Överdrifter kan lätt göra en bra sak dålig. Tyvärr verkar det ligga i tiden att driva teser långt över vad som är rimligt och ”för sakens skull” köra rakt in i betongväggen. Det kan till exempel gälla krav på fossilfri fordonsflotta eller krav på hundraprocentig utbyggnad av VA-nät. Är det inte dags att stoppa in en och annan ”reality check” på vägen.

När vi skaffade villa i början av åttiotalet talades det mycket om energikris. Oljan steg kraftigt i pris och elen följde av någon anledning med i samma trend (trots att den redan då producerades fossilfritt).
Övergången från oljeeldning till elvärme hade till stora delar redan skett, men prishöjningarna gjorde att allt fler började titta på ved- eller pelleteldning, ofta kombinerat med värmepumpar. Alla tittade också på möjligheten att extraisolera, alternativt bygga välisolerade hus.

Felräkning
Det lustiga var att förvånansvärt många planerade för att göra alltsammans på en gång. Man utgick från den aktuella uppvärmningskostnaden (utan extraisolering) och använde samma siffror för att räkna besparing från isolering, värmepump och braskamin. Sedan adderade man hela rasket. Det blev förstås fel.

Idag vet vi att braskaminerna sällan kom till användning och att många planerade pelletanläggningar inte blev byggda. Bättre isolering räckte för att ge anständig ekonomi och elnotan kunde minskas med värmepumpar. Vinsten för fortsatta förbättringar blev för liten för att ytterligare åtgärder skulle löna sig. Det här innebar förresten att vi slapp en hel del föroreningar i form av partiklar.

Superisolering
Bättre isolering ger lägre uppvärmningskostnad och nästa ”fluga” blev superisolerade hus. Med jättetjocka väggar och tak och små fyrglasfönster med djupa fönstersmygar kunde man få ner uppvärmningskostnaden till nära noll.

Men här använde faktiskt de flesta en enkel rimlighetskontroll. Att gå från välisolerat till superisolerat ger inte så mycket lägre driftskostnader. Den stora vinsten är redan gjord. Med jättetjocka väggar och små fönster blir det dessutom ganska mörkt och otrevligt inomhus. Med tiden visade sig också en del obehagliga problem med att helt ta bort värmevandringen från insida till utsida, men huvudargumentet var ändå ekonomiskt. Tillräckligt bra isolering räckte helt enkelt alldeles utmärkt.

Bättre bilar
När människor själva får ta beslut brukar det till sist sluta på ”tillräckligt bra” eller ”lagom”. Problemen infinner sig oftare när staten skall bestämma och frågorna blir politiskt infekterade.

Ta till exempel en ”enkel” fråga som fordonstrafiken. Blybensin och ineffektiva motorer ledde till stora och farliga utsläpp av bly, partiklar och mycket annat. En snittförbrukning strax över litern per mil innebar dessutom koldioxidutsläpp på sådär 240 g per km på sjuttiotalet.

Effektivare motorer (speciellt dieselmotorer), förbud mot blyinblandning och katalytisk rening har plockat bort en väldigt stor del av de obehagliga utsläppen och halverat bränsleförbrukningen. Detta trots att bilarna blivit betydligt större och motorstarkare. Toppeffekten på en normal bil är idag dubbelt så hög som för bara 30 år sedan.

Alla som kan räkna hjälpligt inser nog att förbättringspotentialen är betydligt större än så. Att halvera bränsleförbrukningen en gång till är rimligen inte så särskilt svårt. Bättre aerodynamik, lägre fordonsvikt och mindre motorer ger självklart lägre energiförbrukning. Det är nu 15 år sedan Volkswagen visade prototypen till sin första enlitersbil (1 l bränsle på 100 km) och att tillverka en ”tvåochenhalvlitersbil” borde vara betydligt enklare.

De senaste dieselbilarna tillsätter urinämne (AdBlue) till katalysatorn för att få bort kväveoxider. Det är fantastiskt effektivt om bara regleringen görs rätt och motorn inte är alltför överdimensionerad. Det är numera ganska lätt att tillverka en bränslesnål bil med mycket låga utsläpp av kväveoxid och partiklar.

Fossilfri fordonsflotta
Men det här räcker förstås inte för miljöaktivister. Det enda rätta måste vara att få bort utsläppen helt. Därför har Sveriges regering lovat att vi skall ha en fossilfri fordonsflotta år 2030.

Att nå det här målet kommer förstås att kosta oerhört mycket, men tanken är att det ändå skall vara värt det. Så låt oss ta en titt på förutsättningarna.

I Sverige finns drygt 4,3 miljoner registrerade personbilar, med en genomsnittlig körsträcka enligt senaste mätningen på 1 223 mil. Statistiken för CO2-utsläpp säger att personbilstrafiken är i stort sett helt ansvarig för de 12,6 miljoner ton koldioxid som anges för persontrafik på väg (noggrannare uppdelning visar att personbilarna står för ca 9,3 miljoner ton, varav 7 ton för privatbilar).

Det här skulle innebära att våra bilar i genomsnitt släpper ut ca 170 g koldioxid per km, men det är förstås inte en relevant jämförelse. De siffrorna sjunker ju av sig själv i takt med att gamla bilar skrotas ut. Om vi skall jämföra verkliga besparingar måste vi utgå från dagens bilar, eller till och med de bilar vi kan förväntas köpa år 2030.

Dagens moderna bilar släpper ut ca 120 g CO2 per km. Det står visserligen ofta 96 g i specifikationerna, men låt oss vara realistiska. Med totalt 5,3 miljarder körda mil innebär det knappt 6,4 miljoner ton koldioxid eller 0,64 ton per person och år. Det är sådär femton procent av dagens svenska utsläpp och skulle motsvara drygt sex procent av utsläppen för en normaltysk.

Om vi antar att dieselbilarna fram till 2030 kan halvera sin bränsleförbrukning (inte alltför svårt) skulle vi hamna på 320 kg koldioxid per svensk eller drygt sju procent av dagens svenska utsläpp. I det läget har vi med god marginal sparat så mycket som kan verka rimligt. Att lägga gigantiska summor på att komma ännu lägre skulle vara ganska meningslöst även om det vore teoretiskt möjligt. I praktiken innebär dessutom en subventionerad övergång till elbilar snarare en ökning än en minskning av utsläppen.

Det här innebär inte att elbilar är onda. Det finns en hel del områden där de fungerar alldeles utmärkt. Men att lagstadga om elbilar är helt klart att gå till överdrift.

Kommunala avlopp
Ett annat intressant område är vatten och avlopp (alla kanske inte håller med mig). Där håller nu kommunerna på med en översyn för att skärpa kraven på enskilda avlopp. Huvudfrågan är utsläpp av gödningsämnen i våra vatten och i många kommuner vill man lösa problemet genom att bygga ut de kommunala vatten- och avloppsnäten på landsbygden.

Som vanligt har jag lite svårt att bara acceptera det som sägs i media, så jag tog en titt på statistiken från Naturvårdsverket. Statistik finns ju alltid lätt tillgänglig.

Och jag blev faktiskt förvånad över siffrorna. Futtiga två procent av kväveutsläppen till sjöar och vattendrag kommer från enskilda avlopp. Fem procent av fosforutsläppen kommer från samma håll. Det innebär per person att de enskilda avloppen släpper ut ungefär lika mycket kväve som de kommunala anläggningarna och lite mer fosfor. Argumenten för att bygga ut stora kommunala avloppsledningar på landsbygden verkar minst sagt tvivelaktiga.

Det hela blir inte bättre när man tittar på vattentillgång. Det talas mycket om sjunkande grundvattennivåer på grund av global uppvärmning, men ofta finns betydligt mera närliggande orsaker.

Utdikningen av gamla myrmarker har väl förhoppningsvis avstannat, men kommunala avloppsnät för både avlopp och dagvatten innebär att vatten som borde ha bildat nytt grundvatten i stället vräks ut i närmaste vattendrag. Vattnet är visserligen hyfsat väl renat vid det laget, men det är ändå ett slöseri. En bieffekt är dessutom att åarna blir våldsamt överbelastade vid kraftiga regn, med översvämningar som följd. Inte heller det beror i första hand på global uppvärmning.

Så på Tjörn och i Blekinge hoppas jag få behålla mina trekammarbrunnar. Men det är förstås inget jag själv kan råda över. Mot kommunala planer har den enskilde inte mycket att sätta emot.

Undvik symbolfrågor
Överdrifter och dumheter är tråkiga och det enklaste sättet att undvika sånt är att hela tiden göra rimlighetskontroller. Men att kämpa mot symbolfrågor är inte lätt och det blir inte lättare av att journalister och politiker verkar ha en långtgående beröringsskräck när det gäller statistik.

Det här är tråkigt, speciellt med tanke på hur mycket och hur bra statistik som faktiskt finns tillgänglig. Det är illa nog att göra vildsinta uttalanden om framtiden, men när det gäller lättkontrollerade data borde man kunna förvänta sig bra mycket mer.

Filed under: Göte Fagerfjäll