Regnet, vinden och solen är gratis och det ger låga elkostnader för industri och hushåll. Kärnkraften är däremot dyr och olönsam och bör snarast bort av ekonomiska skäl. I ett helsidesinlägg i DN upprepade Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, de argument som hörts så ofta de senaste åren.

Men den här gången nöjde han sig inte med bara känsloargument, utan presenterade också siffror och det kanske han borde ha låtit bli. Siffror är alldeles för lätta att kolla.

Marginalkostnader
Resonemanget handlade i grunden om investeringskostnader (kapitalkostnader) och marginalkostnader. All energiproduktion har ju stora investeringskostnader och relativt små marginalkostnader. Det mest extrema åt ena hållet är vattenkraften, med mycket stora investeringskostnader och små marginalkostnaden för att producera el. På andra sidan finns fossilbränsledrivna kraftverk, som är hyfsat billiga att bygga, men dyra att driva.

Svante Axelsson använder en ganska lustig jämförelsemodell, där han jämför vindkraftens marginalkostnad med kärnkraftens totalkostnad. Med den utgångspunkten kan han hävda att kärnkraften är olönsam även om vi tar bort straffskatten på kärnkraften. Resonemanget går långt förbi äpplen och päron.

Det finns data
Nu finns det som tur är hyfsat gott om jämförelsedata för olika energiformer. PwC (PriceWaterhouseCoopers) gjorde till exempel en utförlig rapport för några år sedan. Rapporten finns tillgänglig på Internet och den beskriver förutsättningar och beräkningsmodeller på ett noggrant och vettigt sätt. Rapporten utgår från verkliga kostnader, före eventuella subventioner och pålagor.

Enligt PwC-rapporten ligger marginalkostnaderna för vindkraften på ca 15 öre per kWh, medan kapitalkostnaderna hamnar på ca 50 öre per kWh. Om staten betalar hela investeringskostnaden är det alltså möjligt att driva vindkraftverken utan förlust med dagens elpris (ca 17 öre).

Samma sak gäller kärnkraften, där nybyggd kärnkraft beräknas ha en marginalkostnad på 10 öre per kWh. Även om man räknar in avgiften för avfallshanteringen (4,1 öre per kWh) har kärnkraften lägre marginalkostnad än vindkraften. Till det kommer en kapitalkostnad på mellan 20 och 32 öre per kWh. Totalt sett blir kärnkraften billigare, både vad gäller marginal- och kapitalkostnad.

Vattenkraften har lägst marginalkostnad, bara 6 öre per kWh, men högst kapitalkostnad (39 öre per kWh). Vattenkraften är alltså billigast, men går i praktiken inte att bygga ut mer. Naturskyddsföreningen var förresten en av de drivande krafterna bakom stoppet av vattenkraftsutbyggnaden (striden om Vindelälven 1962).

El när det behövs
Det finns andra utredningar som hävdar att vindkraften kan bli billigare än så här. I den nya rapporten från IVA tror man att totalkostnaden för vindkraft kan komma att pressas till mellan 50 och 60 öre (65 öre enligt PwC), men det förändrar inte grundförutsättningarna. Vindkraften är minst lika dyr som nybyggd kärnkraft.

Men vindkraften har väldigt mycket större problem än så. Om vi tar hänsyn till elproduktion i förhållande till behov blir det riktigt jobbigt. Vindkraftsproduktionen har ju ingen koppling till behovet, utan bara till hur mycket det blåser. Och vad värre är – skillnaden i elproduktion vid olika vindhastighet är gigantisk.

Alla seglare har väl märkt att dubblad vindstyrka ger bra mycket mer än dubblat tryck på seglen. Faktum är att kraften ökar med kvadraten på vindhastigheten, vilket i sin tur gör att effekten ökar med kubiken på vindhastigheten. Skillnaden i genererad effekt från två sekundmeter till åtta sekundmeter är inte fyra, utan 64. Ett vindkraftverk som ger 1 MW vid åtta sekundmeter ger alltså bara knappt 16 kW vid två sekundmeter. Behovet av buffertkraft är enormt.

Att likställa elproduktionen från vindkraft med elproduktionen från kärnkraft eller vattenkraft är därför orimligt. Om vindkraften skall svara för halva elkonsumtionen (lika mycket som kärnkraften idag) krävs både en dramatisk överdimensionering av vindkraftproduktionen och utbyggd reservkraft via biobränsle eller fossila bränslen. I det läget får man räkna med att en mycket stor del av den producerade vindelen går till spillo eller måste säljas till underpris (som kan vara långt under noll). I kalkylen bör dessutom vindkraften rimligen stå för åtminstone en del av de kostnader för nätutbyggnad som krävs. Allt det här är välkänt.

Etablera sanningar
Varför bryr jag mig då om vad Svante Axelsson skriver, när allt redan är känt? Tja, framför allt handlar det väl om sättet att försöka etablera ”sanningar” med tvivelaktiga eller till och med uppenbart felaktiga argument. Det är absolut inget nytt – vänstern använde samma taktik på sextio- och sjuttiotalet och miljörörelsen följde bara efter.

Jag har absolut inga problem med argument som: ”kärnkraften är för farligt, därför är det värt kostnaderna att lägga ner den”. Det är ett starkt argument och det finns en rad andra enligt samma linjer.

Men i stället har vi allt oftare fått höra: ”kärnkraften är olönsam och gammalmodig, därför måste vi självklart lägga ned den” och det är helt enkelt inte sant. Det finns argument mot kärnkraft och för vindkraft, men ekonomi och driftsäkerhet är definitivt inte två av dem.

På samma sätt har jag inga problem med bilmotståndare som förklarar att de avskyr bilar av principiella skäl och vill göra allt för att försvåra bilismen. Det är åtminstone renhårigt.
Men argument som ”det går inte att bygga bort bilköer”, ”det blir inte bättre om man bygger fler vägar” eller ”bilismen bär inte sina egna kostnader” håller inte. Tanken att det skulle finnas ett oändligt antal bilar som bara väntar på att fylla alla nya vägar faller på sin orimlighet.

För redan idag står bilarna för 80 procent av alla persontransporter i Sverige. Till och med i Stockholm, med sin extremt välutbyggda (och dyra) kollektivtrafik, står privatbilarna för över 60 procent av resorna. Det finns helt enkelt inte så ruskigt många fler bilar att ”stoppa in i systemet”.

För säkerhets skull är det väl bäst att förklara att jag inte propagerar för att slussa in alla bilar in i Stockholms stadskärna. Men att medvetet krångla till det så att folk inte kan ta sig från Nyköping till Uppsala och sedan skylla på ”att det inte hjälper att bygga ut” är lite magstarkt. De genomfartsleder och kringfartsleder som stoppats i årtionden har bilisterna redan betalat flera gånger om. Och miljönyttan med att tvinga fram köer är svår att förstå.

Filed under: Göte Fagerfjäll