Idag hade jag egentligen tänkt att skriva om halvledarteknik och analoga konstruktioner med extrema geometrier, men det får vänta. Jag tar en titt på billiga UAVer i stället. Leksaker är ju så skojiga, även om de är svåra att reparera.

I julas köpte jag en billig quadrocopter med kamera. Den kostade strax under 500 kronor och för det priset fick jag en gyrostabiliserad UAV med kamera för stillbilder (2 Mpixel) och video (HD). Ärligt talat hade jag inte särskilt stora förhoppningar varken på bildkvalitet eller flygprestanda, men jag blev förvånad. Bilderna var helt OK och det gick förvånansvärt bra att manövrera.

Märkligt nog klarade den lilla farkosten att flyga också i hyfsat stark vind och det innebar förstås att jag blev övermodig. Jag ville ha några flygbilder av vårt hus på Tjörn trots att vinden var ordentligt byig. Allt gick bra tills quadrocoptern fångades av en extra stark vindby och steg alldeles för snabbt. Landningen blev allt annat än mjuk och drevet till en av rotorerna skadades.

Dyrt att fixa
I det här läget kan man börja gnälla om svårreparerade leksaker, men det handlar snarare om att moderna apparater är så billiga att de sällan lönar sig att reparera.
Att lämna in en pryl i den här prisklassen på reparation är förstås otänkbart. En servicetekniker kostar åtminstone 500 kronor i timmen och även om reservdelarna är billiga blir det dyrare än en ny apparat. Att fixa själv är i och för sig inte omöjligt, men det tar tid och reservdelar är inte helt enkla att få tag i.

Så när jag idag fick se att ”min” UAV återigen såldes för under 500 kronor var det inte mycket att fundera över. Jag köpte en till likadan och har på det sättet gott om reservdelar för nästa krasch. För att inte tala om att jag plötsligt har dubbla batterier och dubbelt så lång flygtid. Inte alls dumt.

Billig elektronik
Det märkliga är förstås att man kan tillverka en så här avancerad pryl för så förbluffande lite pengar. Vi talar ju ändå om en hyfsat komplicerad mekanik, med fyra nedväxlade motorer och fyra rotorer (och fyra i reserv). För att inte tala om elektroniken, med gyrostabilisering i alla led och elektronisk motorstyrning med ganska höga strömmar. Litiumjonbatteriet är inte helt gratis det heller och en liten HD-kamera med 2 Gbyte SD-kort (kortläsare följer med) borde åtminstone kosta något. Och så förstås radiostyrningen, med ganska avancerad kontrollenhet och ett antal kanaler.

Tja, det är väl bara att tacka och ta emot. Elektronikindustrin har återigen visat att allt handlar om volymer. Så länge man kan få vanliga konsumenter att köpa går det att hålla priset lågt. Om man i stället tillverkade ett relativt fåtal och satsade på uthyrning skulle priset bli väldigt mycket högre.

Böcker och tidningar
Den som har sysslat med böcker och trycksaker känner förstås till hur det här fungerar. Att trycka en upplaga på tusen böcker är ganska dyrt. Att låta tryckpressarna fortsätta att snurra och producera tusen böcker extra är väldigt billigt. ”Följandepriset”, som man brukar kalla det är ofta mycket lågt.

Det här är ganska självklart, men förvånansvärt många drar ändå fel slutsatser och gör dumma beslut. Jag minns speciellt debatten om läroböcker på sjuttiotalet, på den tiden då alla elever fick nya böcker varje läsår (så var det faktiskt).

Det här betraktades av en del makthavare (och många andra) som ett vansinnigt slöseri. Man tittade på böckernas pris och gjorde en snabb kalkyl av hur mycket som skulle kunna sparas om eleverna i stället kunde arbeta med klassuppsättningar. Enkel matematik visade att det fanns massor att vinna.

Men alla de fasta kostnaderna för böckerna fanns ju fortfarande kvar. Texterna skulle skrivas och fakta kontrolleras. Resultatet skulle layoutas och sättas och tryckpressarna skulle startas upp. Att trycka hälften så många böcker innebar inte alls att priset halverades. I själva verket sparade man nästan bara in följandekostnaden för tryck och inbindning och den kostnaden är som sagt förvånansvärt låg.

Så trots att eleverna fick använda nedklottrade och hundörade böcker som de inte ens fick ta hem blev det ingen större vinst. De som hade irriterats över att elever kastade sina böcker vid läsårets slut blev naturligtvis glada, men att kasta en gammal lärobok är egentligen inte konstigare än att kasta en gammal tidning. Pappersåtervinning har alltid fungerat bra. Och många elever sparade sina böcker och hade nytta av dem i åratal.

Dyrt att dela?
I dagens mediadebatt talas det mycket om att dela och äga gemensamt och det kan nog vara bra. Men det gäller att tänka rätt när man gör kalkylen. Det finns anledningar till att ”proffsverktyg” kostar många gånger mer än konsumentverktyg. En till synes ordinär proffsgräsklippare kan till exempel kosta fem gånger mer än konsumentapparaten, trots att den tekniska skillnaden inte är så särskilt stor. Men de ökade kraven och de mycket kortare seriestorlekarna slår snabbt igenom på priset.

Samma sak gäller till exempel leksaker och hjälpmedel på förskolor och institutioner. De måste vara tåligare än vanliga konsumentprylar och det leder till högre pris och mycket kortare serier. Kvalitetsskillnaden kanske motsvarar en fördubbling av priset, men den kortare seriestorleken innebär att prisskillnaden blir dramatiskt mycket större än så.

Så jag ser nog till att hålla hårt i min lilla quadrocopter. Den fungerar utmärkt så länge jag är rimligt försiktig, men den skulle aldrig hålla för gemensamt ägande eller uthyrning. Då krävs starkare prylar och priset hamnar på en helt annan nivå.

Filed under: Göte Fagerfjäll