Microsoft misslyckades med att ta över marknaden för smarta mobiler, men man lyckades i alla fall att få fram en Windows-version som fungerar på ARM-processorer. Frågan är om det räcker för att ge Asus, HP och Lenovo en marknad för datorer baserade på Qualcomms nya Snapdragon 835. Ärligt talat sätter jag nog en krona på att Intel håller emot ytterligare ett bra tag.

Vi tar det en gång till
För det är ju inte första gången som Intel fått konkurrens på PC-marknaden och det är inte första gången som Microsoft öppnat för konkurrenter. I mina hyllor har jag faktiskt flera av de intressantaste produkterna där Microsoft ägnade sig åt krypskytte mot Intel och x86-arkitekturen. Låt oss göra en snabb rekapitulering.

Ett riktigt operativsystem
I mitten av åttiotalet insåg Microsoft att man förr eller senare skulle behöva ett riktigt operativsystem. DOS klarade bara en uppgift i taget och första versionen av Windows, som lanserades 1983, var trots allt bara ett enkelt grafiskt gränssnitt till DOS.

Riktiga operativsystem, som Unix och VMS, hade funnits länge och om PC-datorn skulle kunna hävda sig på företagsmarknaden behövdes något liknande. Den självklara samarbetspartnern vid den här tiden var IBM och Microsoft och IBM lade ner mycket arbete på det nya fantastiska operativsystemet OS/2.

Ärligt talat gick väl varken samarbetet eller OS/2 sådär ruskigt bra. Däremot blev Windows en stor framgång, trots begränsade operativsystemsfunktioner. Efter hand blev OS/2 allt mer ett rent IBM-projekt.

Mitt eget betaexemplar av OS/2 Warp kommer från IBM och är daterat 1995. Jag installerade aldrig OS/2 på någon dator och det var väl lika bra det.

På nittiotalet satsade IBM hårt på sin egen PowerPC-arkitektur och företaget tog också fram en version av OS/2 till PowerPC. Den blev ingen succé.

Windows NT skulle köra allt
Redan i början av nittiotalet var OS/2-samarbetet mellan Microsoft och IBM ordentligt skakigt och Microsoft plockade in David Cutler från Digital Equipment för att styra utvecklingen rätt. Resultatet blev Windows NT, som inte längre hade så mycket kvar av OS/2.

För att slå två flugor i en smäll beslutade man sig också för att satsa på fler hästar än Intel. Cutler kom från Digital Equipment och såg vilka fantastiska prestanda det företagets nya Alpha-processor hade. Mikroprocessorer med Silicon Graphics MIPS-arkitektur hade också stora framgångar och PowerPC från IBM och Motorola hotade Intel från sitt håll.

I min hylla står ett komplett exemplar av Windows NT 3.51 från 1995. Operativsystemet har naturligtvis stöd för x86 och Pentium, men också för Alpha AXP, MIPS R4x00 och PowerPC. Däremot var väl bakåtkompatibiliteten med ”vanliga” Windows inte sådär alldeles perfekt.

Intel vann
Vid den här tiden såg det faktiskt ut som om Intel skulle få riktigt stora problem med att behålla sin ställning på PC-marknaden. Företagets Pentiumarkitektur var alldeles för energikrävande och använde dessutom BiCMOS för att komma upp i frekvens. Det hela såg ut att sluta i en katastrof.

Men som tur var hade Intels konstruktionsgrupp i Tel Aviv gjort en helt ny och mycket effektivare implementering av arkitekturen. Intelledningen i Santa Clara tog beslutet att kasta den egna konstruktionen i papperskorgen och byta till den israeliska konstruktionen. Det har man aldrig ångrat.

Windows NT ökade så sakta sin popularitet, men det var egentligen inte förrän med Windows 2000 som operativsystemet kom igång på allvar. Då hade redan Microsoft skurit bort stödet för allt annat än x86 och Pentium.

Windows CE i datorer
Men Microsoft hade fortfarande ett kort i bakfickan. Windows CE lanserades 1996 och från version 2.0 som kom året därpå fanns stöd för ARM, MIPS, PowerPC, StrongARM, SuperH and x86.

Tanken var att Windows CE skulle användas i handdatorer och embeddedkonstruktioner, men det lanserades också ett antal bärbara datorer baserade på Windows CE. Jag har faktiskt en framför mig, nämligen HP Jornada 820e, en liten enkilosdator med en förbluffande batterilivslängd (mer än 8 timmar).

Jornada-datorn hade dessutom något så märkligt som en ARM-processor från Intel. Den fick Intel ”på köpet” när de köpte delar av det kollapsade Digital Equipment. StrongARM ansågs av många vara den tidens bästa ARM-implementering och ARM-gruppen hos Intel hade stora framtidsplaner.

Men den gången valde Intelledningen att lägga ner alltsammans. En Pentium från Israel gick väl an, men ARM – där gick gränsen.
Det blev inte mycket av Windows CE-datorerna heller. Det fanns alldeles för få program och kompatibiliteten med vanliga Windows var usel. Men Jornada-datorns batteri räckte hela vägen från San Fransisco till Stockholm och det var vackert nog.

Mobiltelefoner
Det stora steget kom när Microsoft bestämde sig för att ta över mobiltelefonmarknaden. Alla bitar fanns på plats och det var bara att vidareutveckla Windows CE. Telefonerna kunde vara x86- eller ARM-baserade och det stora argumentet var kompatibiliteten med PC-datorer.

Jag har faktiskt inte någon Windowsbaserad mobiltelefon i hyllan, men det finns säkert gott om dem i diverse skåp runt om i Norden. Tyvärr blev ju mobiltelefonäventyret en dyr och ganska misslyckad historia, trots att en hel del användare verkligen gillade sina telefoner. Idag är det inte många som sätter sina pengar på en stor framtid för Windowsbaserade telefoner.

Windows 10 på ARM
Mobiltelefonäventyret hade ändå det goda med sig att Microsoft lade ner massor av pengar på att anpassa Windows till ARM. Med Windows 10 är vi tillbaka till en hyfsat processoroberoende plattform. Åtminstone så länge man nöjer sig med Pentium och ARM.

Så vi har på sätt och vis gått hela varvet runt. Alla mina hyllvärmare kan ses som steg på vägen mot det ”riktiga” processoroberoende operativsystemet. Också den här gången är det batterilivslängden som är det viktigaste argumentet. Det talas om batteritider på flera dagar.

Kompatibilitet och Intel
Den här gången verkar kompatibiliteten vara bättre, även om man fortfarande måste emulera för att klara vanliga Windowsprogram. Det är heller ingen tvekan om att de nyaste mediaprocessorerna är väldigt kraftfulla och mycket energisnåla.

Men jag har ändå svårt att se Intel godvilligt släppa någon större del av PC-marknaden. Så svårt är det trots allt inte att tillverka lågenergiversioner av x86-arkitekturen. Dessutom behöver inte Intel tillverka superintegrerade komponenter. Det finns gott om plats i en laptop.

Nej, vi får nog snart se fler extrema lågenergiprocessorer från Intel och PC-datorer med Intelprocessorer som har lika lång batterilivslängd som de ARM-baserade. Asus, HP och Lenovo verkar dessutom ovilliga att slåss med låga priser, så vi kommer knappast att få se några stora priskrig heller.

Det konstiga är väl snarare att mera mobiltelefonlika laptop-datorer har sålt såpass dåligt. Chromebook verkar gå bra i skolan, men för övrigt är det mera tveksamt.

Mobiltelefon som dator
Kanske den gamla tanken på att använda mobiltelefonen som dator ”poppar upp” igen på allvar. Dagens bästa mobiltelefoner har ruggigt mycket processorprestanda och med flashdiskar i Tbyte-klassen duger mobiltelefonen till det mesta. Via USB-C går det att ”låna” tangentbord, bildskärm och nätverk utan att påverka värdmaskinen. Och man slipper att bära så mycket prylar.

Och vem vet – kanske vi till slut ser en konvergerande teknik där alla kör ARM och Windows. Men jag tänker definitivt inte hålla andan i väntan på att det skall hända.

Det blir nog fler intressanta prylar i mitt lilla datormuseum i stället.

Filed under: Göte Fagerfjäll