I går besökte jag min bästa kompis från min barndom på Tjörn. Jag försökte få lite medlidande för min brutna arm, men det föll ganska platt i jämförelsen. Sven-Erik har ju faktiskt varit rullstolsbunden (eller rullstolsburen) i hela sitt liv och ändå klarat av det mesta. En halvläkt bruten arm är inte mycket att komma med.

Så vi roade oss med att minnas våra gamla galenskaper i stället. Alla märkliga (och tvivelaktiga) elektriska och kemiska experiment och alla livsfarliga rullstolsturer på svaga isar och i usel terräng. Principen var alltid: ”Om det går att ta sig fram till fots går det också att ta sig fram med rullstol”.

För det mesta gick det bra och när det gick åt skogen var jag tillräckligt stark för att kunna leta upp Sven-Erik från foten av kullen (eller var det nu var) och lämpa ombord honom igen. För honom handlade det alltid om att satsa för fullt. Lite blåmärken är bara manligt. Och föräldrarna behöver inte veta allt.

Vi hade tur
Så här i efterskott inser vi vilken tur både han och jag hade. Det där med CP-skadan, de oanvändbara benen, spasmerna och den krökta ryggen – det var ju faktiskt ganska ointressant. Det viktiga var att vi bägge var intresserade av i stort sett allt och att vi faktiskt kunde experimentera med ljud, foto, kemi, elektronik, musik och allt det där som gör barndomen så intressant. Sven-Eriks finmotorik var väl inte mycket att skryta med, men huvudet var det sannerligen inget fel på. Det är det inte idag heller.

Som alla andra
Därmed inte sagt att alla som sitter i rullstol är bra och intressanta människor. Eller att samma sak gäller alla romer eller färgade eller Tjörnbor eller vad det nu kan finnas för grupperingar. Det är väl helt enkelt så att man kan hitta människor som man trivs med lite var som helst. Det är ingen dålig kunskap att få redan i barnaåren.

Det är väl därför jag blir så trött på kulturrelativism, tjat om kulturell appropriering och kraven från en del håll på att alla skall hålla sig till sin grupp (arbetarklass, etnisk grupp etc). Jag hörde till och med ett högtravande bevis för att klassresor är omöjliga, trots att de varit både möjliga och vanliga under långa tider.

Jag vill förstås inte gå så långt som att säga att alla i kultureliten är rasistisk i sin missriktade antirasism. Inte heller att alla etniska aktivistgrupper halkar in i den typen av anti-anti-föreställningar. Men nog finns det dumheter så det räcker.

Öppet för alla
Sven-Erik har alltid varit noga med att inte tycka synd om sig själv (ofta med en ganska kraftfull galghumor). I stället har han gjort det som intresserat honom och accepterat att en del saker tar lång tid. Han använde tidigt sin skrivmaskin för att skapa konst och han skriver, fotograferar och gör det han vill. Det tar tid, men det blir bra.

Och återigen – det betyder inte att en CP-skada på något magiskt sätt gör en människa konstnärlig eller intelligent. Det har inte ett dugg med det att göra.

Strunta i klasserna
Det är intressant att se hur de mest välvilliga och aktivistiska ofta blir de mest reaktionära i sin vilja att göra rätt. Den mest aktivistiska delen av arbetarrörelsen har alltid haft problem med att arbetarbarn studerar och ”gör klassresor”. Samma sak gäller de mest aktivistiska etniska grupperna. Man skapar hemmagjorda bilder av hur de egna grupperna ”egentligen” är och kräver att grupperna skall anpassa sig till det.

Men vi som kommer från landsbygd och arbetarklass vet att bilden av de sjungande bönderna och arbetarna hand i hand, viftande med röda fanor, aldrig har varit sann. Samma sak gäller alla de andra idealbilderna.

I stället finns en mängd människor med olika intressen och olika förutsättningar. Det är inte ett dugg konstigt att barn till bönder blir bönder eller att barn till snickare blir snickare. Det är fantastiskt intressanta yrken. Men det är heller inte underligt att barn till snickare eller bönder hellre vill bli musiker, ingenjörer, advokater eller vad det nu är. Så har det alltid varit, även om det var svårare att förverkliga sådana intressen för hundra eller tvåhundra år sedan.

Människor är olika
Från ett ”von oben”-perspektiv verkar det säkert konstigt att både Sven-Erik och jag gillade klassisk musik i mycket unga år. Våra fäder var ju båtbyggare och våra mödrar hemmafruar. Men i verkligheten är människor mycket mindre definierade av klasser och etniska grupper än man kan tro. Människor är olika och det borde vara samhällets plikt att stötta skillnaderna.

Sedan skall man förstås helst ha turen att hitta likasinnade också, vare sig de sitter i rullstol eller inte.

Filed under: Göte Fagerfjäll