Igår fick jag äntligen tillfälle att komma ner i KTHs gamla reaktorhall, där Sveriges första kärnkraftsreaktor byggdes på femtiotalet. KTH hade bokat lokalen för ett seminarium om artificiell intelligens och det känns verkligen som ett lämpligt ställe för en ny teknik som idag är lika omvälvande som kärnkraften var då. Hoppas bara att vi i Sverige inte låter AI-tekniken möta samma öde som kärnkraftstekniken.

Startade 1954
Att det låg en atomreaktor under Valhallavägen var länge ganska okänt. Men i Sverige beslutade politiker och företag redan på fyrtiotalet att landet skulle ta en tätposition på fissionsområdet. Länge handlade det både om svenska atombomber och svensk kärnkraft, men med tiden blev det ”bara” kärnkraft.

Valet av plats för reaktorn var inte så underlig. IVA, Ingenjörsvetenskapsakademien hade gott om utrymme inom KTHs område och det fanns naturligtvis fördelar med att ha forskning och reaktor nära varandra.

Beslutet att bygga reaktorn kom 1949 och 1951 började arbetet med att spränga reaktorhallen 25 m ner i berget.

Själva reaktorn blev klar 1954. Det handlade från början om en tungvattenreaktor med mycket låg effekt och ingen kylning, men projektet växte och reaktorn kom att ge 300 kW och ha kylsystem. 13 juni 1954 var allt igång. Under femtio-, sextio- och sjuttiotalet låg sedan svensk kärnkraftsforskning och svensk kärnkraftsindustri i absolut internationell toppklass.

Wallenberg och AI
Den svenska AI-forskningen var inte riktigt lika snabb i starten som den svenska kärnkraftsforskningen. Staten var inte lika förutseende den här gången och det krävdes miljardsatsningar från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse för att på allvar få fart på verksamheten.

Men idag har uppenbarligen politikerna fått upp ögonen för AI-tekniken. På seminariet hade näringsminister Mikael Damberg många vackra ord att säga om KTH och AI-forskningen. Orden kanske till och med följs av ordentliga mängder statliga pengar – vem vet.

AI finns i allt
Jag kommer tillbaka till AI-seminariet i mera detalj längre fram. Där fanns en hel del intressant material, även om det kanske intressantaste inte egentligen handlade om AI. Sylvain Duranton från Boston Consulting Group talade om metoder att introducera teknik i industrin och det var i mångt och mycket en ögonöppnare. Det är alltför lätt att forskning och industri styr åt olika håll. Men som sagt – mer om det senare.

Äntligen full fart
Alla ni som läser Elektronik i Norden har väl för länge sett insett att artificiell intelligens är nästa stora tekniksprång. AI i bilar, robotar, medicinsk utrustning, diagnostiksystem, kameror, mobiltelefoner – listan kan göras hur lång som helst. Kanske är det lättare att lista de områden där AI inte kommer in, vad nu det kan vara för några.

Att vi i Sverige bör lära ut och forska om AI är med andra ord en självklarhet. Frågan är inte om vi bör göra det, utan snarare varför det tagit såpass lång tid att få upp farten.

Många forskningsanläggningar
Men låt oss för en stund gå tillbaka till kärnkraften och KTHs forskningsreaktor. Utvecklingen i Sverige var verkligen mycket snabb de första årtiondena och allt hände inte hos statliga Atomenergi AB. Vattenfall och Asea startade ett gemensamt, privat initiativ och planerna var många. 1955 tillsattes den statliga atomenergiutredningen, som såg stora möjligheter både för kärnkraftverk och kärnvärmeverk.

1959 startades den första experimentreaktorn i Studsvik. Den följdes 1960 av en materialprovningsreaktor och ytterligare en liten experimentreaktor, levererad av Asea.

Redan i slutet av femtiotalet forskade dessutom Atomenergi AB på de betydligt effektivare ”snabba” reaktorerna. Det ledde till forskningsreaktorn FR0, som 1964 togs i bruk i Studsviksanläggningen.

Det första svenska kärnkraftverk som producerade energi ”på riktigt” byggdes i slutet av femtiotalet i Ågesta och stod klart 1963. Den producerade sedan värme till Farsta och el till elnätet fram till 1974.

Parallellt byggdes en anläggning i Marviken, som under bygget konverterades till ny teknik (fortfarande baserad på tungt vatten). Bygget av Marvikenreaktorn avslutades i förtid.

Kommersiell kärnkraft
Den svenska kommersiella kärnkraften kom i stället att baseras på lättvattenreaktorer. Den första reaktorn beställdes 1965 av Asea och togs i bruk 1971 i Oskarshamn. I Ringhals beställdes en reaktor från Asea och en från Westinghouse. Statens verksamhet slogs 1968 samman med Asea i Asea-Atom.

Det tog alltså nio år från starten av den första forskningsreaktorn till den första anläggningen som producerade el och värme och 17 år till starten av den första ”riktiga” kommersiella kärnkraftsreaktorn. Det är verkligen inte mycket med dagens mått mätt. Asea-Atom levererade sedan elva reaktorer och var mellan 1966-1985 den dominerande tillverkaren av kärnkraftverk till Sverige och Finland. Det hela såg ut som ett strålande exempel på svensk forskning och svensk industrialisering.

Fälldin, Dahl och tankeförbudet
Slutet av sjuttiotalet blev en svår tid för kärnkraften. Efter samtal med professor Hannes Alfvén hade Torbjörn Fälldin blivit övertygad om att tekniken var farlig. Han drev frågan hårt inför valet 1976 (som han vann) och frågan ledde också till hans avgång 1978.

Harrisburgolyckan 1979 fick också Palme att byta fot och efter kärnkraftsomröstningen 1980 har frågan varit mer eller mindre politiskt död. Under Birgitta Dahls tid som energiminister lyckades man till och med lägga till ett förbud på utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor, det så kallade tankeförbudet. Det tillägget plockades bort först 2006.
Sparlåga
KTH-reaktorn var i drift fram till 1970 och revs 1982. Ett par år senare testades reaktorhallen för radioaktivitet och friklassades. Den används numera som kulturscen, seminarielokal och laboratorium.
Asea-Atom blev ABB-Atom och såldes år 2000 till Westinghouse (numera Toshiba). Den svenska delen av företaget tillverkar numera reaktorbränsle, men det sista kärnkraftverket levererades 1985.
Den svenska forskningen på kärnkraftsområdet är framför allt inriktad på säkerhetsfrågor. Det finns en livaktig forskning om Gen4-reaktorer (under Janne Wallenius), men anslagen är små. Alla förslag till ny experimentreaktor har hittills bemötts med öronbedövande tystnad.

Bättre med AI?
Vi får väl hoppas att AI-forskningen får ordentlig fart och att den inte stöter på samma problem som kärnkraftsforskningen. Risken för en tankeförbudslag om AI är kanske inte så stor, men man kan aldrig vara riktigt säker. En politiker som väljer att använda försiktighetsprincipen (som den används för kärnkraft och miljö) på AI skulle utan vidare kunna kräva totalförbud.

Från kärnkraftsforskningen på femtiotalet kan vi i alla fall lära oss att statens fickor kan vara väldigt djupa om bara intresset finns. De statliga satsningarna den gången på kärnkraftsforskning kan stå som ett gott exempel på hur mycket som kan åstadkommas om bara viljan finns.

Så vi får väl hoppas att staten öppnar sin plånbok på allvar och slantar upp ett antal miljarder. Att så mycket pengar kommer från Wallenbergarna och så relativt lite från staten borde rimligen kännas väldigt pinsamt för regeringen. Här talar vi ju ändå om Sveriges tekniska framtid.

Mörkt utan kärnkraft
Och när vi ändå är på gång. Varför inte satsa ett antal miljarder på forskning och industrialisering av kärnkraft av generation fyra? Den som lyckas industrialisera och förbilliga den tekniken kan nog hoppas på en och annan jackpot i framtiden.

För drömmen om den stabila vindkraften fortsätter att vara en dröm. När jag skriver detta ligger uttaget av el från vattenkraft på 12,7 GW, alltså i praktiken maximalt vad som går att ta ut. Kärnkraften ger 8,6 GW, också det så mycket som går att få ut med de kvarvarande reaktorerna. Värmekraftverken petar ut 1,6 GW och vindkraften ger mindre än 0,3 GW. Det är väl tveksamt om elen från vindkraften ens räcker för att hålla rotorbladen isfria.

Så här har det sett ut några dagar och så lär det fortsätta så länge högtrycket ger kallt väder och svaga vindar. Sedan i lördags har vi haft ett par tillfällen med 5 procent vindkraftsel och några med 0,8 procent. Annars har andelen mest legat mellan en och två procent. I Danmark, landet med störst andel vindkraftsel, producerar vindkraften just nu ungefär 8 procent av behovet, medan 79 procent produceras med fossila bränslen. Resten importeras.

Massproduktion av hyfsat billiga kärnkraftverk av generation fyra har nog framtiden för sig.

Och vem vet – med en ordentlig satsning kanske vi kan bli lika bra som vi var en gång.

Reaktorhallen R1

En titt ner i hålet där reaktorn fanns

Filed under: Göte Fagerfjäll