Tänk så mycket liv det kan bli över ett telefonsamtal. När Donald Trump förra veckan pratade med Taiwan-presidenten Tsai Ing-wen blev det kraftfulla protester från Kina och negativa kommentarer från regeringar och medier över hela världen. Hur kunde Trump göra något så kontroversiellt?

Det märkliga är att officiella kontakter med Taiwan faktiskt är något otroligt kontroversiellt? Vi inom elektronikvärlden känner Taiwan både som ett demokratiskt land och som en av världens största och viktigaste tillverkare av halvledare och elektronikprodukter. TSMC och UMC är två av världens i särklass största kiselsmedjor och det finns en uppsjö av elektroniktillverkare, med Acer, Asus, BenQ, Foxconn och HTC som bara några få exempel. Ändå existerar Taiwan bara ”lite sisådär” ur de flesta västländers synvinkel och ytterst få av dem har diplomatiska förbindelser med Taiwan.

Problemet heter förstås Kina. När Mao Zedong 1949 besegrade Chiang Kai-shek och Guomindang-regeringen, drog sig Chiang Kai-shek och hans trupper tillbaka till Taiwan. Han såg sig fortfarande som Kinas rätte ledare, samtidigt som Folkrepubliken Kina betraktade Taiwan som ett ”ännu icke befriat kinesiskt område”. Officiellt gäller det här fortfarande.

Blev en demokrati
Under lång tid hade västvärlden i första hand kontakt med militärdiktaturen Taiwan (Republiken Kina), i stället för den kommunistiska diktaturen Folkrepubliken Kina. Men allt detta vändes upp och ner på sjuttiotalet. 1971 tog Folkrepubliken Kina över Taiwans plats i FN och 1972 besökte Nixon Kina och normaliserade förbindelserna med USA.

Konstigt nog kunde Taiwan trots detta fortsätta sin ekonomiska och politiska utveckling. Den politiskt tämligen inkompetente Chiang Kai-shek dog 1975 och med tiden mildrades både retoriken och diktaturen. De senaste årtiondena har Taiwan varit en demokrati. Samtidigt satsade landet på snabb industriell tillväxt och gjorde ungefär samma ”resa” som Sydkorea, från fattigt jordbruksland med hård diktatur till rikt högteknologiskt land med demokratiskt styre.

Säreget förhållande
Förhållandet mellan Folkrepubliken Kina och Taiwan är idag ytterst märkligt. Trots att staterna (eller vad man nu skall kalla Taiwan) i princip ligger i krig med varandra (även om undantagstillståndet på Taiwan upphävdes 1987) är affärsutbytet jättestort. Situationen är minst sagt komplicerad och hela världen spelar med i det märkliga spel, där man å ena sidan behandlar Taiwan som ett fritt, demokratiskt och extremt viktigt land, men å andra sidan inte har några diplomatiska förbindelser och inte officiellt erkänner landet.

Den stora frågan just nu är alltså om Trumps telefonsamtal bara var ett diplomatiskt misstag eller ett sätt att sätta press på Kina.

Demokrati eller diktatur
Utvecklingen i Kina, Taiwan, Sydkorea och Ryssland är fantastiskt intressant för alla som tycker om historia. När den ekonomiska tillväxten tog fart kollapsade de ganska läskiga militärdiktaturerna i både Sydkorea och Taiwan, utan särskilt allvarliga följder. Idag är det ingen som bryr sig om varken Syngman Rhee eller Chiang Kai-shek och ingen skulle drömma om att ställa ut deras lik till allmän åsyn.

Situationen verkar vara väldigt annorlunda i länder med ett långt kommunistiskt styre. Rysslands kollaps ledde till en våldsam korruption och samma sak gällde många av de närliggande länderna i gamla östblocket. Bäst klarade sig, inte oväntat, de länder som låg närmast väst och som fortfarande hade kvar mycket av sina gamla ekonomiska strukturer.

I Kina lyckades Deng Xiaoping efter Maos död märkligt nog få partiet att acceptera en närmast ohämmad marknadsekonomi, parallellt med en kommunistisk diktatur. Det är lite som om Saudiarabien skulle ersätta moskéerna med kristna kyrkor och ändå kalla sig en Islamisk stat. Maos lik är fortfarande något av en officiell relik.

I och för sig är det kanske inte är så konstigt att högerdiktaturer har lättare att bli demokratier än kommunistiska diktaturer. Ett land med marknadsekonomi tar sig lättare från fattigdom till relativ rikedom och när det har hänt blir diktaturen allt svårare att hålla på plats. Ett minimalt folkligt stöd för diktaturen hjälper också till.

I ett land där marknadsekonomin är mer eller mindre raserad är det betydligt svårare att skapa välstånd. Kommunistiska regimer brukar dessutom vara duktigare på propaganda och på att skapa ett hyfsat stort folkligt stöd (åtminstone till det yttre). De stora frågetecknen just nu är väl Kuba och Nordkorea – bägge två länder med strategisk placering på jordgloben.

Köp en jordglob
Nej, nog med svammel. Mitt bästa råd är att låta en jordglob och en packe historieböcker finnas med bland julklapparna. Få saker kan ge så många aha-upplevelser som en jordglob.

Titta bara på Taiwan och Kuba. Bägge länderna har ett extremt intressant läge ur strategisk och ekonomisk synvinkel. Och det är lätt att förstå varför Filippinerna en gång i tiden tog över så mycket av fartygstrafiken.

En intressant faktor är också Norra Ishavet. Vad händer om istäcket drar sig norrut och nya handelsleder öppnas. Vad innebär det i så fall för Rysslands geopolitiska läge.

Och på tal om Ryssland. En snabb titt på de ryska gränserna visar hur viktig Östersjön är och hur strategiskt viktiga Gotland och de baltiska staterna är.
Dagens gränser innebär att Ryssland är ordentligt inringat. Nästan alla havsgränser ligger i Sibirien och är svåranvända vintertid. De viktiga gränserna mot Östersjön och Svarta Havet försvann i stort sett med Sovjetunionens fall. Ur den synvinkeln är det lättare att förstå ockupationen av Krim. Situationen i Östersjön är däremot långt ifrån bra från rysk sida sett, med infarten till Sankt Petersburg helt kontrollerad av Finland och Estland och total avsaknad av landgränser mot enklaven Kaliningrad .

Men om vi skall tro den ryske Sverigeambassadören Victor Tatarintsev finns det inga hot. ”Vi har inga som helst planer att invadera Sverige, så svenska befolkningen kan sova i lugn och ro”, sade han nyligen till SVT. Problemet är möjligen att han i samma intervju förnekar att Ryssland ockuperat Krim. ”Krim har alltid tillhört Ryssland”.

Med en lite frikostig historiesyn skulle man kunna säga samma sak om de baltiska länderna och Finland.

Kina bestämmer
Nu är väl knappast Ryssland tillräckligt ekonomiskt starkt för att ge sig in på alltför vidlyftiga geopolitiska projekt (får man hoppas). Då är nog Kina ett större problem. Om man till exempel bestämmer sig för att införliva Taiwan med Folkrepubliken Kina är frågan vad uttalandena från USA och Japan är värda. Förhållandet till Japan och en rad andra sydostasiatiska länder försämras dessutom stadigt i takt med att Kina annekterar strategiskt viktiga öar som man hävdar tillhör Kina historiskt. FN-överenskommelsen om att befintliga gränser gäller verkar kunna tolkas ganska flytande.

Vi får väl vara nöjda så länge inte Italien börjar hävda gränser från romarriket eller Österrike-Ungern vill ha kontroll över halva Europa. I och för sig skulle Sverige i det läget kunna kräva tillbaka Finland, Estland, bitar av Norge och lite smått och gott från kontinenten (enligt 1658 års gränser), men vi skulle också kunna tappa allt till Danmark om de hävdar unionsgränserna från slutet av 1400-talet.

Och så vill vi ju inte ha det.

Filed under: Göte Fagerfjäll