När man vill lösa ett problem är det dumt att börja med den svåraste och mest olönsamma metoden, i stället för att börja med den enklaste och mest lönsamma. Ändå är det ofta det som händer, inte minst i biståndsprojekt. Vi behöver en ny Hans Rosling.

Härom veckan såg jag ett TV-program på Kunskapskanalen, där en engelsman hade fått en uppenbarelse. Han skulle göra det möjligt att odla gurka i öknen, utan att använda lokalt sötvatten.

Det hela var en ingenjörstekniskt skojig lösning, med saltvattenskylda växthus och soldrivna avsaltare. Alltsammans hängde samman i en komplett, om än väldigt känslig, teknisk lösning. Projektet var naturligtvis löjligt dyrt, men det kunde genomföras med biståndspengar från Norge.

Efter många sorger lyckades man till slut få fram något som till nöds fungerade i tid till klimatkonferensen 2015. Det blev massor av publicitet och besök av många politiker, innan alltsammans lades ner när väl uppståndelsen var över.

Symbolprojekt
Projektet lanserades som ett nyskapande sätt att lösa problemet med vattenbrist i torra och soliga områden. Den som är lite elakare skulle i stället kunna beskriva det som ett klassiskt fjantprojekt med väldigt liten koppling mot verkligheten, men stort PR-värde.

För det gäller ju att visa upp något hyfsat spektakulärt för att få tillgång till floden av klimatrelaterade biståndspengar. Den som kommer dragande med ännu ett tråkigt avsaltningsprojekt får varken rubriker eller pengar. Det är ju teknik som vi vet fungerar och det är inte särskilt kul.

Rosling
Därför var det alltid intressant att lyssna till Hans Rosling. Han brukade tala om vad som verkligen behövdes för att lyfta ett fattigt land och där fanns aldrig några högteknologiska gurkfabriker. Inga andra PR-projekt heller förresten.

I stället pekade han på de stora och viktiga stegen för att gå från extrem fattigdom till relativ rikedom. En cykel gör en oändlig skillnad för den som annars måste bära allt. Enkel tillgång till rent vatten är en annan viktig faktor. För att inte tala om fungerande sjukvård och fungerande skolor.

Allt det här kan verka grått och tråkigt och framför allt alldeles för billigt. Men vi vet att det fungerar. Det var så vi själva gick från fattigdom till rikedom.

Det Rosling sade var i många fall självklarheter. Han visade upp statistik baserade på lättillgängliga objektiva data och berättade sådant som vi alla egentligen borde ha kunnat från början. Det märkliga och hemska är att nästan alla blev överraskades av Roslings självklarheter.

Nu är Hans Rosling borta och fan vet om någon annan med samma budskap kommer att släppas igenom mediebruset. Det är tragiskt.

Högt hängande frukter
Gurkprojektet som jag nämnde i början är ett ganska typiskt exempel på onödig komplexa PR-projekt. Många steg är beroende av varandra och allt måste fungera för att inte allt skall gå åt skogen. I programmet ledde till exempel ett par trilskande pumpar till katastrof (förstörda gurkor).

Programmet gick förresten inte in på reaktionen från grannbyar, när de får klart för sig att det finns tillgång till rent dricksvatten som bara skall användas till gurkor. Jag måste nog erkänna att jag själv skulle ha börjat planera nattliga räder mot anläggningen för att komma över vatten. En och annan glasskiva skulle säkert också kunna komma väl till pass.

Det är lite som att bygga ett kärnkraftverk utan att tänka på konsekvenserna. Också där måste varje del fungera plus att man måste tänka på säkerheten. Kvalitetskontrollen är enorm och det krävs ständig och noggrann övervakning för att undvika oväntade problem. Skillnaden är att man i ena fallet får fram vansinnigt dyra gurkor och i andra fallet otroligt användbar elström. Ändå undviker man helst att bygga kärnkraftverk i öknen.

Lågt hängande frukter
I och för sig är det inget fel på avsaltat havsvatten. Det är en välkänd och förvånansvärt energisnål teknik, åtminstone om man väljer avsaltning med omvänd osmos. Energiförbrukningen för själva avsaltningen ligger någonstans mellan 1,6 och 2 kWh per kubikmeter. Att pumpa vattnet är i många fall klart ”dyrare” (se Saltvatten duger bra).

Om man vill använda metaforen lågt och högt hängande frukter är det rimligen vettigt att börja med program för att avsalta och distribuera vatten till människor, snarare än till gurkor. För att producera ett kilo gurka eller tomater krävs i bästa fall ca 50 l vatten (200 l enligt WWF), även om en del projekt har kommit så lågt som till 20 l. Det är ändå betydligt billigare att frakta 100 kg gurka än fem ton vatten.

Börja alltså med cyklar, skolor, dricksvatten och sjukhus. Det är projekt som gör skillnad. Samma sak gäller solcellsanläggningar och mobilnät. Ganska lågt hängande frukter och bra utbyte i förhållande till investeringarna. Och oändligt mycket mera positivt än domedagsscenarier.

Rosling förklarade på ett mycket bra sätt varför den framtida befolkningsexplosionen inte är något större hot, utan mest en myt. Jag minns inte om han tog upp myten om ökenutbredningen också, men det gjorde han säkert. Som de flesta säkert vet vid det här laget minskar ju öknarna i stället för att öka. Det har de gjort sedan slutet av åttiotalet, delvis beroende på ökade koldioxidhalter och delvis beroende på bättre markanvändning. De som vill se ”riktiga” öknar kanske bör snabba sig.

Äppelmos
Till slut lite mera privata exempel på lågt hängande frukter. Här i Stockholms villaförorter finns det massor av äppelträd, men alltför få som har tid att ta hand om sina äpplen. Att plocka och sälja är naturligtvis en möjlighet, men det blir fantastiskt dålig förtjänst i förhållande till arbetsinsatsen.

Så jag brukar varje år tillverka äppelmos. Förra året blev det en bit över 50 kg, utan alltför stor arbetsinsats. Det innebär att vi har äppelmos i lager som räcker fram till slutet av våren. Havregrynsgröt och hemgjord äppelmos är en suverän kombination.

Varje år brukar min fru tycka att det kanske är dags att göra något annat än äppelmos. Det finns ju så många andra möjligheter. Men det slutar alltid på samma sätt. Äppelmos är en klassiskt lågt hängande frukt med liten arbetsinsats och stor efterfrågan. Jag brukar spara de vackraste äpplena till sist, men för det mesta åker också de i grytan till slut.

Promenadstråk
Samma sak gäller promenadstråk, skridskosjöar, paddelvatten och mycket annat. Det finns fantastiska ställen som man kan åka till, men för det mesta blir det de lågt hängande frukterna i närheten av hemmet (hemmen). Kanske inte så piffigt och PR-mässigt, men fortfarande väldigt bra.

Det här resonemanget går faktiskt att dra väldigt långt. En enkel kostnads/intäktsanalys visar ofta att den där jättefina köksinredningen, den superhäftiga cykeln, den allra bästa kameran och den nördigaste stereoanläggningen kostar mer än det smakar. Och den där stora segelbåten är förtvivlat dyr att underhålla.

De flesta är nog trots allt lite eftertänksamma när det gäller egna prylar som man köper med egna pengar. Nobelpristagaren Milton Friedmans definition av hur effektivt man spenderar pengar gäller ännu. Man är noga med att få mesta möjliga värde när man spenderar egna pengar på sig själv, men det är en helt annan sak när man spenderar andras pengar på andra.

Så när det gäller biståndsprojekt eller klimatprojekt med pengar som ”bara finns”, flyger ofta kostnads/intäktsanalysen all världens väg. Då är det lätt att bortse från de frukter som hänger inom räckhåll, till förmån för de intressanta, vackra och löjligt svårfångade frukter som hänger allra längst bort. Och medan man misslyckas med att komma åt dem hinner de lättillgängliga frukterna falla till marken och ruttna.

Snacka om att dra en metafor lite för långt.

Filed under: Göte Fagerfjäll