Jag fick härom dagen statistiken för elproduktionen i Sverige 2016. Det var ganska torrt förra året, så vattenkraften minskade med hela 17 procent jämfört med 2015. Vindkraften minskade också, om än bara med 7 procent. Som tur var gick det att krama ur kärnkraften 11 procent extra, men ändå tvingades vi halvera elexporten.

Nu var det inte något stort problem. De tyska kolkraftverken gick för fullt och producerade stabil och billig el. Producentpriset låg under året runt 25 öre per kWh, något som de tyska privatkunderna inte hade så stor glädje av. De betalade fortfarande ungefär tre gånger så mycket per kWh som svenskarna.

Märkligt system
Det här sätter återigen fokus på ett väldigt märkligt system. Alla talar om miljövänlig energiproduktion och marknadsmässiga priser, men vem som helst kan se att något är väldigt fel. I Sverige betalar en vanlig kund drygt tre gånger producentpriset för el, medan samma kund i Tyskland eller Danmark betalar tio gånger producentpriset.

Problemet är förstås att det är väldigt svårt att tjäna pengar om man bara får 25 öre per kWh. Då har ändå priserna varit ännu lägre, t ex 2015 då snittpriset i Sverige låg runt 20 öre. I Sverige ger den här prisnivån bara någon form av lönsamhet för befintliga vattenkraftverk och befintliga kärnkraftverk. I Tyskland är det bara kolkraften som har någon som helst möjlighet att konkurrera.

Att bygga nya vattenkraftverk eller kärnkraftverk ger betydligt högre kostnader – minst 50 öre per kWh. Vindkraft ligger runt en krona per kWh och solenergi kostar flera kronor per kWh. Hur är det då möjligt att driva en verksamhet när man bara får in mindre än hälften av kostnaden? Det låter som en klassisk version av Ebberöds Bank.

Någon betalar
Som vanligt finns det ingen gratislunch. Någon måste betala och till slut kommer notan via elräkningen eller via skattsedeln.
Därför blir elpriset så högt i länder som Tyskland och Danmark. Bägge länderna har gjort stora satsningar på vindkraft och solenergi och bägge länderna har mycket höga elpriser för konsumenterna. Låt oss kasta ett öga på hur elpriset ser ut i Sverige, jämfört med Tyskland.

Det angivna producentpriset är ungefär detsamma, ca 25 öre per kWh. Med energiskatt och moms hamnar vi faktiskt högre i Sverige, knappt 70 öre per kWh (varav 40 öre skatt och 5 öre elcertifikat), än i Tyskland, där priset blir ca 60 öre per kWh.

Till det kommer kostnaden för elnätet. Den varierar en hel del i Sverige, men brukar landa någonstans runt 25 öre. I Tyskland är det mer än dubbelt så dyrt, mellan 50 och 60 öre. Till det kommer en fast elnätskostnad som är ungefär lika stor i Tyskland som i Sverige.
Och där var det slut med eldebiteringen i Sverige. Idag betalar en normal konsument drygt 90 öre per kWh. Av det är strax över hälften skatt. Inte helt orimligt.

Det här täcker kostnaderna och ger en bra vinst för staten så länge elen produceras med vattenkraft eller kärnkraft. Vindkraft och solenergi är däremot en helt annan historia. Där är kostnaderna mycket större än till och med slutpriset till kunderna. Som tur är står vindkraften bara för ca 10 procent av elproduktionen, men redan den delen innebär en ganska stor kostnad för skattebetalarna.

Kunden betalar
Tyskland har i och för sig inte så otroligt mycket mer vindkraft än Sverige. 2016 lyckades man komma upp i 12 procent vindkraft (Jag är ledsen Jan, dina 78 TWh för vindkraften stämmer visserligen, men den totala elproduktionen i Tyskland är nästan 650 TWh, inte 550 TWh), men hela kostnaden läggs på privatkunderna. Man har dessutom över fem procent solenergi och det kostar fantastiskt mycket pengar.

Därför kommer också en rad extraavgifter till de tyska elpriserna. Ca 60 öre per kWh går direkt till vindkraft och solenergi. En extra ”ekologisk” skatt adderar knappt 20 öre och moms på alltsammans ger ytterligare drygt 40 öre per kWh. Det finns ytterligare några mindre avgifter och allt som allt landar man på ca 2,50 kr/kWh, nästan tre gånger så mycket som i Sverige (det är ändå mindre än för ett par år sedan).

De tyska företagen har betydligt bättre villkor. De betalar bara ungefär hälften av vad vanliga konsumenter betalar. Detta för att inte sänka företagens konkurrenskraft.

Kol och olja står sig bra
Sveriges elpris på en knapp krona per kWh innebär att el faktiskt är något billigare än olja, kol och gas räknat per kWh. Att ”tanka” en elbil är extra lönsamt (så länge man gör det hemma) eftersom elbilen har ungefär dubbelt så hög verkningsgrad som den konventionella bilen. Milkostnaden hamnar på bara strax över två kronor per mil.

På samma sätt är det enbart dumt att värma hus med olja eller kol. Det är normalt sett billigare till och med att använda direktverkande el.

Med tyska priser blir situationen helt annorlunda, speciellt som dieselolja och gas är billigare i Tyskland än i Sverige. Att värma sitt hus med el är idiotiskt till och med om man använder värmepump. Och att tanka sin elbil kostar nästan 6 kronor per mil, vilket är betydligt dyrare än att köra på dieselolja (som kostar ca 10 kronor per liter).

Kärnkraften behövs
Vad kan vi då dra för slutsatser av elproduktionen 2016. Den viktigaste är väl att vi inte alltid kan räkna med maximal produktion för vattenkraften. Det ganska torra 2016 innebar ett produktionsbortfall jämfört med 2015 som var nästan lika stort som hela den svenska vindkraften. Vi måste kunna räkna med fler år som är minst lika torra (2017 blir förmodligen ett sådant).

Ingen har väl heller missat vindkraftsindustrins problem. Företagen skriker efter större subventioner och utbyggnaden har gått i stå. Den minskade produktionen från 2015 till 2016 beror inte bara på svaga vindar.

Tyskland får väl också stå som ett varnande exempel för solenergin. Det blir helt enkelt vansinnigt dyrt. 2016 stod solenergin för futtiga 0,13 procent av Sveriges elproduktion och att lägga gigantiska subventioner på att komma upp i ett par procent kan nog bara klassas som symbolpolitik.

Nej, det är varken enkelt eller vettigt att lägga ner kärnkraften. Det finns helt enkelt inget rimligt alternativ, så länge vi vill behålla ett elbaserat energisystem.

Slipper kolrök
De senaste dagarna har jag ägnat en hel del tid åt att åka långfärdsskridsko. Det är härligt, även om träningsvärken blir ganska ruggig framåt tredje och fjärde dagen. Tänk att man har så många små muskler som bara används när man åker skridsko.

Men det mest fantastiska är kanske ändå att luften är såpass ren, till och med i närheten av en storstad. Det märks så otroligt tydligt när någon enda villaägare i området tänder en brasa eller när en enda moped åker förbi. Vi är bortskämda och det är bra.

Annat var det på femtio- och sextiotalet. Bilarna luktade för jävligt och villaägarna eldade i bästa fall med olja. Alltför ofta var det i stället sur ved eller koks. Stanken från fabrikerna skall vi inte tala om.

Vi var vana vid eländet, men jag vill inte ha tillbaka den tiden.

Vattenkraft i Kalifornien
Och på tal om vattenkraft. Det verkar som om den fyraåriga torrperioden i Kalifornien är över på allvar. Det senaste året har det fallit massor av regn och härom dagen tvingades man att utrymma en stad som ligger nedströms ett stort vattenkraftverk. Dammarna är fulla och spillvattensystemen var tydligen inte sådär jättebra.

Aldrig får man vara riktigt glad.

Filed under: Göte Fagerfjäll