I helgen lyssnade jag på gitarristerna Jojje Wadenius och Kenny Håkansson. Vid 70 års ålder spelar bägge lika bra som förr. Men allt åldras inte med samma behag. Att sparka igång en gammal dator eller en halvgammal videobandspelare för att hämta bilder och filmer är till exempel inte alltid så lätt. Det gäller att planera och konvertera i god tid och sedan kopiera med jämna mellanrum.

Musikerna håller
I helgen var det alltså dags igen för ”proggbåten” med en rad sjuttiotalsband under ett dygn. Och som vanligt klarade sig ”gubbarna” alldeles förträffligt. Det är i och för sig inte så underligt eftersom många av dem fortfarande är mitt i karriären som professionella musiker.

Men det är klart – visst saknas en och annan frontfigur. Dag Vag låter till exempel bra också utan Stig Vig (som dog 2012), men det är ändå skillnad.
Att ha Jojje Wadenius och Kenny Håkansson på samma scen är förstås speciellt. Här snackar vi verkligen om pophistoria, med band som Blood Sweat and Tears, Steely Dan och Made in Sweden för Jojje Wadenius och Mecki Mark Men, Kebnekajse och Dag Vag för Kenny Håkansson. Plus förstås en lång rad andra konstellationer för bägge två.

Åldrad mekanik
Nu hade jag inte tänkt skriva mer om proggmusik, utan i stället om annat som åldras. Jag håller som bäst på att försöka digitalisera mina gamla bilder och filmer och det är inte alltid så lätt.

Lustigt nog är det ofta det relativt nya som ger störst problem. Gamla negativ, gamla diabilder och till och med gamla smalfilmer är hållbara och går alltid att skanna igen, men videoband är jobbigare. Speciellt de nyaste och mest avancerade,

Tack och lov höll jag mig kvar i VHS-världen under hela analogtiden. VHS, Super-VHS och Super-VHS-C har alla samma relativt breda och tjocka band och spelarnas mekanik är hyfsat rustik. Man råkar ganska sällan ut för bandsallad.

Övergången till Mini-DV i mitten av nittiotalet innebar förbättrad kvalitet, men också kompaktare och känsligare mekanik. Jag vågar numera bara lita på en av mina flera DV-spelare. De andra tillverkar bandsallad med illa dold glädje och att rädda förstörda DV-band är inte lätt.

Problemet verkar, inte oväntat, öka med ökad miniatyrisering. Smala och tunna band i kombination med roterande tonhuvuden och krångliga bandvägar. Tja, vad kan man vänta sig.

I gamla skivspelare och bandspelare brukar det i alla fall vara möjligt att byta åldrade drivremmar och gummihjul (om man får tag i reservdelar), men att meka med de minsta videobandspelarna är betydlig svårare.

Rätt material
Att material åldras är förstås ingen nyhet. Inte heller att olika material har olika åldringsegenskaper. Det svåra är att veta vad som gäller när man köper en pryl – har tillverkaren använt material som håller ?

Ta till exempel något så grundläggande som skor. En gång i tiden köpte jag gärna promenadskor från Ecco. De fanns i storlek 47 och passade mina fötter. Men efter några år hände något. Företaget började använda gummisulor i ett material som disintegrerade efter bara några få år. Ett antal skor med minimalt slitage blev totalt oanvändbara (de riktigt gamla håller däremot fortfarande).

Det är fullt tänkbart att Ecco har löst problemet, men för min egen del har jag valt andra tillverkare (främst Rockport) de senaste tjugo åren. Ett företag måste ha koll på sina material.

Åldrade kondensatorer
Nåväl, om man nu får bandtransporter och drivrullar att fungera borde väl alla problem vara lösta? Nej, tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Elektroniken har också en ovana att åldras och det gäller inte minst elektrolytkondensatorerna. Spänningsaggregat och omvandlare på korten ställer därför ofta till problem, speciellt om apparaterna haft dålig kylning och billiga kondensatorer.

Så även om en videospelare eller dator fungerade alldeles utmärkt när den ställdes undan är det långtifrån säkert att den fungerar efter några år ”i vila”. Det är lite som att försöka sparka igång en gammal bil. Prylar mår bäst när de används.

Räkna förresten med lite pyssel om ni funderar på att starta upp den gamla stereoanläggningen från ”anno dazumal”. Dåliga kondensatorer i nätdelen orsakar brum och med uttorkade elektrolytkondensatorer i högtalarnas delningsfilter kan det låta lite hur som helst (men ingen använder väl elektrolytkondensatorer i delningsfilter – eller?).

Åldrade gränssnitt
Att konvertera video och bilder är i princip enkelt, men i praktiken inte fullt så lätt. Gamla analoga videoband är på sätt och vis det enklaste. Om man har en fungerande videospelare är det bara att köpa en konverterare från analogt till digitalt med USB-gränssnitt. Priset varierar från nästan inget till en hel del och det gör också kvaliteten.

Att konvertera DV-band förutsätter ofta att datorn har samma gränssnitt som DV-spelaren, oftast Firewire. Moderna datorer har varken Firewire eller SCSI, så det blir antingen till att starta upp en gammal dator eller köpa en konverterare.

I vilket fall som helst gäller det att bestämma vilket format man skall lagra den konverterade videon i. Här finns det otroligt många möjligheter att misslyckas. Lycka till!

Att digitalisera negativ och diabilder är också i princip ganska enkelt. Det är bara att plocka ner en negativskanner från hyllan och sätta igång.

Men återigen är praktiken lite annorlunda än teorin. Att läsa in ett negativ i en bra negativskanner brukar ta lite för lång tid. Om målet är att skanna några tusen bilder blir den totala tiden väldigt lång.

För en hel del år sedan tillverkade jag en jigg bestående av projektor (utan objektiv) och kamera för att fotografera av diabilder. Det fungerade ganska bra. Nu tänkte jag i stället konvertera en av mina förstoringsapparater för att fotografera av negativ. Förstoringsapparaten har ju en bra belysningskälla (opallampa plus kondensor) och en bra negativhållare. Kamera, mellanringar och närbildsobjektiv kompletterar det hela.

Sedan är det ”bara” att fotografera i råformat, konvertera till ett format som bildbehandlingsprogrammet klarar och skapa ett vettigt makro med korrekta kurvor för olika filmer. Inte helt enkelt, men åtminstone möjligt.

Kopiera och gör backup
Och vad är då slutklämmen? Jo, se för allt i världen till att backa upp och kopiera bilder, filmer och andra data med jämna mellanrum. Man kan inte lita på att en dator, ett operativsystem eller ens ett filsystem skall fungera i särskilt många år. Att gå från en generation till nästa är sällan svårt, men om det hinner gå ett par, tre generationer (och det gör det snabbt) kan det bli jobbigt.

Den som idag hittar en låda med gamla glasplåtar från slutet av 1800-talet kan ganska lätt skanna och använda bilderna. Det går till och med utmärkt att kopiera bilderna i mörkrum på traditionellt sätt.

Den som hittar några rullar celluloidbaserad spelfilm från tidigt 1900-tal får se upp med brand- och explosionsfaran (omvandlas med tiden till cellulosanitrat – bomullskrut). Annars är film och negativ oftast acetat- eller polyesterbaserade och håller sig utmärkt under mycket lång tid.

Den som om hundra år hittar en gammal hårddisk med bilder kan däremot inte räkna med att varken läsa eller bearbeta. Ännu värre är det med flashminnen. Där kan man vara ganska säker på att inget finns kvar. Och molnet – tja, vem vet.

Så det gäller att tänka i förväg och inte vara naiv. Det lyckas som bekant inte alla med.

Filed under: Göte Fagerfjäll