Jag hade just bestämt mig för att sluta tjata om demokrati och diktatur, men så gjorde de elaka militärerna statskupp mot stackars Robert Mugabe. Så går det för en diktator som glömmer läroboken och för en gångs skull låter en tänkbar motståndare behålla livet.

Fursten
Läroboken är förstås Niccolò Machiavellis bok Fursten från 1513. Den är fortfarande standardläsning för alla diktatorer in spe. Med lite vidareutbildning från några av de kinesiska dynastierna och delar av det Osmanska riket går det sedan att bli en framgångsrik diktator, så länge det varar.

Och där har vi ett av grundproblemen med att välja diktatorsyrket. Det finns många sätt att bli diktator, men för det mesta bara ett sätt att sluta vara diktator. I bästa fall är döden naturlig (vad nu det innebär för en diktator), men alltför ofta slutar karriären som den gjorde för Nicolae Ceausescu, Saddam Hussein eller Muammar al-Gaddafi. Sådant är inte kul.

Alla måste bort
Grundprincipen för en framgångsrik diktator måste alltid vara att avlägsna alla hot mot den egna makten och den egna positionen. Det här har hanterats på lite olika sätt genom historien.

I Kina tog man i ett par av dynastierna konsekvenserna fullt ut och nöjde sig inte med att avliva tänkbara konkurrenter. För att vara säker dödade man också familjen och närmaste släkten. Man vill ju inte riskera att ha någon kvar som känner sig illa behandlad.

Också i dagens diktaturer är det en grundprincip att plocka bort sådant och sådana som riskerar den egna makten. Maktspelet i Nordkorea är väl det mest synliga exemplet, men principen finns i alla länder med diktatur av något slag. I de fall man tvingas att tillåta politiska motståndare måste diktatorn åtminstone se till att motståndarna är dumma, inkompetenta eller bådadera. En smart diktator tillåter inga smarta motståndare.

Förbluffande ålder
Att Robert Mugabe skulle åka ut förr eller senare var kanske inte så märkligt. Han är trots allt 93 år gammal. Han har dessutom gjort sig obekväm genom att försöka ge sin fru presidentposten i arv när han någon gång i en fjärran framtid råkar dö.

Ändå har Mugabe följt diktatormanualen på ett föredömligt sätt, åtminstone fram tills dess att han avskedade den lite för starke Emmerson Mnangagwa och ”glömde bort” att avliva honom. Så kan det gå.

Diktatur är dåligt
Den som vill lära sig något av historien har rimligen inga problem med att nå den enkla och självklara slutsatsen. Diktatur är inte bra.

Det här är egentligen fullständigt självklart och något som har bevisats onödigt många gånger. Ändå dyker diktaturkramarna upp med jämna mellanrum och hävdar att diktatur nog ändå har sina fördelar trots allt. Demokrati är ju så tråkigt och en bra diktator är både handlingskraftig och manlig.

Miljöfascism?
För ögonblicket verkar diktatursvärmeriet grassera värst hos en del miljöaktivister. Jag blev i förra veckan ganska upprörd av en artikel i Svenska Dagbladet om ”behovet av att pausa demokratin” (läs é du go eller), men det behövdes inte särskilt mycket googlande för att inse att tankarna är betydligt mer spridda än vad jag någonsin kunde tro.

En del av det som jag hade tolkat som illvilliga konspirationsteorier från ”klimatförnekare” (ett ovanligt idiotiskt ord förresten) visade sig i själva verket vara allvarligt menade inlägg från folk i miljörörelsen. Den så kallade miljöfascismen verkar märkligt nog ha en del kopplingar till verkligheten.

Grundtanken är förstås densamma som för så många fascistiska och kommunistiska rörelser de senaste hundra åren. Framtiden står på spel och det behövs en stark hand för att genomföra kraftfulla åtgärder. Demokratin är för vacklande och svag.

Bara för en tid
Den här typen av floskler kunde lika gärna ha sagts av Hitler, Mussolini eller Stalin, men här verkar förespråkarna tro att deras variant av diktatur kan införas under en period för att sedan avvecklas när problemen väl är lösta.

Här kan vi verkligen tala om historielöshet. Det är sannerligen inte ofta vi ser diktatorer lämna makten frivilligt och definitivt inte sådana som tror att de har lösningen på framtidens problem.

I länder som Sydkorea och Taiwan har vi sett fredliga övergångar och i Europas gamla östblock kollapsade systemet till den grad att det gamla styret bara gav upp. Men sådant är undantag. En ”riktig” diktator lämnar inte makten frivilligt och en diktator med en absolut tro på sina åsikter skyr inga medel.

Demokrati är bättre
Det här kan låta naivt och uppenbart, men demokrati är bättre än diktatur. Kombinationen av demokrati, lagar som gäller alla, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi är den ”secret sauce” som tagit västvärlden dit den är idag. Den som tycker att det inte är värt något borde ta sig en extra titt i historieböckerna.

Den som ändå svärmar för diktaturens ”starke man” kan förslagsvis fundera på vem som kommer efter den starke mannen (eller kvinnan). En effektiv diktator ser alltid till att eliminera konkurrenter som verkar farliga. Det är nästan en garanti för att en effektiv diktator kommer att efterträdas av en galning.

Visst kan man ibland irriteras över att en del demokratiskt valda ledare är medelmåttiga. Men en demokratisk medelmåtta är fantastiskt mycket bättre än alternativet. Speciellt som den demokratiskt valda medelmåttan aldrig ägnar sig åt att likvidera tänkbara konkurrenter.
Demokrati kan vara ineffektivt och hopplöst ibland, men man kan alltid trösta sig med att alternativet är värre.

Mycket värre.

Filed under: Göte Fagerfjäll