För 25 år sedan hade Sveriges första moderna frilevande hjord av vildsvin funnits i fem år. Innan dess fick man gå tillbaka minst fyra tusen år, till yngre stenåldern, för att hitta vildsvin i landet.

Som ni kanske förstår har jag flyttat mig från Stockholm till skogsbygderna i Blekinge. Jag har snavat fram över våra tidigare så släta och vackra ängar och gräsmattor och mumlat de mest upprörande kötteder över den snabbt ökande vildsvinsstammen. Allt är uppbökat. Så jag kör en lite annorlunda 25-årsvariant idag.

Landsbygdens problem
Många tror nog att vildsvinet utrotades i Sverige först på senare tid, ungefär som vargen. Men så är det inte. I romanerna om Arn Magnusson jagar visserligen Jan Guillous elvahundratalshjälte vildsvin av hjärtans lust, men i verkligheten hade han tvingats att backa minst tre tusen år för att klara det konststycket.

I Sverige fanns bara vildsvin på Öland och bara i två omgångar (på 1500-talet och på 1700-talet). I bägge fallen handlade det om inplantering för kunglig jakt och i bägge fallen tvingades man till slut att utrota djuren för att undvika uppror från bönderna.

Dagens vildsvinsstam har med andra ord inte mycket med ”naturlig utbredning” och ”gammal tradition” att göra. Dagens djur kommer från senare tiders vilthägn, där importerade djur planterats in för jakt. Därifrån har djuren rymt eller släppts ut för att skapa nya intressanta jakttillfällen.

Utfordring och tillväxt
Idag ser svenska politiker vildsvinen som ett naturligt och viktigt djur i vår fauna och EU har en miniminivå för hur många djur som vi bör ha. Sällan har väl något varit enklare. Idag finns uppåt en halv miljon djur och antalet ökar snabbt.

Jägarna skjuter visserligen nästan 90 000 vildsvin per år, men ser samtidigt, med hjälp av utfordring, till att stammen ökar. I det här fallet kan man verkligen tala om att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Stängda landskap
Är det då inte bra att landsbygden får tillgång till en intressant jaktmöjlighet? Jodå, det finns många som tycker om att jaga vildsvin. Men det är många fler som tvingas avstå från all form av frilandsodling (alla försök att odla potatis måste närmast betraktas som skämt). Och att hela tiden tvingas börja om från början med gräsmattor och ängar är fantastiskt frustrerande.

Det finns naturligtvis sätt att komma runt problemet. Ordentliga inhägnader, kompletterade med kraftfulla elstängsel, lär fungera hyfsat. Jag får väl se när jag får klart mina planerade stängselarbeten.

Men visst är det tråkigt att våra gamla honnörsord om ”öppna landskap” skall behöva bytas mot ogenomträngliga inhägnader och stängda grindar.

Fästing, vildsvin och varg
Nu är kanske inte vildsvinen de djur som är effektivast för att hindra människor att ta sig ut i naturen. Där har nog fästingarna en ohotad förstaplats. Också där har vi sett en dramatisk uppgång de senaste 25 åren, förmodligen mycket beroende på en ökad rådjursstam. Idag är det mera regel än undantag att jag måste plocka bort fästingar efter en promenad i naturen Det spelar ingen roll om jag är i Stockholm, Blekinge eller på västkusten.

Däremot brukar jag inte hitta några vargar på promenaderna. Bara ett och annat spår. Ännu så länge är det mest bara fårägare och hundägare som har problem med varg.

Alla måste vara med
I mitten av 1800-talet var vargen i praktiken utrotad i Sverige. Det var kulmen på en satsning som går tillbaka minst till vikingatiden. 1347 kan man läsa i Magnus Erikssons allmänna landslag att ”Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät”. 1647 infördes skottpengar på varg för att öka avskjutningen.

Hatet mot vargen berodde nog inte främst på att vargen ansågs som farlig för människor. Relativt få människor har dött i Sverige på grund av vargattacker, även om den så kallade ”Gysingevargen” dödade 11 barn och en vuxen kvinna mellan 1820 och 1821. Det största problemet då som nu är snarare att vargar har en ovana att slakta hela fårhjordar och på det sättet orsaka mycket stor ekonomisk skada. Vargar och småskaligt jordbruk fungerar helt enkelt väldigt dåligt ihop.

Problem för landsbygden
Jag brukar då och då skriva om hur stor nytta landsbygden har av modern teknik. Bra vägnät, effektiva bilar, bra elnät och tillgång till snabbt bredband är faktorer som gör det lätt att bo på landet och lätt att pendla till arbetsplatser några mil från bostaden.

Nära tillgång till öppen natur och möjligheten att odla för husbehov är två viktiga orsaker till att människor längtar till landsbygden. Men här går utvecklingen delvis åt fel håll. En snabbt ökande vildsvinsstam och en ökande vargstam innebär att allt större områden hägnas in och görs mer svåråtkomliga.

Storskaliga jordbrukare kan för det mesta ta sig runt problemen med ökad vildsvins- och vargstam. Men det är betydligt värre för den som vill odla egna grönsaker eller driva ett småskaligt jordbruk ”för att det är kul”. Och det finns många fler hobbyodlare än vad det finns ”riktiga” jordbrukare.

Filed under: Göte Fagerfjäll