”För de flesta borde det vara obegripligt att elförsörjningen skall försämras på detta sätt helt i onödan”, ”nu blir det främst effektbrist vid höglast. Skulle detta inträffa (torrår) kan vi räkna med s k ‘roterande frånkoppling’ av abonnenter – ett par timmar i taget för olika samhällen”.
Varningarna kommer från Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och svenska stamnätet och inlägget publicerades förra veckan på en bloggsite där ett antal pensionerade professorer och forskare brukar berätta vad de tycker om klimat och energi.

Emeritus
Men ärligt talat – vem bryr sig väl om vad ett gäng pensionerade forskare och avdankade tekniker säger?

Faktum är att det finns all anledning att lyssna på gamlingarna. De är inte längre bundna av vad deras företag eller deras institutioner säger. De behöver inte kämpa om forskningsanslag från politiker och de kan högaktningsfullt strunta i alla åsiktskorridorer.

Med stigande ålder kommer inte nödvändigtvis ökad visdom, men möjligheterna att säga vad man vill ökar på ett ganska imponerande sätt. Med det lilla tillägget ”emeritus” eller ”emerita” ökar sannolikheten för rättframma uttalanden och ”före detta ansvarig” brukar ha samma effekt.

Företag måste leva
Alla journalister vet rimligen att man inte kan förvänta sig några oväntade utspel från företag eller forskningsinstitutioner i ämnen som har politisk bäring. Vd för ABB eller något annat energiföretag skulle till exempel aldrig ställa sig upp och brännmärka vindkraftssatsningar eller kärnkraftsnedläggningar. Ett företag anpassar sig alltid efter vad som gäller och försöker tjäna pengar på det som är möjligt. Allt annat vore otänkbart och skulle till och med kunna tolkas som trolöshet mot huvudman (aktieägarna).

Lite av samma sak gäller forskare. Friheten att säga vad man vill är i och för sig större än för företagsledare, men till syvende och sist handlar det ändå om att få anslag till sina och institutionens forskningsprojekt. Nästan alla anslag har någonstans en politisk koppling. Och det är viktigt att hålla sig väl med media.

Anpassa sig
För egen del blir jag ibland lite trött på standardinslagen under presskonferenserna från energiföretag och bilföretag. Visst är det kul att höra om lyckade vindkraftprojekt och solcellsanläggningar och visst är det kul att se elbilar och modeller av städer med bilpooler, men ärligt talat. Det kan väl finnas gränser för anpassning.

Men ögonblicket efter rättar jag alltid mig själv. Naturligtvis finns det inga gränser för anpassningen. Företag förstärker alltid det som politiker bestämmer och media gillar. Ingen har råd att bli sedd som bakåtsträvare.

Problemet med det här är förstås att människor lätt kan få uppfattningen att alla är överens och att alla har samma mål. Så är det inte alls.
Det är också lätt att tro att alla nya och samstämmiga prognoser på något sätt skulle skilja sig från tidigare års felslagna prognoser och förutsägelser. Tro inte det. Förutsägelser om framtiden slår nästan alltid fel.

Därför har vi så få flygande bilar, passagerarraketer till månen, turbinbilar eller vätereaktorer. Att många säger samma sak innebär varken att de menar det eller att det kommer att hända.

Anpassade rapporter
Men låt oss för ett ögonblick backa tillbaka till energiproduktionen och energiförsörjningen. Det senaste året har vi sett flera utredningar som beskriver hur det svenska elsystemet skall kunna klara sig utan kärnkraft. Energikommissionens slutrapport, ”Kraftsamling för framtidens energi” ger till exempel intryck av att det hela nog skall gå ganska bra. Åtminstone låter det så i sammanfattningen till politiker och journalister.

Men det genomgående för alla de här rapporterna är att sammanfattningarna är mycket välvilliga tolkningar av det tekniska innehållet. Den lite mera negativa informationen finns, men varken journalister eller politiker orkar läsa mer än sammanfattningen.

Verklighet
Sivert Göthlin behöver inte några modeller för att kullkasta slutsatserna från Energikommissionens rapport. Han nöjer sig med att titta på situationen den 5 februari, då vi hade ganska kallt väder och svag vind (en vanlig kombination på vintern).

Klockan fem på eftermiddagen producerade vattenkraften 13 100 MW, vilket enligt Göthlin förmodligen är det maximalt möjliga praktiskt sett (16 000 MW teoretiskt). Kärnkraften gav 8 600 MW, vilket är maximalt vad de återstående reaktorerna kan ge. Värmekraften gav 2 600 MW och vindkraften gav 200 MW.

Totalt sett låg alltså elkonsumtionen mycket nära maximal elproduktion. Vi kunde inte exportera någon el till grannländerna, utan tvingades i stället att importera ett par hundra megawatt. Elpriset låg på ungefär tre gånger det normala.

Senast 2020 skall ytterligare två kärnkraftsreaktorer stängas. Då försvinner 2 000 MW och en normal februaridag kan bli väldigt kall för väldigt många. Även om man lyckas sparka igång oljekraftverken i Karlshamn gäller det i det läget att köpa så mycket kolkraft som möjligt från Tyskland.

Och det kan bli ännu värre. Efter en våt höst och vinter är i år vattenkraftens magasin fyllda till brädden. Prognoserna i början av förra året talade om torka och vattenbrist, men hade tack och lov helt fel. Annars hade vi redan kunnat ha problem. Vid ett torrår utan kärnkraft kan vi ”kallt” räkna med ”roterande frånkoppling”, där samhällen kopplas bort ett par timmar i taget.

Nya förbrukare
För att göra det hela ännu värre ser vi framför oss ett antal nya stora elförbrukare. Northvolts planerade batterifabrik kommer att ha en årlig energiförbrukning på ca 2 TWh. Nya metoder att producera stål utan koldioxidutsläpp (t ex HYBRIT-projektet) innebär en övergång till el och mycket hög elförbrukning. Då har vi ändå inte ens snuddat vid alla tankar på eldrivna fordon eller projekt för att producera syntetiskt bränsle.

Förespråkarna för nya intelligenta elnät säger att vi kan kapa topparna genom att automatiskt koppla bort stora förbrukare. Det stämmer till viss del, men samtidigt minskar det landets konkurrenskraft något alldeles fantastiskt.

För vem vill väl starta en verksamhet som bara kan köras när det blåser. Alla moderna produktionsanläggningar baseras på en stabil tillgång på energi. Teoretiskt går det alltid att laborera med intermittent drift av verksamheter, men i verkligheten flyttar företagen ganska snabbt till länder som kan garantera stabilitet. Det gäller både batterifabriker och serverhallar.

Så till slut handlar det nog ändå om att strypa tillförseln till medborgarnas villor. Det blir kallt inne när det blir kallt ute.

Vinden duger inte
200 MW vindkraft och 0 MW solenergi räcker inte långt en kall vinterdag. Det räcker inte ens för att ladda mobiltelefonen. Om vi vräker på med tio gånger så många vindkraftverk blir det ändå ingen skillnad.

Och där har vi grundproblemet med både vindkraft och solenergi. Det går helt enkelt inte att dimensionera den typen av elproduktion på ett vettigt sätt. Effekten ökar med kubiken på vindhastigheten och det är något som inte går att komma runt. En svag vind kan räcka för att driva runt rotorbladen. men det blir ingen energi när den som bäst behövs.

Häromdagen blev det förresten varmare och det började blåsa. Under morgonen importerade Sverige billig el från Danmark (0 öre per kWh). Mitt på dagen hade priset stigit till 10 öre per kWh. Med lite kraftigare vind får man räkna med att betala för att bli av med elen. Det händer lite då och då i Danmark.

Kina bygger kärnkraft
Finns det då något alternativ till sol och vind? Ja kärnkraften är alltid en stabil producent. Sverige och Frankrike har under många år visat att den fungerar och leder till ganska fantastiska minskningar av diverse utsläpp.

Problemet är att ”alla” är så rörande överens om att kärnkraften är farlig, gammalmodig och måste läggas ner. Åtminstone verkar det vara så när man läser tidningar, ser på TV eller hör på radio.

I verkligheten ser det inte riktigt ut på det viset. I västvärlden har visserligen nästan alla energiföretag övergett kärnkraften, men i andra delar av världen ser det annorlunda ut.

Störst i sammanhanget är Kina. De har idag 38 reaktorer i drift och ligger på tredje plats när det gäller produktion. Men de har också 20 reaktorer under byggnad och hela 182 stycken på gång i olika stadier av planering. När alla dessa reaktorer är byggda kommer Kina att vara den i särklass största kärnkraftsnationen, med dubbelt så många reaktorer som USA och över 250 GW installerad effekt (idag 35 GW).

Ingen annan kommer ens i närheten av Kina, men Indien satsar i alla fall ordentligt. De bygger 6 reaktorer och har planer för 65 till. Ryssland bygger bara 6 reaktorer och planerar för ytterligare 48.

Idag är USA världens största kärnkraftsnation, med 99 reaktorer och 100 GW installerad effekt. Men bara två nya är under byggnad och 35 under planering, så USA kommer att bli omsprungna. Frankrike ligger idag tvåa, med 58 reaktorer och 63 GW, men där byggs bara en ny reaktor och inga fler planeras.

Totalt i världen byggs och planeras ca 560 kärnkraftsreaktorer med en installerad effekt på ca 620 GW. Kinesiska företag är inblandade i många av projekten utanför Kina också.

Den som vill jämföra installerad effekt mellan olika produktionsslag måste förresten tänka på att kärnkraften har ett i stort sett hundraprocentigt utnyttjande. Den producerar full effekt hela tiden och ger en utmärkt baskraft. Vindkraftverk och solpaneler producerar i bästa fall runt tjugo procent över tiden. De fungerar också utomordentligt dåligt som baskraft, eftersom tillförlitligheten är väldigt nära noll. Det blir ju ingen el alls när det inte blåser eller solen inte lyser.

Kina tar över
Om sådär tio år kommer nog kärnkraften att få en renässans i västvärlden också. Att elda kol i fasta anläggningar är trots allt ganska dumt och redan en fördubbling av kärnkraften globalt (2 500 TWh/år) innebär i runda slängar en minskning med 2 000 miljoner ton koldioxid per år. Det är mer än 40 gånger de svenska utsläppen.

Men i framtiden får vi nog räkna med att köpa våra kärnkraftsreaktorer från Kina, Ryssland eller Indien. De stora tillverkarna här i Väst ligger redan så illa till ekonomiskt att uppköpspropåer från Kina de närmaste åren lär bli accepterade utan särskilt mycket diskussion. Ett veto från Trump är väl det mesta man kan hoppas på.

För miljörörelsen i Väst är förstås alltid kampen mot kärnkraften viktigare än utsläpp av koldioxid, svavel och sot. Ändå lär till slut valet att stå mellan kol och kärnkraft. Vid det laget har säkert Kina fått fart på volymproduktionen av moderna kärnkraftverk. Det blir nog en lysande framtid för den kinesiska kärnkraftsindustrin.

Så synd att vi inte ville vara med på det tåget.

Filed under: Göte Fagerfjäll