvattennivåerna.

Men i Sverige får de flesta sitt vatten från sjöar som Mälaren eller vattendrag som Göta älv. Så länge älvarna flyter åt rätt håll innebär alternativanvändningen att vattnet går rakt ut i Östersjön eller Västerhavet.

Att vattna gräsmattorna ökar i det läget grundvattennivån snarare än att sänka den och att spara vatten under våren när älvarnas flöden är som störst verkar inte överdrivet intelligent.

Så låt oss räkna lite på vattenproblemet. Enbart från Göta älv går årligen drygt 17 miljarder kubikmeter ut i havet (genomsnittsflöde vid mynningen ca 570 kubikmeter per sekund). Lule älv och Ångermanälven har nästan lika stora flöden. De nio största svenska älvarna vräker tillsammans årligen ut 115 miljarder kubikmeter sötvatten ut i havet.

Enligt SCB förbrukar vi i Sverige drygt 2,4 miljarder kubikmeter sötvatten per år. Av det är 330 miljoner kubikmeter grundvatten, medan resten i första hand är ytvatten från sjöar och vattendrag.

Hushållen förbrukar ca 650 miljoner kubikmeter och jordbruket ca 75 miljoner kubikmeter. Resten går till industrin. Vi talar alltså om en årlig total förbrukning för hushållen motsvarande fyra procent av flödet från Göta älv och sex promille av det samlade flödet från de nio största älvarna. Hela det svenska jordbruket förbrukar mindre än motsvarande en halv procent av flödet från Göta älv.

Infrastruktur
Vi har alltså fantastiskt mycket sötvatten i Sverige. Alla älvarna från Bottenviken och hela vägen till Västerhavet vräker ut sanslösa mängder och vi tar bara vara på några få promille. Att i det läget tala om vattenbrist är närmast pinsamt.

I stället handlar det, som vanligt, om en bristande infrastruktur. Vi vill helt enkelt inte betala för att förflytta vatten, inte ens när höjdskillnaden går åt rätt håll. Någon borde kanske ta en titt på det gamla romarrikets akvedukter.

Och talet om missväxt på grund av vattenbrist? Möjligen kan vi riskera missväxt på grund av dumhet.

Så njut av värmen. Kanske ett och annat godståg orsakar en och annan skogsbrand, men vi har i alla fall gott om vatten. Och luftkonditionering är billigt, även om EU gör sitt bästa för att stoppa käppar i hjulen. Ungefär som med GDPR.

Filed under: Göte Fagerfjäll