Förra veckans drönarseminarium på ÅF var mycket intressant. Det visade både vilka fantastiska möjligheter som redan finns och vilka problem som måste lösas. De flesta problemen har att göra med autonoma drönare.

För det där med obemannad flygning har ju sina problem, åtminstone när flygningen skall ske självständigt. Att programmera en drönare att starta, flyga en förprogrammerad rutt och sedan landa är i och för sig fullt möjligt, men det räcker liksom inte.

Måste kunna se
Alla vi som flyger eller har flugit småflygplan känner till det grundläggande problemet. Det krävs uppsikt för att flyga visuellt (VFR) i ett litet flygplan. Piloten måste kunna väja för andra motorflygplan, helikoptrar, segelflygplan, ballonger, kraftledningar, antenner eller vad det nu kan vara. Väjningsreglerna är i princip desamma som till havs.

Vän av ordning invänder förstås att drönare bara får flyga på höjder upp till 500 fot (150 m), vilket också är minimihöjden för flygplan. Det borde alltså vara fritt från andra flygplan.

Men riktigt så enkelt är det inte. Helikoptrar får flyga lågt och sjöflygplan har generellt lågflygningstillstånd för att rekognosera inför landning (det kan man alltid hävda). Och så finns det förstås alltid piloter som går ner lite lägre bara för att titta lite närmare på något eller öva nödlandning.

Det är alltså inte någon särskilt bra idé att förutsätta att ingen annan finns i luften och bara flyga blint. Åtminstone inte inom områden där andra luftfarkoster får lov att flyga lite ”hur som helst”. VFR-flyget är faktiskt inte så superreglerat som många kanske tror.

Transponder
Ett sätt att hantera det här problemet skulle förstås vara att kräva transponder för alla typer av luftfarkoster. De finns redan vid instrumentflygning, men krävs inte för VFR-flygning. En regeländring vore i för sig möjlig, men att ändra internationella regelverk för flyget är inget som man gör lättvindigt.

Ännu så länge kan vi alltså inte vänta oss några allmänna tillstånd för autonom flygning utan övervakning. I bästa fall kommer det att handla om specialtillstånd och i sämsta fall blir det tvärstopp. Även om man på Trafikverket verkar vara väldigt öppna för att hitta fungerande lösningar.

En enkel gissning är att övervakning för räddningsuppdrag eller leverans av t ex hjärtstartare och mediciner kommer att få högre prioritet när det gäller specialtillstånd än pizza- och matleveranser.

Sjöräddning
En av de klart intressantaste drönartillämpningarna visades av Sjöräddningen. De hade tänkt sig en enkel självstartande (med katapult) drönare av typen ”flygande vinge”, med ganska lång räckvidd. Drönaren skulle kunna flyga iväg direkt vid ett larm och leverera video från olycksplatsen redan innan räddningsbåten hunnit iväg från kaj. Drönaren skulle sedan kunna cirkla över området under hela räddningsinsatsen och ge ovärderlig hjälp åt sjöräddarna.

Eftersom de flesta olyckorna inträffar på sommaren under ganska hyfsat väder kan en sådan här drönare göras ganska enkel. Det är bra, eftersom man knappast kan räkna med att rädda den efter varje uppdrag. Kanske Sjöräddningen blir först med billiga engångsdrönare.

Också för Sjöräddningen ligger huvudproblemet i regelverket för autonom flygning. Förhoppningsvis kan det bli ett generellt undantag fram tills dess att det nya (eventuella) regelverket är klart.

Elektronisk uppsikt
Dagens autonoma drönare är egentligen förprogrammerade projektiler som mest bara kör en förprogrammerad bana utan hänsyn till yttre faktorer. De liknar mera V1-raketer än de autonoma bilar som vi vant oss vid att diskutera.

Men på lite sikt kommer förstås också drönarna att kunna ta egna beslut utifrån indata från kameror, radarsensorer och annat. Då blir inte längre en glömd kraftledning eller antennmast en anledning till katastrof.

Med riktigt bra sensorer borde dessutom drönarna kunna bli minst lika bra som VFR-piloterna på att klara väjningsregler. Då är vi inne i samma diskussion som den om autonoma bilar på vanliga vägar.

Tills dess får nog de flesta drönaroperatörer räkna med att ha en drönarpilot på marken och ständig uppsikt. Men det är vackert så.

Filed under: Göte Fagerfjäll