Jag läste häromdagen en av många artiklar om kornas inverkan på växthuseffekten. Författaren förfärade sig över att utsläppen från världens tama idisslare omräknat var lika stora som utsläppen från världens alla fordon, inklusive flygplan och fartyg, alltså femton procent av de totala utsläppen. Men hon reagerade inte med förvåning på att alla transporter tillsammans faktiskt bara står för femton procent av utsläppen.

Det hade ju annars varit en väldigt rimlig reaktion. Hur kan det komma sig att något så viktigt som transporter av människor och varor kan vara så ”billigt” ur miljösynpunkt? Hela vår moderna civilisation är baserad på transporter och ändå är den sektorns andel av utsläppen bara femton procent (enligt en beräkningsmodell som inte bara tar hänsyn till utsläpp från fossil förbränning).

Och kanske viktigast av allt – hur kan en så stor andel av miljödebatten inriktas på en så liten del av totalen. I debatten låter det ofta som om en tvingad övergång till elbilar skulle lösa utsläppsproblemen. I verkligheten blir det i de flesta länder ingen skillnad alls.

Veganer och miljöaktivister
Att utsläppen från fordon är så relativt små är inget som man normalt sett pratar högt om, åtminstone inte från den vanliga miljörörelsen.
Men i takt med att vegetarianer och veganer tar över aktivistfanan försvinner en del av de gamla hindren. För den som i första hand vill propagera mot nötkött och köttätande är det mycket mera intressant att jämföra med bilismen än med kolkraftverk. Effekten blir så otroligt mycket större.

Skendebatter
Nu lär vi väl knappast få se någon massutrotning av idisslare, som kor, getter och får. De flesta inser nog att det skulle se alltför illa ut. En viss minskning av köttätandet blir det säkert ändå, men framför allt på grund av att mängden kött per person har ökat så ofantligt de senaste årtiondena. Det finns utmärkta hälsoskäl att gå tillbaka till en mera rimlig mängd.

Men skendebatten om bilar och transporter kommer garanterat att fortsätta. Detta trots att fordonens andel av utsläppen är såpass relativt liten, samtidigt som nyttan är så stor. I debatten handlar det sällan om att få folk att resa mindre (det är för utmanande), utan om att tvinga fram en övergång till elbilar. Att det är ganska meningslöst så länge elektriciteten produceras med kolkraft talas mera tyst om.

Byt ut kol
En vettig miljödebatt borde i stället i första hand fokusera på fasta anläggningar där fossila bränslen, framför allt kol, förbränns för att skapa elektricitet eller värme. Om vi kan producera elektricitet utan att elda fossila bränslen kan vi använda el för att värma och kyla både våra hus och vår industri.
Att det här fungerar i verkligheten är lätt att bevisa. Sverige har mer än fyrtio års erfarenhet av det. Med en kombination av vattenkraft och massivt utbyggd kärnkraft gick vi från att ligga i utsläppstoppen till den absoluta utsläppsbotten. Inget industriland har (per person) så låga utsläpp som vi. Detta trots att Sverige har både långa avstånd och ett kallt klimat. Det land som kommer närmast är världens andra stora kärnkraftsland, Frankrike. Tyskland har mer än dubbelt så höga utsläpp per person som Sverige.

Utsläpp per invånare är en bra indikator, men det är också intressant att titta på sådant som utsläpp per BNP-dollar. Det ger en indikation på hur pass energieffektivt landet är i förhållande till industri och välstånd. Här skulle man kunna vänta sig att exportlandet Tyskland klarar sig lite bättre, men i stället är det Sverige som drar ifrån ytterligare. Vi hamnar på ett knappt hekto koldioxid per BNP-dollar, jämfört med världsgenomsnittet på nästan ett halvkilo per BNP-dollar. Återigen är det Frankrike som kommer närmast (0,13 kg), medan Tyskland ligger på 0,22 kg.

Tyskland satsar på vind
Tyskland satsar enorma summor på energibesparing, vindkraft och solenergi och har på det sättet kommit att bli något av ett föredöme för miljörörelsen. Men tyvärr har inte satsningarna givit några resultat i form av minskade koldioxidutsläpp. Medan andra länder minskar sina utsläpp ligger Tyskland kvar i toppen.

Den största orsaken till det är att Tyskland sakta håller på att fasa ut sin kärnkraft. År 2000 kom ca 29 procent av den tyska elenergin från kärnkraft, en andel som hade halverats år 2015 (ca 15 procent kärnkraft). År 2022 skall alla kärnkraftverk vara nedlagda.

Med en fortsatt jättesatsning på vind och sol kanske Tyskland kan behålla dagens utsläpp trots nedläggningarna. Det skulle i så fall innebära att landet under en tjugoårsperiod satsat gigantiska summor på att ”bara” släppa ut dubbelt så mycket koldioxid per invånare som Sverige eller Frankrike. I alla andra sammanhang skulle resultatet ha betecknats som patetiskt.

El i stället för olja
En jämförelse mellan Sverige och Tyskland visar ganska väl vad som fungerar och vad som inte fungerar. På sextiotalet gjorde Sverige en storsatsning på att öka elproduktionen och skifta energianvändningen från fossila bränslen till el. Med el från först enbart vattenkraft och sedan från vattenkraft och kärnkraft blev det här möjligt. Elförbrukningen per invånare steg från 4 000 kWh per invånare och år 1960 till 11 000 kWh per invånare och år 1980. Idag ligger elförbrukningen på ca 14 000 kWh per invånare och år.

Övergången gjordes med hjälp av låga elpriser och en massiv informationskampanj. Både industrin och hemmen i Sverige skiftade från olja och kol till el och redan på åttiotalet såg man alltmera sällan oljeleveranser till villor och flerfamiljshus. Utsläppen av koldioxid per person halverades och Sverige har sedan dess legat i särklass i jämförelse med andra industriländer.

Hälften
Situationen i de flesta andra industriländer är helt annorlunda, framför allt står elektricitet för en mycket mindre andel av energikonsumtionen. Tyskland har till exempel bara halva Sveriges elkonsumtion per invånare och Danmark och Storbritannien ännu mindre.

Det här skall vi naturligtvis vara glada för. Tyskland, Danmark och Storbritannien producerar större delen av sin el med hjälp av fossila bränslen och i det läget är det bara dumt att ta omvägen via el för till exempel uppvärmning. Tyskland och Danmark har dessutom så höga elpriser för vanliga konsumenter (drygt tre gånger högre än i Sverige) att det inte finns några ekonomiska förutsättningar för en övergång. Om el kostar en bra bit över tre kronor per kWh och olja kostar en dryg krona per kWh hjälper inga värmepumpar.

Det höga elpriset innebär förresten att det i Tyskland och Danmark blir dyrare att ”tanka” sin bil med el än med dieselolja. Elbilen har visserligen dubbelt så hög verkningsgrad, men elektriciteten kostar tre gånger så mycket per kWh. Å andra sidan försvinner all miljövinst i dålig verkningsgrad i fossileldade kraftverk. I Tyskland genererar elbilar mer koldioxid per mil än motsvarande dieselbil.

Kärnkraft
År 1996 stod kärnkraften för 19 procent av världens elproduktion. Den siffran har sedan dess sjunkit till 14 procent. Minskningen brukar betraktas som miljörörelsens största framgång.

Men det svenska (och franska) exemplet visar att kärnkraften har en fantastisk potential att ersätta fossila bränslen. Därför är det extra intressant att se de senaste framgångarna för det svenska kärnkraftsföretaget Blykalla under ledning av Janne Wallenius. Företaget får nu en investering på 150 miljoner kronor från det internationella konglomeratet Essel Group (med säte i Dubai) och hoppas på det sättet kunna ta fram en prototyp av sin blykylda kärnkraftsreaktor av fjärde generationen. Den framgången är KTH-professorn Janne Wallenius väl värd, efter att ha forskat i politisk motvind i många år.

Fjärde generationens kärnkraft skiljer sig mycket kraftigt från dagens vanliga generation två-aggregat. Det är ungefär som att jämföra en modern dator med en gammal rörbaserad dator från femtiotalet. Verkningsgraden är oerhört mycket högre och mängden radioaktivt avfall är bara en bråkdel av det som bilds i en traditionell reaktor. Reaktorer av generation fyra kan till och med användas för att reducera dagens högaktiva avfall till små mängder avfall med dramatiskt mycket kortare halveringstid. Det avfall som de senaste femtio åren har genererats av våra svenska reaktorer skulle räcka som bränsle för nya reaktorer i många hundra år.

Fjärde generationens reaktorer är förresten inget nytt. Ryssland startade förra året upp sin andra reaktor, BN-800, efter många års väntan. Den första reaktorn i serien, BN-600, startades redan 1980.

Som en jumbojet
Modern kärnkraft är väldigt säker och kan minska mängden avfall i stället för att öka den. Det låter som bra argument. Frågan är bara hur man kan göra kraftverken tillräckligt billiga.

Tja, enligt experterna handlar det bara om massproduktion, något som vi inom elektronikindustrin har lätt att förstå. Att tillverka en modern dator ”från scratch” är ju fruktansvärt dyrt, medan en serieproducerad dator går att köpa för några tusenlappar.

Det bästa är förmodligen att jämföra med flygindustrin. Ett flygplan som Airbus A380-900 med kapacitet för 900 passagerare kostar ”bara” en bit över 300 miljoner dollar eller ca 3 miljarder kronor. Planet är ungefär lika komplicerat som ett modernt kärnkraftverk, utvecklingskostnaden var jättestor och prototyperna kostade ”skjortan”.

Men när väl produktionen är i full gång kan Airbus leverera ett hyfsat stort antal plan i månaden för tre miljarder kronor styck. Samma sak gäller kärnkraftsreaktorer. Att jämföra prototypkostnader med serietillverkning är helt enkelt inte rimligt.

Vi får väl se om det blir Ryssland, Frankrike, Sydkorea eller Indien som tar täten när det gäller stora serieproducerade moderna reaktorer. I bästa fall kanske vi får se små svenska serieproducerade reaktorer från Blykalla, men det kanske är för mycket att hoppas på.

Fast visst vore det kul.

Filed under: Göte Fagerfjäll