Om allt går som det är tänkt kommer Volvo Cars snart att börsintroduceras. Börsvärdet beräknas bli mellan 60 och 100 miljarder kronor, alltså fem till sju gånger mer än de 13 miljarder som Geely betalade för åtta år sedan.

Hur kunde det bli så här? Media, ekonomer och politiker var ju så övertygade om att bilindustrin hade framtiden bakom sig. Och är framsyntheten lika stor inom andra områden? Hur ser det till exempel ut på energisidan?

Ingen anledning
För åtta år sedan var förvånansvärt många överens om att bilindustrin hade sina bästa år bakom sig. Oljan skulle ta slut och folk skulle transportera sig på andra sätt – osäkert hur.

När man idag tittar tillbaka på vad som hände är det ganska förbluffande att så många kunde ha så fel. Det fanns ju inga som helst objektiva eller knappast ens subjektiva orsaker till att bilismen skulle minska. Tvärtom talade allt för en fortsatt stark bilism och fortsatt starka bilföretag.

Ändå var det många som ”gick på” antibillobbyns teser om ”peak car” och bilismens fall. Kanske inte så många ”vanliga medborgare”, men desto fler journalister och politiker. En tes som egentligen inte hade någon underbyggnad kom att bli upphöjd till sanning. Det gällde inte bara i Sverige.

Stora konsekvenser
I Sverige fick det här tankesättet stora konsekvenser. Saab var redan skadat av den olycksaliga GM-historien och med en döende bilmarknad var det lika bra att lägga ner allt så fort som möjligt. Volvo Personvagnar köptes redan 1999 av Ford, vilket inte gjorde någon särskilt glad. 2010 var företaget så lågt värderat att kinesiska Geely kunde köpa alltsammans för en spottstyver (ca 13 miljarder kronor).

Scania gick visserligen alldeles utmärkt, men det låga intresset från storägare och aktiemarknad gjorde att Volkswagen-gruppen kunde köpa en majoritetsandel och sedan ta över. På bara några år såldes nästan hela den svenska bilindustrin till utländska ägare. Bara Volvos lastbilar, busar och entreprenadmaskiner finns idag kvar i ett svenskt företag.

Många andra företag också
Det finns i och för sig andra storföretag som försvunnit ur landet. IKEA, Tetra Pak, ASEA och många andra försvann, ofta som följd av hopplösa skatteregler. Lite som flytten av Nordeas huvudkontor, också det ett politiskt missgrepp.

Däremot kan man väl knappast skylla försäljningen av Volvo Cars och nedläggningen av Saab Automobile på skattepolitiken. Snarare kan väl den globala miljörörelsen ta på sig äran. Eller vad man nu skall kalla det.

Bilar är hett
Idag är biltillverkarna ganska högt värderade och folk köper bilar som aldrig förr. Volkswagens ”dieselgate” och politiska turer runt dieselbilar har väl orsakat en del skador, men i det stora hela är nog de flesta överens om att bilen är framtidens fortskaffningsmedel. Det har förresten varit sant hela tiden sedan början av nittonhundratalet.

Omsvängningen hos media, politiker och ekonomer motiveras ibland med ”satsningar på autonoma bilar”, ”elbilsutvecklingen” och en del annat. Men de argumenten är egentligen mest undanflykter. Alla blev lurade och många skäms säkert för att de missade att kontrollera objektiva data.

Energi och dumhet
Idag är det väl framför allt områdena energi och klimat som genererar flest dumheter i media och i den politiska diskussionen. Framför allt på klimatsidan släpps de mest extrema hypoteser fram utan moderation. Alla kommer väl ihåg förra sommarens många varningar i SVT om minskande regn och dramatiskt sjunkande grundvatten på grund av klimatförändringarna. Nu hävdar man att det skall bli precis tvärtom. Det gäller att ha kort minne om man skall titta på SVT. Och man bör veta att det inte finns någon skillnad mellan väder och klimat.

På energisidan handlar mediebevakningen för det mesta om den fantastiska utvecklingen för vindkraft och solenergi. I program efter program berättar man om hur fint övergången till förnybart går i världen och om hur billigt det är med vind- och solenergi. Det låter alldeles fantastiskt.

Problemen infinner sig inte förrän man börjar titta på verkliga data. Då blir plötsligt tyska ”energiewende” en ekonomisk och miljömässig katastrof och förnybar energi framstår alltför ofta som ett sätt att lösa en märkligt liten del av problemet med en förbluffande stor prislapp. Skillnaden mellan mediaberättelserna och verkligheten är gigantisk.

Torium
Därför blev jag lite förvånad när SVTs Vetenskapens Värld i förra veckan släppte fram ett program om toriumreaktorer (klicka här). Kanske lite onödigt populärvetenskapligt (gott om förenklingar), men ändå bra. Programmet visade framför allt att kärnkraften är långtifrån uträknad.

Utvecklingen av saltkylda toriumreaktorer startade redan på femtiotalet, då Alvin Weinberg och hans grupp i Oak Ridge skulle konstruera en reaktor som kunde användas i flygplan. Det hela resulterade i en liten saltkyld högtemperaturreaktor som i ett senare steg skulle kunna drivas med torium.

I ärlighetens namn spelar det väl mindre roll om man driver en reaktor med uran eller torium (eller plutonium), men utan tvekan har torium en del intressanta fördelar. Inte minst att det finns så väldigt mycket lättillgänglig torium i världen. En saltkyld reaktor med flytande bränsle kan också konstrueras så att den inte riskerar en härdsmälta.

Inte så svårt
Idag forskas det lite överallt, inte minst i Sverige, om modern kärnkraft av generation fyra. Det handlar både om snabba reaktorer och mera ordinära termiska reaktorer och de kyls med allt från natrium och bly till superkritiskt vatten. Ett par generation fyra-reaktorer är också i drift (i Ryssland), bland annat för att elda vapenplutonium.

Det finns också projekt, framför allt i Kina, för att ta fram saltkylda toriumreaktorer. SVT-programmet visade ett sådant och det intressanta var väl framför allt att gruppen bestod av bara 400 anställda och 100 forskningsstudenter. Inte särskilt dyrt alltså.

Idag finns det ett antal olika spår för att ta fram moderna kärnkraftsreaktorer. Mycket av den grundläggande forskningen gjordes redan på femtio- och sextiotalet, men fortfarande kivas man om vilka vägar som är billigast, säkrast och mest ekonomiskt. Västländernas svaga intresse för nya installationer gör att steget från forskning till produkt tar onödigt lång tid.

Ett av de projekt som kommit längst drivs av KTH-professorn Janne Wallenius och hans företag Blykalla. I Sverige har , inte oväntat, politikerna vägrat att finansiera och tillåta en experimentreaktor, men med pengar från indiska Essel Group Middle East (1,8 miljarder kronor) hoppas man ha en kommersiell produkt om bara fem eller sex år.

Massproduktion
Kärnkraften lider idag av grundproblemet att varje nybyggd reaktor görs som ett specialprojekt. Det är lite som att tillverka en prototyp till varje kund och naturligtvis otroligt mycket dyrare än vad som vore möjligt.

Det här brukar tas som argument för att kärnkraft är dyrare än vindkraft, men det förutsätter förstås att man bortser från att vindkraft är intermittent. Om elen från vindkraft skall buffras och stabiliseras blir den till och med mycket dyrare än ”prototypanläggningar” (gen III+) som finska Olkiluoto 3.

Målet är naturligtvis att serieproducera reaktorer och på det sättet få ner produktionskostnaden dramatiskt. En modern reaktor av generation fyra bör då kosta ungefär lika mycket som ett modernt stort passagerarflygplan.

Kärnkraft fungerar
Finns det då någon anledning att satsa på kärnkraft, nu när vi har vind- och solenergi?

Ja, Sverige är faktiskt paradexemplet på att kärnkraft fungerar precis så bra som det var tänkt. Från sjuttiotalet och framåt har kärnkraften i Sverige gett en stabil elförsörjning till industri och bostäder och lett till att svavelutsläppen i stort sett försvunnit och koldioxidutsläppen halverats. Sverige ligger idag i en absolut särklass när det gäller miljövänlig industriproduktion och i särklass när det gäller utsläpp. Utsläppen av koldioxid är mindre än hälften per person jämfört med Tyskland.

På många sätt är faktiskt Sverige ett av de internationella kärnkraftsmotståndarnas största problem. Vårt exempel visar ju att avfallsproblemet egentligen är det som finns kvar att lösa. Kan man ordna det med ny teknik (generation fyra) blir det ruggigt svårt att hitta objektiva argument mot kärnkraft.

Situationen för vindkraft och solenergi är däremot mycket sämre. I föregångslandet Tyskland har man satsat gigantiska summor, utan att egentligen nå några positiva resultat. Samma sak gäller på många andra håll. I modeller och i media fungerar det nog, men i verkligheten är det otroligt svårt att få ekonomi från så intermittenta kraftkällor. Dessutom börjar delar av miljörörelsen dra öronen åt sig när det gäller slakten av rovfåglar och fladdermöss. För att inte tala om de stora ingreppen i naturen.

Baskraft
Att vindkraft och solenergi har problem tekniskt och ekonomiskt är inte svårt att förstå. Elförbrukningen i ett land som Sverige eller Tyskland är hyfsat stabil över dygnet och året. I Sverige svänger vi mellan ungefär 15 och 25 GW vintertid och 10 till 17 GW sommartid. Skillnaden mellan dag och natt är sällan mer än 5 GW.

Den helt dominerande förbrukningen, ca 65 procent, kommer från elområde SE3, alltså området där både Stockholm och Göteborg ingår. Tar man med Malmö-området (SE4) blir det över 80 procent.

Det i särklass enklaste sättet att hantera problemet är att trycka in en ordentlig mängd stabil baskraft som produceras hyfsat nära de stora förbrukarna. Det optimala vore att ha någonstans runt 15 GW vintertid och 10 GW sommartid.

Idag har vi ca 8,7 GW baskraft från kärnkraften, som går ner några GW på sommaren då reaktorerna stängs löpande för årlig översyn. I Sverige har vi också ganska gott om vattenkraft och det innebär att svängningarna i förbrukning är lätta att hantera.

Kombinationen kärnkraft och vattenkraft är mycket bra och en ökning av kärnkraften upp till 12 eller 14 GW skulle göra det möjligt att sälja stora mängder ”grön” vattenkraftsel till serverhallar, batterifabriker och modernare ståltillverkning i Norrland. Allt med befintliga elnät.

Att exportera baskraft är heller ingen dum affärsmodell. Långa HVDC-ledningar är visserligen dyra, men med hundra procent utnyttjande blir inte kostnaden per kWh avskräckande stor. Att ersätta en del av Tysklands baskraft (kolbaserad) med svensk kärnkraft skulle vara en fantastisk miljöinsats.

Intermittent blir dyrt
Idag tittar många på möjligheten att jämna ut vindkraftens intermittenta elproduktion genom att importera och exportera till grannländerna. Det här låter fint, men fungerar knappast i praktiken. Statistiken visar tydligt att våra grannländer har ungefär samma vindförhållanden som vi. Alla kommer att vilja exportera samtidigt och alla kommer att vilja importera samtidigt.

Dessutom är det fruktansvärt dålig ekonomi att buffra med dyra HVDC-ledningar. Om ledningarna bara används till 25 procent blir det fyra gånger så dyrt per kWh. Och om vi skyfflar överproduktion från vindkraft blir resultatet att extremt billig el skickas på väldigt dyra ledningar. Det är riktigt usel ekonomi.

Över huvud taget blir det väldigt dyrt att skicka el från vindkraftsanläggningar eller solkraftanläggningar. Om elöverföringen skall dimensioneras efter toppeffekten blir utnyttjandet mycket lågt, förmodligen under 20 procent. Om överföringen dimensioneras på ett mera rimligt sätt måste topparna dumpas lokalt eller vingarna flöjlas för att undvika överbelastning. Man kan naturligtvis tänka sig lokala batterier, men den prislappen blir hemsk.

Vi får hoppas
Jag såg häromdagen i SvD att debatten om digitalisering av infrastruktur och säkerhet har kommit igång. Den kanske kan få en eller annan politiker att tänka om. Idén om ett mycket avancerat och molnbaserat elnät kan få vem som helst att vakna på nätterna med mardrömmar om kollapsade elnät, virus och intrång. Men den vinkeln tänker jag inte ta upp idag.

Jag slutar i stället med ett stillsamt påpekande att politiker, ekonomer och media i Sverige har en lång och stabil tradition av att tänka kortsiktigt och fel. Men inte så sällan brukar de ändra sig när katastrofen närmar sig.

Kanske de kan ändra sig den här gången också.

Filed under: Göte Fagerfjäll