Att demontera det gamla svenska försvaret gick förvånansvärt snabbt. Allt reades ut eller förstördes och kvar blev i stort sett ingenting. Det tänkta hypermoderna nätverksförsvaret lyser däremot fortfarande med sin frånvaro. Så här i slutet av 2015 verkar allt fler inse att vi nog kastade bort väldigt mycket mer än vad vi trodde.

Jag såg härom kvällen den gamle fredsivraren och försvarsexperten Wilhelm Agrell berätta om nedmonteringen av det svenska försvaret i SVTs Dokument inifrån. Historien är i och för sig välkänd, men programmet tog ett ovanligt bra och brett grepp över hur det började, hur det fortsatte och hur det till slut gick fullständigt åt skogen.

Nedläggningen av försvaret är nog ett av de bästa (och mest tragiska) exempel jag sett på hur ett företag eller en organisation nedvärderar och kastar bort allt man tidigare har uppnått i en fåfäng strävan efter något nytt och fantastiskt. Resultatet blev, som så ofta, att man förlorade det man redan hade och misslyckades med att uppnå det man ville.

Alla hånade försvaret
När jag gjorde ”lumpen” i början av sjuttiotalet var det populärt att håna försvaret. Tiderna var sådana och vi gjorde vårt bästa för att håna betygssystemet i skolan, det svenska värnpliktssystemet, marknadsekonomin och personbilarna. Så här i efterhand är det väl bara att inse att vi i stort sett hade fel på alla punkter.

Nåväl, jag gjorde i alla fall mina nio månader som telegrafist på en infanteribrigad. Kortvågsradion (RA200) är utrangerad sedan länge, men fyrtio år senare måste jag nog erkänna att vi var förvånansvärt duktiga på att signalera, skjuta, omgruppera och allt det där andra som krävs för att ett militärt förband skall fungera.

På den tiden trodde vi och många med oss att den tänkta fienden från öster var överlägsen i allt. Han antogs vara extremt välutbildad och välutrustad. Idag vet jag att det inte var sant. De relativt fåtaliga sovjetiska elitförbanden var säkert mycket duktiga, men ”gemene soldat” var inte ens lika bra som vi. Och vi var många.

Gammalmodigt
Med moderna mått mätt var den svenska värnpliktsarmén gigantisk. Det gick att kalla in ofantligt mycket folk och utrusta dem med uniformer, vapen och allt som kunde behövas. Prylarna fanns lagrade i ca 6 000 mobiliseringsförråd överallt ute ”i busken” och allt omsattes och underhölls enligt schema för att vara användbart ”när det smäller”.

Volymerna gjorde förstås att de ansvariga måste tänka sig för både en och två gånger innan något ändrades. Att skifta uniformer eller vapen innebar en stor logistisk utmaning, där många hundra tusen prylar kunde behöva bytas ut på en gång. Det här sågs alltid som värnpliktsförsvarets stora problem och det var populärt att göra narr av skyttesoldaternas ”pansarcyklar” och den gammalmodiga cykeltolkningen bakom traktorer (det slapp vi telegrafister förstås).

Det vanligaste argumentet mot värnpliktsarmén var just att den var gammalmodig och lätt skulle kunna slås ut av en modern högteknologisk invasionsstyrka. Argumenten kom inte bara från fredsrörelse och besparingsivrande politiker, utan också från en militärledning som hade ”våta drömmar” om ett supermodernt högteknologiskt försvar. Visionerna av ett nätverksbaserat försvar, nedlusat med drönare och smarta bomber gjorde till slut att militärledningen gick med på (eller till och med drev på) nedläggningen av det gamla och tråkiga försvaret. Sverige skulle försvaras med hjälp av ett relativt fåtal högutbildade soldater och massor av superavancerade och jättehäftiga nya prylar.

Måste ha soldater
Så här i efterskott visar det sig att de flesta argumenten för nedläggningen var dåliga. Åratal av sanslöst dyrbara flyginsatser i Mellanöstern har visat hur svårt det är att föra krig om man inte också är villig att sätta in stora mängder egna soldater (vilket USA till varje pris vill undvika). Omvänt visar erfarenheterna att till och med ganska dåligt utrustade och utbildade soldater kan försvara sig och fungera avskräckande om det bara finns tillräckligt många av dem.

I Sverige hade vi tills för inte så länge sedan tillgång till massor av hyfsat välutbildade och välutrustade soldater. Det var inget dåligt sätt att avskräcka en tänkt fiende. Till och med den hånade pansarcykeln och cykeltolkningen var ett hyfsat effektivt och svårutslaget sätt att förflytta folk. Skillnaden i hastighet mellan cykeltolkande soldater och soldater i trupptransportfordon är inte överdrivet stor. Skillnaden mellan marscherande soldater och cykeltolkande soldater är däremot jättestor.

Den gamla infrastrukturen från femtiotalet, med vedeldade tält, koktrossar och trådbaserade fälttelefoner fungerar också idag. Modern kommunikationsteknologi och bättre vapen med modernare riktmedel är viktigt, men när det gäller att förflytta, förlägga och ge mat åt soldater har det inte hänt så ruskigt mycket sedan andra världskriget. Och de många soldaterna var grunden för vårt stora värnpliktsförsvar.

Naturligtvis krävs det avancerade jaktflygplan, stridsbåtar, ubåtar och missiler för att bekämpa fientliga attackflygplan, bombplan och fartyg. Det har väl ingen någonsin tvivlat på. Men därifrån till att lägga ner hela det grundläggande försvaret var ett stort och märkligt steg. Förresten lade vi ner det mesta av flottan och flyget också.

Det värsta var kanske att nedläggningarna sparade så lite pengar. Att avlöna dagens pyttelilla försvar med ett litet antal stamanställda soldater kostar i princip lika mycket som att hålla igång hela gårdagens värnpliktsförsvar på sparlåga. Allt fanns ju redan på plats. Däremot skulle det kosta gigantiska summor att bygga upp sjuttiotalets försvar igen.

Lätt att förledas
Det som hänt inom försvaret har hänt också i många vanliga företag. Det är bara alltför lätt för en ny företagsledning att undervärdera det som existerar och övervärdera drömmarna. Resultatet brukar bli rekonstruktion eller konkurs.

Naturligtvis finns det gott om exempel på motsatsen också, där ett företag envist håller kvar vid gammal teknik intill slutet. Men i inget av de bägge fallen spelar misstagen någon större roll nationellt eller globalt sett. Marknadsekonomin står som garant för att andra företag tar över ledningen, samtidigt som företaget som misslyckats blir uppköpt eller försvinner. I elektronikvärlden finns det hur många exempel som helst på det här.

Men en nation kan inte rimligen tillåta att landets försvar raderas ut på det sätt som skett i Sverige. Dåvarande försvarsminister Björn von Sydow (s) och dåvarande ÖB Owe Wiktorin kom tydligen väldigt bra överens, men det gör inte saken bättre. Det måste ha funnits gott om beslutsfattare som inte delade ”den dynamiska duons” övertro på ny och oprövad teknik.

Det kanske kan vara på sin plats att göra ett par jämförelser med elektronikindustrin igen. Det är ju trots allt den mest dynamiska och teknikstyrda industri som finns. Men om man kryper under skalet på högteknologiföretagen hittar man för det mesta vidareutvecklingar och effektiviseringar av ganska gammal teknik. Arkitekturer, processer och konstruktionsmetoder är visserligen optimerade, men i grunden desamma som på sjuttiotalet. Möjligen med undantag av Linux, som går tillbaka ända till sextiotalets Unix. Många nya teknologier och metoder har stått på ”tillväxt” i årtionden, men väntar fortfarande på att bli konkurrenskraftiga.

Det kanske hade varit nyttigt för paret Sydow och Wiktorin att göra några studiebesök hos de mest framgångsrika elektronikföretagen. Och kanske dessutom ta en titt på historieskrivningen om några av de (numera försvunna) företag som försökte introducera ny och oprövad teknik i förtid.

Minskade anslag
Till slut – en anledning till nedläggningen av försvaret är förstås att våra politiker har valt att skära såpass kraftigt i försvarsanslagen. Fram till början av åttiotalet låg anslagen på cirka tre procent av BNP, men sedan sjönk de ganska stadigt, till 2,8 procent 1983 och 2,4 procent 1995. Efter Sovjetunionens fall kom osthyveln igång på allvar och 2001 var anslagen nere i 1,8 procent för att bottna i 1,2 procent eller 42 miljarder kronor förra året.

Man kan kanske fråga sig hur man kan skära bort hela värnpliktsförsvaret, nästan hela flottan och större delen av flyget och ändå ha nästan halva kostnaden kvar. Tydligen var det förvånansvärt billigt, om än inte så tekniskt spännande, att driva värnpliktsförsvaret. Man kan nog säga att vi på sjuttiotalet fick väldigt mycket försvar för tre procent av BNP, medan vi numera får nästan ingenting alls för mellan 1,2 och 1,5 procent av BNP. Det låter som en mycket dyrbar besparing.

1,2 procent av BNP är förresten ungefär lika mycket som de kombinerade årliga anslagen för vägar och järnvägar. Eller en sjättedel av de senaste projekterade minimikostnaderna för de nya snabbtågen mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Enligt DN 4 december hamnar den notan på 256 miljarder plus kostnader för stationsbyggnader och anslutningar från andra kommuner. I valet mellan de två tror jag nog att en försvarssatsning är säkrare.

Filed under: Göte Fagerfjäll