I helgen var jag och några vänner ute på vår årliga proggkryssning. Under ett dygn fick vi lyssna på ett antal av sjuttiotalets proggband, samt en och annan artist som på den tiden inte riktigt släpptes in i den röda ”proggvärmen” (t ex Jojje Wadenius).

Idag framstår väl de rödaste texterna mest som pinsamma, även om musiken håller bra. Lustigt nog känns de lite naiva texterna från Gröna Vågen-bandet Contact betydligt intressantare. Även om den organiserade Gröna Vågen tog en lite underlig omväg in till staden och idag verkar aspirera på titeln ”landsbygdens fiende nummer ett”.

Ut på landet
När Ted Ström och Contact 1970 spelade in ”Hon kom över mon” var Sverige i slutet av en ganska våldsam urbanisering. Så sent som på mitten av trettiotalet bodde lika många på landsbygden som i tätorterna, men 1970 hade andelen gått ner till bara 20 procent. Trots befolkningstillväxten i landet mer än halverades antalet invånare på landsbygden på 35 år.

I absoluta tal upphörde avfolkningen av landsbygden från mitten av sjuttiotalet. Då hade landsortsbefolkningen stabiliserats någonstans runt 1,3 miljoner invånare (allt enligt SCB), men hela befolkningstillväxten hamnade i tätorterna.

Det fanns alltså en uppenbar orsak till sextio- och sjuttiotalets gröna våg. Inte minst handlade det om att de som var unga hade positiva minnen från fungerande landsbygd. Ofta kom väl erfarenheterna från stadsbarnens somrar som ”sommargäster”, men det var vackert så. En levande landsbygd, med öppna välbetade hagar är fantastisk. Böndernas och lantarbetarnas slit och relativa fattigdom märktes inte så tydligt utåt.

Vi som faktiskt bodde på landet log väl lite överseende åt stadsbarnens gröna vågen-drömmar. Men visst saknade vi ängarna och hagarna och visst var det tråkigt att se övergivna hus och lador rasa samman.

50 år senare
Det är nu 50 år sedan Contact spelade för första gången och 48 år sedan singelversionen av ”Hon kom över mon” släpptes. Ted Ström och alla de andra är gråhåriga, men spelar ännu. Och landsbygden finns fortfarande kvar.

Idag är det inte ”olja och sot” som hotar landsbygden. Inte heller bly och svavel. Sjuttiotalets ökande föroreningar har bytts i ren luft och rent vatten. I stort sett är det bara algblomningarna som påminner om att vi fortfarande har ett stycke att gå. Annars är allt ofantligt mycket renare.

Orsakerna är lätta att se. Bilarna, som på sjuttiotalet pumpade ut bly, svavel och kolväten släpper idag ut – nästan ingenting. Bensinen har inga blytillsatser och svavlet är borta. Katalysatorerna tar hand om kolväten och partikelfiltren tar hand om partiklarna. De kväveoxider som finns kvar i äldre dieselbilar är totalt oproblematiska på landsbygden.

De gamla ved- och kokspannorna är i stort sett ersatta med värmepumpar. På landsbygden eldar man med el och därmed basta. Röklukten och sotet som var så påtagligt på sjuttiotalet är borta.

De ofta helt orenade avloppen, som förorenade brunnar och ställde till så mycket bekymmer, är borta sedan länge. De är ersatta av moderna trekammarbrunnar och grusbäddar. Också gårdarnas gödselhantering har styrts upp. Det fungerar numera alldeles utmärkt.

Till landet igen
För att göra saken ännu bättre har landsbygden de senaste åren fått fiber. Det har varit (och är) ett hiskeligt grävande, men de flesta som vill ha snabb fiberbaserad Internet kan nu få det. De andra får nöja sig med 3G- och 4G-näten som för det mesta fungerar alldeles förträffligt. Telefoni och datakommunikation fungerar lika bra på landsbygden som i staden.

Vad är det då som saknas? Tja, ungarna får för det mesta åka skolbuss till skolan, närmaste affärer ligger kanske tio minuter bort med bil och av någon märklig anledning inbillar sig ofta Trafikverket att det inte behövs någon vägren att cykla på. Det sista är kanske det mest irriterande och samtidigt det som är lättast att fixa.

Annars är det faktiskt vansinnigt mycket lättare att bo på landet idag än vad det var på sjuttiotalet. Framför allt beror det på de dramatiskt mycket bättre kommunikationerna. Barn och ungdomar är lyckliga så länge de har minst 100 Mbit/s mot Internet och en bra mobiltelefon. Bilarna är mycket bättre och dessutom billigare, så de lite längre avstånden spelar mindre roll. Och elektriciteten flyter genom de nedgrävda ledningarna, så att ingen behöver gå ner i källaren för att skyffla koks eller stoppa ved i pannan.

Miljövänner sätter krokben
Idag är det alltså lätt att flytta ut på landet och det märks också. På Tjörn, där jag kommer ifrån, har det här synts tydligt de senaste åren. Barnfamiljer köper gårdar eller bygger hus och blir bofasta. Det är tillräckligt nära till arbetstillfällen och allt annat som behövs för att pendeln skall slå över.

På sjuttiotalet upplevde gröna vågarna att hotet kom från nedsmutsning, kapitalister och politiker. Men idag verkar de stora hoten i stället komma från förstockade miljörörelser som förskansat sig i staden och glömt alla visioner om naturen.

För när miljörörelsen slår mot bilismen och elförsörjningen slår de direkt mot landsbygden. Och när man vill bygga vindkraftverk ”i den viken som en gång var vår” förstör de en av de viktigaste anledningarna till att flytta ut på landet. Vindkraftverk är bedrövligt fula.

Nya Gröna Vågen
Kanske det är dags att starta en Ny Grön Våg, för människor som vill njuta av landsbygdens fördelar utan att bli betraktade som miljöskurkar. Det är faktiskt inte så mycket som behövs.

Det viktigaste är nog att få miljöpolitiker och miljöorganisationer att komma över sitt gamla bilhat. Det är dags att förlika sig med insikten att de argument som radades upp på sextiotalet inte gäller längre. Biltillverkare, myndigheter och vägbyggare har löst problemen med många dödsolyckor och giftutsläpp. Idag är bilen ett av de säkraste och renaste transportmedel som finns. Och vem vet – en vacker dag kanske vi till och med får se elbilar som passar alla.

Det är också dags att ta i tu med underfinansieringen av vägnätet. Snabbtåg kan nog vara kul för de som bor i Stockholms innerstad och vill till Göteborgs innerstad. Men att därifrån dra slutsatsen att infrastrukturen till tio procent av resenärerna skall få kosta mycket mer än infrastrukturen till 90 procent av resenärerna – det är närmast kriminellt.

Med en rimlig budget för vägarna får vi inte bara bra kommunikationer för bilar och bussar. Vi får också bra vägar att cykla på. Idag ser det ärligt talat för jävligt ut på den fronten. Många landsbygdsvägar är veritabla dödsfällor för cyklister.

Och till slut – satsa på modern kärnkraft och sluta att förstöra landsbygden med vindkraftverk. För den som har svårt att förstå det argumentet rekommenderas en resa med färjan till Sassnitz och därifrån en bilresa på vägen mot Berlin. Efter den skräckupplevelsen är det svårt att säga något positivt om vindkraftverk.

Lyssna förresten gärna på några gamla skivor av Contact också. Och varför inte både gamla och nya skivor av Kebnekaise.

Filed under: Göte Fagerfjäll