Dags att byta fot efter fyrtio år
Den moderna miljörörelsens största och mest synliga framgång är beslutet att avveckla kärnkraften i Tyskland. Under de senaste fyrtio åren har dessutom den globala miljörörelsen lyckats att förhindra och försena kärnkraftsutbyggnaden och kärnkraftsutvecklingen på ett ganska imponerande sätt.
Men tyvärr har framgångarna en baksida. Om alla industriländer fortsatt sin kärnkraftsutbyggnad som det var tänkt på sextiotalet hade dagens koldioxidutsläpp varit en tredjedel lägre än vad de är idag. Kanske till och med i nivå med kärnkraftsländerna Frankrike och Sverige.
Elva procent
Idag står kärnkraften för ”futtiga” 10,6 procent av världens elproduktion. Det är visserligen väldigt mycket mer än vindkraftens två procent, men ändå löjligt lite jämfört med kolkraftens 41 procent och naturgasens 22 procent. Vattenkraften är med sina 16,5 procent den klart största koldioxidfria energikällan, medan solenergin står för 0,6 procent.
Om vi backar tillbaka till sextiotalet hittar vi helt andra prognoser. Till och med länder med egna stora koltillgångar planerade att ta steget från kol till kärnkraft och länder utan egna koltillgångar, som Sverige och Frankrike, byggde ut kärnkraften för att klara hela elproduktionen.
Utvecklingsoptimism
Problemet med kärnkraftsavfall var naturligtvis välkänt också på sextiotalet, men redan då visste forskarna att kärnkraftstekniken kunde vidareutvecklas med ”snabba” och mycket effektivare reaktorer. Möjligheten att förbränna gammalt avfall i nya reaktorer var heller inget nytt. Ingen förväntade sig att utvecklingen skulle bromsas på det sätt som skedde och att de gamla femtiotalskonstruktionerna skulle komma att dominera långt in på 2000-talet.
Den stora förväntade marknaden för kärnkraftsreaktorer innebar att många stora företag satsade på tillverkning och att industriländer satsade hårt på forskning. I Sverige slogs kärnkraftstillverkarna samman i ASEA Atom, som hade stora planer på billiga och säkra volymprodukter (t ex reaktorn Secure).
Kolen skulle fasas ut
Redan i början av åttiotalet hade Sverige fasat ut kolen som energikälla i elproduktionen En kombination av vattenkraft och kärnkraft tog över. Frankrike hade betydligt mindre vattenkraft, men gjorde ändå samma sak genom en storsatsning på kärnkraft. Storbritannien, Tyskland och USA hade sin egen kolindustri att tänka på och gick därför lite långsammare fram.
På sextiotalet förväntade sig de flesta att majoriteten av all elproduktion inom några årtionden skulle komma att göras med kärnkraft. På den tiden var det ingen som talade om koldioxidutsläpp, men desto mer om svavel- och sotutsläpp. Och volymproduktion av kärnkraftsreaktorer skulle göra kolkraften olönsam.
En tredjedel
Hur hade det då sett ut om världens elproduktion skiftat från kol till kärnkraft? Faktiskt väldigt annorlunda.
De knappt 10 000 TWh (41 procent av världens totala elproduktion) som årligen produceras med kolkraft genererar otroligt mycket koldioxid och massor av föroreningar. Om vi håller oss till koldioxiden vet vi att kolkraftverk i bästa fall släpper ut ett knappt kilogram koldioxid per kWh. I många fall (med brunkol) hamnar siffran snarare runt två kilogram koldioxid per kWh.
Om vi är snälla och använder 1,3 kg CO2 per kWh blir ändå resultatet över 12 miljarder ton, eller en tredjedel av världens totala koldioxidutsläpp. Bara genom att ersätta kolkraftverk med kärnkraftverk kulle alltså koldioxidutsläppen minskas med en tredjedel. Om vi dessutom skulle låta kärnkraften ersätta naturgasdrivna kraftverk (drygt 5 000 TWh) skulle minskningen bli ytterligare ca 2,5 miljarder ton (7 procent).
Tyskland bland de värsta
Kolkraftens stora utsläpp innebär att det i de flesta länder inte är lönsamt eller miljövänligt att använda el i stället för fossila bränslen. I Tyskland är det till exempel bara dumt att värma hus med el (ens med värmepump) eller köra elbil. En elproduktion baserad på brunkol (knappt 26 procent), stenkol (ca 16 procent) och naturgas (knappt 10 procent) ger koldioxidutsläpp runt 0,7 kg per kWh och utsläpp runt 160 g koldioxid per km för en Tesla (0,23 kWh per km). I Tyskland är en fossildriven BMW miljövänligare än en Tesla.
Man kan naturligtvis peka på Tysklands stora ambitioner (och subventioner) när det gäller vindkraft och solenergi, men 2014 stod vindkraft, vattenkraft, biobränslen och solenergi tillsammans för ”bara” 25,8 procent. Knappt 16 procent av elektriciteten kom fortfarande från kärnkraft och de flesta inser nog att en fortsatt utbyggnad av vindkraftsparker möjligen kan ersätta en del av kärnkraftsavvecklingen. Kolkraftverken lär finnas kvar.
Dags att byta fot?
Vattenkraften är i princip färdigutbyggd på de flesta håll i världen. Solenergi har många lokala fördelar, men ger inga synliga nettotillskott på den totala elproduktionen (klart mindre än en procent). Vindkraften kan nog öka från dagens globala två procent till några procent, men utvecklingen går betydligt långsammare än vad många trott.
Miljörörelsen lägger idag nästan all fokus på koldioxidfrågan, samtidigt som man vägrar att befatta sig med den enda teknik som hittills faktiskt har visat sig fungera i stor skala. Kärnkraften är fortfarande ”stora satan”.
Det gick bra att svartmåla kärnkraften och driva fram en subventionspolitik som slog undan fötterna för ny kärnkraft. Men trots gigantiska subventioner och ett massivt mediastöd har det inte varit möjligt att skapa en miljövänlig elförsörjning värd namnet. I fyrtio år har miljörörelsen talat om sol och vind i stället för kärnkraft och resultatet blev kol, naturgas och extra koldioxidutsläpp motsvarande minst ett par gånger jordens totala årliga utsläpp. Det är inget bra facit.
Så det kanske är dags att tänka om. Symbolfrågor är nog skojiga, men den som vill nå resultat bör inte blunda för det som faktiskt fungerar.
För det är ju faktiskt meningslöst att propagera för elbilar så länge elektriciteten produceras med kol. Samma sak gäller många andra åtgärder som ”i princip” är bra. Att flytta utsläppen från bilen till ett kolkraftverk ger få eller inga fördelar. Efter fyrtio år är det dags att inse att miljöåtgärderna måste starta med en fossilfri elproduktion, där Sverige och Frankrike bör stå som föredöme i stället för att bara vara röda kärnkraftsskynken.
Eller vad tycker ni?
Filed under: Göte Fagerfjäll
De flesta här håller nog med dig redan.
Försök att publicera på andra ställen typ SVD, DN etc.
Bra skrivet och sakligt som vanligt.
Vi tycker som du Göte.
Tack för ännu en bra och klarsynt krönika.
Som vanligt håller jag också med. BRA!!! Och till er andra. Jag ringde Göte en gång och frågade om det var ok att kopiera valda bitar och skriva själv till min lokala tidning. Detta gav Göte direkt OK på 🙂 jag är säker på att ni också får ok på detta, – eller hur Göte. Låt oss alla dra vårt strå till stacken och se till att få ut det här – överallt
Peter
Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima berodde väl ändå inte på miljörörelsen?
Göte som ny energiminister i en ny regering utan skygglappar vore väl en bra kröning på karriären för energidebattens okrönte konung.
Har man följt Götes oförtrutna presentation av fakta så finns det bara en slutsats att dra, dvs låt fakta styra politikernas agerande i energifrågan och låt oss slippa miljömupparnas känslostyrda drömmerier.
För egen del så blir frågan varför inte Göte tar debatten i mer offentliga sammanhang, detta forum är alldeles för smalt för att hans idéer skall nå en bredare spridning.
Det måste ju rimligen finnas möjligheter för oss inom läsekretsen av denna utmärkta tidskrift att hjälpa Göte i sin kamp för det sunda förnuftet.
Hjälp till att sprida Götes budskap i alla kretsar och skicka alla hans faktabaserade synpunkter till den inskränkta kretsen av politiker vilka idag mer och mer krampaktigt verkar hålla sig kvar i drömmarnas värld, till förfång för Sveriges långsiktiga utveckling och industriella framsteg.
Det är förvånande att svensk industri med sina resurser inte förmår påverka opinionen mer i förnuftets riktning, kanske är det dags för Göte att med hjälp av andra söka upp industrins företrädare så att dessa ger Göte mer resurser att nå ut till allmänheten och politikerna.
Personligen kan jag tänka mig att medverka så att Götes idéer får en större spridning.
Ge aldrig upp Göte, du kommer att få rätt även om du själv under din livstid inte kommer att få uppleva detta då politiskt styrda processer normalt förändras långsamt.
Tysklands beslut om kärnkraftsavveckling borde dock kunna snabba upp behovet av en mer genomtänkt energipolitik i hela Europa.
Göte for President !!
Dessa artiklar är verkligen seriösa och viktiga. Jag håller med tidigare kommentatorer att dessa borde bli mycket mer offentliggjorda. Om vi som läser dessa artiklar kan göra något mer för att få allmänheten och politiker (fast dem kan man nog inte hoppas för mycket på) att fatta detta så kanske vi kan fixa vår framtid här på jorden.
Jag sprider i alla fall dessa artiklar till alla mina bekanta.
Kämpa på Göte!
En lösning är väl ändå massiv satsning på solpaneler i sydligare länder. Vad jag hittar har man en produktionskostnad på 1-2 SEK/KWh beroende på antaganden i kalkylen och det är ju inte en orimlig siffra att betala. (Dock blir det föga med el-skatt till staten.)
Hej Göte,
detta är något jag haft en känsla av utan att kunna sätta siffror på det.
Man frågar ju sig varför man inte anammat , möjligheten att bygga de nya effektivare 4,0 kärnkrafts verken, och utnyttjat den reserv av bränsle som redan sparats .
Det måste ju vara billigare , mot att bygga upp en helt ny park med allehanda sol och vindkraftsverk .
Framförallt mot bakgrund av hur väderförhållandena i Sverige ser ut , och har sett ut.
Hej Mats
Tyvärr låste sig kärnkraftsdebatten redan på sjuttiotalet, när motståndarna tog avstånd mot hela principen bakom kärnkraft. Sedan dess har allt med minsta koppling till kärnkraft demoniserats och motarbetats med alla medel.
Problemet är väl närmast att dåtidens antikärnkraftrörelse blev basen för dagens miljörörelse. Alla som vill kalla sig organiserade miljövänner blev på det sättet absoluta kärnkraftsmotståndare (åtminstone enligt organisationernas stadgar). Och i och med att kärnkraften inte är förhandlingsbar (den är definitionsmässigt ond) blir all förhandling omöjlig och all debatt tämligen meningslös. Verkligheten har inte mycket med saken att göra.
Jag hörde förresten senast idag hur en programledare i radio i en bisats tog upp Tyskland som ett föredöme i miljödebatten (framför Sverige).
Och Jonny – Det är ingen tvekan om att Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima var stora och verkliga olyckor. Tyvärr kände sig kärnkraftsindustrin så säker på den tiden att man i stort sett garanterade att olyckor aldrig skulle kunna inträffa.
Om man hade nöjt sig med att säga att kärnkraften är det säkraste energislaget hade man legat närmare sanningen. Och vi hade kanske kunnat få en mera rimlig debatt om riskerna. För det är ingen som helst tvekan om att kärnkraft medför risker. Precis som kolkraft, vindkraft och vattenkraft. Det gäller att bedöma risker och se vad som går att åstadkomma med bättre teknik.
Just nu är det förresten knappast någon tvekan om vilken den största energirelaterade risken är. Mosuldammen i Irak står på gränsen till katastrof och riskerar att döda uppemot en miljon människor om den brister. Att lagra stora mängder energi på ett ställe är aldrig ofarligt.
/göte