Åttiotalets svenska kärnkraftsexperiment minskade Sveriges koldioxidutsläpp på ett sätt som nog ingen hade förutsett. På det sättet blev experimentet en fantastisk succé. Men det går inte att bortse från de ganska stora mängderna radioaktivt avfall som måste hanteras under tusentals år. En intressant fråga är då hur mycket det är värt att bli av med avfallet från våra kärnkraftsreaktorer? Är det inte dags för en fullskalig satsning på generation fyra-reaktorer bara för att ”elda upp” eländet? Att vi dessutom får tillgång till elenergi så det räcker för hela EU kan ju i det läget ses som en kul sidoeffekt.

Men för att komma igång börjar vi med att titta på tre intressanta tyska fullskaleexperiment.

DDR, återföreningen och energiewende
Nationella fullskaleexperiment är normalt sett alldeles för dyra för att genomföra, men ibland görs de och ibland ger de till och med ett positivt resultat. I Tyskland har man sedan andra världskriget genomfört tre jätteexperiment: DDR, återföreningen och ”Energiewende”, där två misslyckades och ett lyckades.

Bra erfarenheter
I och för sig finns det fördelar också med misslyckade experiment. Erfarenheterna kan i bästa fall göra att man slipper göra samma misstag någon annanstans eller en gång till.

Det gäller väl framför allt det kommunistiska DDR-experimentet. Ingen annanstans har man haft möjlighet att dela ett framstående industriland på mitten och införa två totalt olika styrelseskick. Västtyskland fick traditionell demokrati och marknadsekonomi av västeuropeisk standardtyp, medan DDR fick en kommunistisk diktatur med kommandoekonomi. De bägge experimenten kördes sida vid sida från 1949 till 1990 och därefter var det möjligt att utvärdera resultatet. Västtyskland vann.

För folket i DDR var den här perioden inte så kul och vid experimentets slut var DDR en ekonomisk katastrof. Då var det dags för nästa fullskaleexperiment – återföreningen.
Här såg vi återigen ett fantastiskt intressant experiment, där fullständigt otroliga pengar satsades för att få det kollapsade DDR tillbaka ”på spåret”. Det lyckades märkligt nog ganska bra, men kostnaden lär avskräcka andra presumtiva återförenare (t ex Korea).

Energiewende
Tyskland överlevde delning och återförening och är idag ett starkt industriland. Faktiskt så ekonomiskt starkt att man ansåg sig ha råd med ytterligare ett fullskaleexperiment – Energiewende – där huvuddelen av elproduktionen skulle växlas över till solenergi, vindkraft och bioenergi. Både kärnkraften och kolkraften skulle stängas ner (först kärnkraften).

Den stora drivkraften fanns till att börja med i antikärnkraftlobbyn. Också i Tyskland växte ju det dominerande miljöpartiet fram ur antikärnkraftsrörelsen. Men efter hand lades allt större fokus på koldioxidutsläppen och klimatförändringarna.

Beslutet om Energiewende kom i slutet av 2010 och redan 2015 hade projektet gått löst på imponerande 150 miljarder euro. En del bedömare räknar med att kostnaden fram till 2025 kommer att vara över 500 miljarder euro, alltså ca 5 biljoner kronor.

Det här är förstås fantastiska pengar, men det märkliga är att de inte har resulterat i några som helst minskade koldioxidutsläpp. Tvärtom är Tyskland det enda industrilandet där utsläppen år efter år ligger kvar på samma höga nivå, medan konkurrentländerna minskar sina utsläpp. Från år 2010 har nivån varit oförändrat hög (ca 10 ton per invånare och år), samtidigt som Europa som helhet (inklusive Tyskland) minskat med 12 procent (till 6,9 ton).

Dyr elektricitet
Detta låter minst sagt märkligt, men är faktiskt inte så underligt. Hittills har alla satsningar på alternativ energi gått till att ersätta kärnkraft och det ger förstås inga utsläppsminskningar. Så kommer det att fortsätta i ytterligare några år tills dess att kärnkraften är borta (2022 enligt planerna). Då har förhoppningsvis de 29 procent av elproduktionen som kärnkraften hade som mest (år 2000) ersatts av något annat.

Men ett ännu större problem är att de stora kostnaderna för ny elenergi har lett till så höga elpriser. I Tyskland kostar det mer än tre gånger så mycket per kWh att värma hus, varmvatten eller industriprocesser med el jämfört med olja, gas och kol. Det är till och med dyrare per mil att köra med en elbil än att köra med en dieselbil.

De tyska koldioxidutsläppen är mer än dubbelt så höga per person som de svenska. Samtidigt är den tyska elförbrukningen per person mindre än hälften av den svenska. Egentligen är det siffror som säger allt. Satsningarna på förnybar el ökar elpriset och leder till en större användning av fossila bränslen.

På sikt kommer Tyskland förmodligen att stolt kunna visa upp både en minskad elanvändning och en ökad andel förnybar el. Tyvärr innebär inte det nödvändigtvis att utsläppen av koldioxid minskar.

Svensk kärnkraft
Men låt oss i stället gå till ett lyckat svenskt fullskaleexperiment. Den hittills enskilt effektivaste åtgärden för att minska koldioxidutsläpp är ju faktiskt den svenska kärnkraftsutbyggnaden under sjuttio- och åttiotalet. Sverige producerar sedan dess lika mycket kärnkraft per invånare som hela elproduktionen per invånare i Tyskland.

På sjuttiotalet var den svenska vattenkraften redan utbyggd och med tillägg av lika mycket kärnkraft blev det möjligt att elektrifiera både industrin och hemmen på ett helt nytt sätt. Billig elektricitet kunde användas också för uppvärmning.

På den här tiden var det ingen som tänkte på koldioxid, men resultatet blev ändå att Sverige mycket snabbt gick från att vara ett av de stora utsläppsländerna (per invånare) till att ligga i särklass lägst bland alla industriländer. Från 1970 till idag har Sverige minskat koldioxidutsläppen per invånare med över 65 procent.

1970 hade vi alltså lika höga utsläpp som Tyskland, idag släpper vi ut mindre än hälften. Det är en fantastisk framgång och den dominerande orsaken är kärnkraften.

Elda upp avfallet
Men kärnkraften har ett problem och det är avfallet. Dagens reaktorer utnyttjar bara någon procent av bränslet. Resten blir avfall som fortsätter att vara radioaktivt i tusentals år.

Ännu så länge ligger avfallet nedsänkt i vatten i mellanlager vid de olika kärnkraftverken, men tanken är att stoppa ner det djupt ner i marken i förseglade slutförvar. Hela kärnkraftsdiskussionen går egentligen ut på om det här är moraliskt acceptabelt eller inte.

Men det finns ett fungerande alternativ. Reaktorer av generation fyra kan återanvända avfallet och ”elda upp” i stort sett allt. Slutresultatet blir en väldigt liten mängd avfall som klingar av på bara ett par hundra år.

Det här har varit känt i många år och de första testreaktorerna började byggas för flera årtionden sedan. Det finns också ett par reaktorer av den här generationen i drift, men sedan slutet av åttiotalet har all kärnkraftsforskning gått i snigelfart. I Sverige var den till och med förbjuden under lång tid (tankeförbudslagen). Elproduktion med kärnkraft är inte acceptabel och all vidareutveckling av kärnkraft är av ondo.

Vänd på begreppen
Så låt oss i stället vända på begreppen. Det kan ju rimligen inte vara fel att förstöra kärnavfallet och lösa problemen för framtiden. Då handlar det bara om hur mycket det kan tänkas kosta.

Med tanke på att kärnkraften har sparat och fortsätter att spara mycket stora mängder koldioxidutsläpp är det kanske rimligt att jämföra med andra beslut som är tänkta att minska koldioxidutsläppen. Det mest näraliggande är beslutet om en fossilfri fordonsflotta, där våra politiker tydligen anser att minskningen är värd någonstans mellan 8 och 30 kronor per kilo koldioxid och år (jag återkommer med beräkningen baserad på de senaste reglerna för fordonsskatt och miljöbilssubventioner).

De senaste 50 åren kan vi utan vidare hävda att kärnkraften har sparat mer än en miljard ton koldioxid i Sverige (2 ton per invånare och år). Det skulle i så fall vara värt mellan 8 och 30 biljoner kronor. Det är löjligt stora summor, men ger kanske ett perspektiv på vad vi håller på med. Att satsa några tiotal miljarder per år på kärnreaktorer av generation fyra verkar i det läget vara pinsamt lite pengar till och med om vi bara vill lösa problemet med kärnavfall.

Bieffekter
Sedan finns förstås en del bieffekter av reaktorprogrammet. Om vi vill hinna destruera femtio års radioaktivt avfall på en rimlig tid – säg 50 år – krävs ganska många reaktorer. Det är i sig inget stort problem, men vi får också en hel del elenergi som biprodukt. Lågt räknat handlar det om 50 gånger mer per år än dagens kärnkraft för att elda upp femtio års avfall. Vi skulle faktiskt generera mer än 3 000 TWh per år, eller lika mycket som hela EUs elanvändning.

Att bli av med så mycket el skulle kräva ett ordentligt knippe UHVDC-ledningar, men inte heller det är något olösligt problem. Det finns ett företag i Ludvika som med glädje tar hand om det.

Och vem vet – någon kanske till och med skulle visa sig vara villig att betala för all den här elektriciteten. För att inte tala om vilka ofantliga mängder koldioxid vi kunde spara genom att stänga alla kolkraftverk i EU. Bieffekten av vårt lilla destruktionsprogram skulle utan vidare bli det mest fantastiska som någonsin hänt miljön i Europa.

Det kan man verkligen kalla en intressant bieffekt.

Filed under: Göte Fagerfjäll