En vecka innan andra världskriget bröt ut fällde statsminister Per Albin Hansson de berömda orden: ”Vår beredskap är god”. Det var inte ett dugg sant. I själva verket hade vi låtit försvaret förfalla och bara Hitlers goda vilja och en rad eftergifter mot Tyskland räddade oss från att dela Danmarks och Norges öde.

Vi har varit naiva
Efter kriget gjorde därför Sverige en storsatsning på försvaret. Aldrig mer skulle vi stå med ”byxorna nere” vid en krissituation. Vid femtiotalets slut hade vi ett av världens bästa flygvapen, en massiv värnpliktsarmé, ett starkt kustartilleri och en välutrustad flotta. Till det kom ett välorganiserat hemvärn och ett väl fungerande civilförsvar.

Allt det här upprätthölls genom hela perioden av ”kallt krig”. Ända fram till åttiotalet tilläts försvaret kosta drygt 3 procent av BNP, men sedan började tumskruvarna dras åt. 1990 var andelen nere i 2,5 procent och 1997 passerades tvåprocentsgränsen. Därefter fortsatte det utför och 2011 nåddes nästan ”enprocentmålet” (1,1 procent).

Tanken var förstås att vi efter det kalla krigets slut aldrig mera skulle behöva riskera krig. En märkligt vanlig uppfattning bland politiker var att ”vi inte riskerar krig inom överskådlig tid”. Det vittnade antingen om en otrolig naivitet eller om en total frånvaro av framtidsplanering.

Nästan inget kvar
På Rikskonferensen Folk och Försvar har vi nu i två dagar hört politiker och militärer tala om problem, naivitet och vad som är möjligt att göra för att rädda situationen inom svenska försvaret. De flesta vet nog att läget är dåligt, men det kan ändå vara intressant med några enkla siffror för att visa hur illa det faktiskt är ställt.

Johanne Hildebrandt skrev den 28 december en krönika som publicerades i Svenska Dagbladet. Hon är författare, före detta krigskorrespondent, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och i största allmänhet en av de ganska få som verkar ha koll på läget. Jag saxar lite data från hennes text. Det handlar om nedmonteringen av försvaret sedan slutet av åttio- och nittiotalet:

Inte mycket finns kvar av armén. Av de 180 bataljoner som ingick i brigader 1988 fanns bara fjorton stycken kvar 2014. Armén är dessutom utspridd över hela landet med artilleri och ett mekaniserat förband i Boden, ingenjörstrupper i Eksjö, luftvärn i Halmstad, lednings- och sambandsförband i Enköping och logistik i Skövde.

Det betyder att Sverige har Europas längsta brigad. Alla dessa stridskrafter behöver sättas samman för att öva eller möta en fiende. Om tåg ska användas och elen är borta blir det förmodligen omöjligt, därför att för få ång- och diesellok finns kvar.

Av 22 luftvärnsbataljoner blev 2 kvar för att försvara hela Sverige.

Av marinens 29 förband 1988 finns inga kvar, bara en amfibiebataljon. Tolv ubåtar blev fyra och av 34 ytstridsfartyg fanns sju kvar 2014. Våra fem modernaste korvetter har inte något robotluftvärn som kan bekämpa sjömålsrobotar på större avstånd.

Av flygets elva stridsledningsbataljoner 1988 finns bara en kvar. 30 basbataljoner blev fem små flottiljer. Av drygt 300 stridsflygplan finns 96 kvar. Åtta Herculesplan blev sex och radarspaningsflygplanen minskades från sex stycken till två.

Det här är ganska skrämmande siffror.

Hornblower och Biggles
Två av mina favoritförfattare är C S Forester (bl a serien om Horatio Hornblower) och Roald Dahl (mängder av fantastiska böcker, varav ett par om hans tid som stridspilot under andra världskriget). I min ungdom läste jag dessutom det mesta av W E Johns (böckerna om James ”Biggles” Bigglesworth) och väldigt mycket annat. Min syster gjorde misstaget att försöka lära mig att läsa när jag var fyra år och tyvärr, för henne, lyckades hon alldeles för bra. Jag har slukat böcker sedan dess.

Därför kan jag inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om Hornblower kom inseglande mot Bohuslän med ett antal linjeskepp (år 1800 hade England 164 linjeskepp med 64 till 100 kanoner vardera) eller om Biggles och hans kumpaner kom flygande med ett par tusen Spitfireplan (det byggdes drygt 20 000 sådana) och ett gäng Lancasterbombare (totalt byggdes över 7 000). Det borde väl inte vara några problem?

Inte lätt
Tja, förhoppningsvis skulle våra JAS-plan kunna hantera en del av problemen, men det förutsätter att angriparna inte har några moderna missiler eller moderna jaktplan som ”grädde på moset”. Sverige har faktiskt bara två luftvärnsbataljoner kvar och det innebär att vårt stridsflyg bara har missilskydd på ytterst begränsade områden. Flyget lever farligt och om (när) det är utslaget ligger landet öppet.

Det innebär också att Biggles och hans gäng nog kan tuffa fram ganska ostörda. Alla gamla luftvärnskanoner är skrotade och de två luftvärnsbataljonerna kan inte vara på särskilt många platser samtidigt. Och lagret av missiler tar ganska snabbt slut.

Till och med Hornblower kan nog stäva in mot västkusten utan att möta alltför mycket motstånd. Kustartilleriet är borta och närmaste marina förband finns numera tydligen i Karlskrona. HMS Renown, eller vad linjeskeppet nu kan heta, hinner nog skjuta ganska många bredsidor innan de får något större motstånd.

Civilförsvaret är värre
Om det är illa ställt inom det vanliga försvaret är det inget emot problemen för civilförsvaret. Där skrotade vi allt när politikerna kommit överens om att vi kunde räkna med ”Peace for our time”.

Så det finns inga beredskapslager och ingen organisation för att garantera ens grundbehoven. Handeln har idag minimala lager, där mycket finns i lastbilar på väg till butiker. ”Just in time” är ett strålande honnörsord, så länge man kan vara säker på att infrastrukturen fungerar.
Därför är steget från lyx till svält förbluffande kort idag. Och det handlar verkligen om svält, inte bara om armod.

Ett fungerande civilförsvar, med fungerande beredskapslager och krisorganisation, dimensioneras ju aldrig efter lyxbehov eller ens normalbehov. Det handlar om ett acceptabelt armod, med ransonering och varubrist. Ingen förväntar sig något annat.

Men när armod övergår i svält är det svårt att hålla en normal civilisation igång. Det här är ett favoritämne för alla Science Fiction-författare, men knappast något man vill uppleva i verkligheten.

Naivitet
Om det bara hade handlat om en neddragning av det konventionella militära försvaret kanske de senaste tjugo årens politiker kunde komma undan med att tala om ”modernisering” och att ”ta steget in i framtidens försvar”. Men slakten på civilförsvaret är alldeles för uppenbart galen. Det handlar inte om modernisering eller effektivisering. Snarare om naivitet och dumhet.

Så det är väl lika bra att inse att hela försvarsslakten baserades på naivitet och dumhet. Det otäcka är att ingen fiende kunde ha gjort det bättre och effektivare.

Dyrt
Om vi behållit försvaret på åttiotalets nivå hade det uppskattningsvis kostat en procent extra av BNP per år. En hyfsat stor del av de pengarna hade i och för sig kommit tillbaka till försvarsindustrin, men om vi bortser från det blir det väldigt mycket pengar över en 30-årsperiod. 30 procent av dagens BNP är ca 1,3 biljoner kronor (1 300 miljarder om vi skall undvika den olycksaliga ”biljonen”). Så visst fanns det pengar att spara för Ingvar Carlsson, Göran Persson och Fredrik Reinfelt.

Den stora frågan är förstås hur mycket som krävs för att få tillbaks totalförsvaret till en rimlig nivå. Redan att få dagens ynkliga försvar att inte försämras ytterligare verkar kräva en återgång till strax över 2 procent av BNP årligen.

Att komma upp i ett fungerande totalförsvar av åttiotalstyp kräver säkert minst lika mycket pengar som har sparats in de senaste 30 åren. Det skulle betyda ett tillskott på tre procent av BNP årligen (totalt lite mer än 4 procent) under tio år. Sannolikt behövs mer än så. Gamla synder kan bli väldigt dyra.

Men då kanske statsministern äntligen kan säga att beredskapen är god utan att hålla fingrarna korsade bakom ryggen.

Filed under: Göte Fagerfjäll