I Sverige gör alla humorister narr av kristendomen och högerpolitiker. Ett fåtal skämtar om andra religioner och några få gör narr av islam. Men ingen skulle få för sig att göra narr av miljöpolitiken eller egendomliga klimatuttalanden. Där går gränsen.

Simpsons
Över huvud taget är våra humorister förbluffande politiskt korrekta på områden som klassas som ”fredade”.  Skämt om till exempel klimatpolitik eller miljöpolitik blir pinsamma eftersom man inte vågar sticka ut en millimeter från vad som kan anses vara politiskt korrekt i kulturkretsar. Och i kulturkretsar är åsiktskorridoren extremt smal.

Som tur är finns ”The Simpsons”. Varje dag klockan åtta sänder sexan två avsnitt. Sedan starten i slutet av åttiotalet har gruppen producerat över 600 avsnitt så det finns att ta av.

Vänsterliberala
Politiskt sett skiljer sig knappast gruppen bakom Simpsons från svenska humorgrupper. Grundsynen är vänsterliberal och man tvekar inte ett ögonblick att sparka mot republikaner (partiet), kapitalister eller homofober. Det är heller ingen tvekan om var man står när det gäller klimat- och miljöfrågor.

Men till skillnad från de svenska humoristerna vägrar man att freda områden bara för att man tror på dem. Alla får sin släng av sleven utan begränsningar.

Så när Montgomery Burns, den elake ägaren av Springfields kärnkraftverk, anlitar Elon Musk (Tesla och SpaceX) för att visa miljösamvete går allt åt skogen. Musk gör slut på alla pengarna och Burns går i konkurs. Elon Musk lånar förstås ut rösten till sin figur.

Samma sak händer hela tiden. Absolut ingenting är heligt och dumheter hängs ut till allmän beskådan. Och det är fruktansvärt roligt.

Serien är inte politiskt korrekt, men däremot är den vetenskapligt korrekt. Det är ingen nackdel. Simpsons har alltid varit favoritserien för naturvetare och de matematiska formler som professor Frink (John I.Q. Nerdelbaum Frink Jr) skriver på sin tavla är alltid väl kontrollerade.

Extremister har ingen humor
Spelar det då någon roll att humorister vägrar att skämta om en del områden?

Ja, utan tvekan. Humor är kanske vårt viktigaste skydd mot extremism. Ta bara en film som ”Life of Brian” (Monty Python). Den är bara en och en halv timme lång, men fungerar i bästa fall som en effektiv medicin mot extremism av alla de slag. Den som inte sett filmen är bara att gratulera. Han/hon har något att se fram emot.

En härlig vidräkning med extrema vänstergrupper kommer också från serien ”Not the Nine O’Clock News” (klicka här) med bland andra Rowan Atkinson.  1980 trodde förvånansvärt många att det mesta kunde lösas med marxism och att ungdomar med problem borde studera marxism. Det tar bara 45 sekunder att skratta sig ur såna tankar.

Att extremister så ofta är humorbefriade är bara ytterligare ett skäl att använda humor som vapen. Det blir helt enkelt väldigt effektivt (och extra roligt).

Kärnkraft och klimat
I Sverige visade Tage Danielsson många gånger vilket effektivt vapen humorn är. Hans monolog ”Om sannolikhet” fick säkert många att bli motståndare till kärnkraft. Jag tycker fortfarande att den är härlig, även om jag brukar propagera för ökad kärnkraft. Men det har liksom inte med saken att göra.

Det finns faktiskt humorprogram som gör narr av klimatpolitiken, även om de inte visas i Sverige. Den brittiska TV-serien ”Yes, Prime Minister” gjorde för några år sedan en teaterversion (klicka först här och sedan här) som häcklade klimatpolitiken. Vansinnigt roligt. Jag hittade också ett tyskt humorinslag om energiewende, men youtubelänken fungerar inte längre.

Vem vågar?
I Sverige håller sig numera humoristerna för det mesta på rätt sida PK-gränsen i klimat-, miljö- och energifrågor. Samma sak gäller media. Orsaken till det är vid det här laget ganska väl utredd.

Tyvärr leder detta till betydligt större konsekvenser än man i förstone skulle kunna tro. Politiker undviker helst att utmana ”sanningar”, där de riskerar att få mothugg i media. Samma sak gäller företrädare för företag, forskare och många andra. Ingen vill framstå som bakåtsträvare och ingen vill riskera institutionens anslag eller företagets vinster. Inte ett dugg märkligt när man tänker efter.

Resultatet är att mycket som är förbluffande dåligt underbyggt framstår som oomkullrunkeliga och allmängiltiga sanningar. Dieseldebatten är ett typexempel på detta, men det finns också gott om andra områden som betraktas som avgjorda enbart för att media har ”satt agendan”.

I det läget är det viktigt att på egen hand hålla koll på fakta och inte utan vidare falla för dåligt underbyggd agendapolitik. Bra politisk satir, som The Simpsons, är då ett utmärkt verktyg för att genomskåda dumheter.

Mycket av det som sägs inom miljö- och klimatpolitiken skulle ju lika gärna kunna sägas av borgmästare Quimby, Troy McClure eller varför inte Fat Tony D’Amico. Och alltför ofta verkar det vara Kent Brockman som sköter pressbevakningen.

Filed under: Göte Fagerfjäll