Jag kom just tillbaka från årets upplaga av CDNLive, en konferens som de senaste tio åren har anordnats av EDA-företaget Cadence. Inte helt oväntat verkar alla tro på ett ökat antal konstruktioner, ökad mängd kisel och ökade krav på effektivare verktyg.

Cadence slår förstås på trumman för sitt nya Innovussystem, som skall göra det möjligt att öka blockstorleken ordentligt. Tanken är att till och med en riktigt stor konstruktion skall gå att göra med bara 25-30 block. Med snabbare databearbetning och större block går det att korta ner konstruktionstiden dramatiskt.

Bilar
Men keynoteföredraget om bilelektronik var nog ändå roligast. Lars Reger från NXP berättade om vad företaget håller på med och det verkar definitivt inte som om elektronikanvändningen i bilar är på väg nedåt.

Ärligt talat kändes väl inte alla nymodigheterna så där helt nödvändiga, men visst finns det behov av fler hjälpsystem för att öka trafiksäkerheten och skapa bättre flyt i trafiken. Det här skall ske med en rad olika sensorer och kommunikationssystem som sträcker sig långt utanför bilen.

Mycket låter som science fiction och allt borde kosta en eller flera förmögenheter. Men vi vet ju alla att det inte blir på det viset. I början stoppas elektroniken in i de dyra toppmodellerna, men ganska snabbt integreras vansinnigt avancerad elektronik in i vanliga standardbilar utan att priset höjs.

Mycket av elektroniken används också för att öka verkningsgraden på motorer och drivlinor. Vi lär nog få se både effektivare förbränningsmotorer och effektivare hybridbilar. På många sätt är nog ändå effektiviseringen av förbränningsmotorn den allra intressantaste trenden.

Vattenfall vill lägga ner
Och på tal om energi. Jag såg på TV-nyheterna att Vattenfall vill lägga ner två av Ringhalsreaktorerna i förtid. Det låter som ytterligare ett i serien av intressanta beslut från det företaget.

Nu är det kanske inte så konstigt att man vill hoppa av en verksamhet som blir allt olönsammare med varje extra pålaga och varje nytt säkerhetskrav. När dessutom vindkraften hela tiden har ”förtur” i energisystemet är det extra svårt att tjäna pengar.

För så är det ju. Vindkraften har fördelen av att vara (politiskt beslutat) förstaval i varje situation och det måste kärnkraften rätta sig efter. När det blåser är det bara att skruva ner effekten på kärnkraftverken och se lönsamheten försvinna. Den energi som matas in från vindkraftverken innebär alltså inte någon minskning av koldioxidutsläppen (om någon trodde det), utan gör bara kärnkraften olönsam. Subventionerna till vindkraften får som enda ”positiva” resultat att kärnkraftsverken läggs ner.

Det här är i och för sig inget nytt. Den hårda kopplingen mellan miljörörelsen och antikärnkraftrörelsen gör att allt som är dåligt för kärnkraftsindustrin brukar klassas som miljövänligt och vice versa. Men frågan är om alla inser vilka konsekvenser som en nedlagd kärnkraft kan komma att få.

Effekt och energi
Att ersätta den energi som under ett år produceras av ett par kärnkraftsreaktorer är till synes inte alltför svårt. Det krävs många vindkraftverk, men om man bara tittar på totalt producerad energi under ett år bör det gå alldeles utmärkt.

Men tyvärr fungerar inte elektricitet på det sättet. Det vet alla inom elektronikindustrin, men inte alla politiker och mediarepresentanter. En så ”svängig” energikälla som vindkraft kan inte användas som baskraft och om man bygger för mycket (somliga anger redan ca 20 procent som maximum) blir det alltför ineffektivt och svårreglerat. Så länge energilagring är så dyr och ineffektiv som idag måste elektriciteten användas i samma ögonblick som den produceras. Inte mycket talar för att det skall ändras.

Idag använder vi kärnkraften som basenergi, vilket fungerar bra. Men i allt större utsträckning används också kärnkraften som backup för vindkraft och det är ganska meningslöst. Kostnaden för kärnkraftverket ligger ju inte i första hand i bränslet. Att minska effekten på kärnkraftverket innebär heller inte att produktionskostnaden minskar nämnvärt. Inte utsläppen heller (det blir ju inga).

Nedlagd industri?
Så länge kärnkraftverken är i drift är det här i första hand ett problem för anläggningarnas ägare. De får ta smällarna i form av lägre intäkter. Men när ägarna väljer att lägga ner, som nu Vattenfall har flaggat för, ändras situationen dramatiskt.

Då minskar snabbt mängden tillgänglig basenergi i södra delen av landet. För att hantera det måste vi antingen bygga ut överföringskapaciteten från vattenkraften i norr eller bygga gas- eller koleldade kraftverk i södra Sverige. I praktiken måste vi nog göra bådadera.

Ett sätt att lösa en del av problemet är att tvinga den energiintensiva industrin bort från Sverige (med höjda priser). Det skulle kunna minska elkonsumtionen med bortåt en fjärdedel (och kosta många, många miljarder i uteblivna inkomster). Då räcker det kanske med några kralliga HVDC-ledningar från Norrland för att klara det hela, åtminstone så länge vintern inte blir alltför kall i Skåne.

Det enklaste och förmodligen bästa är ändå att ersätta nedlagda kärnkraftverk med gas- eller koleldade kraftverk. Både gas och kol är billigt och Ryssland exporterar gärna. Gasdrivna kraftverk kan regleras ganska snabbt och fungerar bra tillsammans med vindkraft. På det här sättet får vi en mix som mera liknar övriga Europa, med en ganska stor andel fossileldade kraftverk.

Dyrt och dåligt
Det jobbigaste med alltsammans är att vi, vad det verkar, kommer att satsa enorma pengar på att få ett osäkrare och dyrare energisystem, samtidigt som utsläppen ökar kraftigt. På något sätt känns det som en rad dåliga val. Vi kommer också att tvingas backa från våra löften om utsläppsminskningar och det blir rimligen en politisk black om foten för den regering som blir sittande med Svarte Petter.

Kanske det är dags att ta en titt på den ”lyckade” avvecklingen av det gamla försvaret och det totalt misslyckade bygget av det ”nya försvaret”. Där finns en del att lära om att riva ner och bygga upp. Att riva ner något som fungerar är inte alltför svårt. Men att bygga upp något nytt brukar vara otroligt mycket svårare än vad glada optimister tror.

Filed under: Göte Fagerfjäll