Från 2D-grafik till 3D
För inte så länge sedan var det nytt och fantastiskt att kunna skanna bilder och skriva ut grafiska dokument. Nu kommer 3D-skrivaren som dessutom kan skanna och kopiera föremål i tre dimensioner.
Idag är laserskrivare och bläckstråleskrivare självklarheter och ingen skulle drömma om att använda gnuggbokstäver för en presentation. Men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att inse hur svårt och tidsödande det mesta brukade vara.
Härom veckan rensade jag i mitt förråd och tittade igenom högar av dokument och overheadpresentationer som jag tagit fram en gång i tiden. Mycket såg vettigt ut, men jag minns hur mycket arbete det krävdes för att få fram ett anständigt resultat.
Jag brukade göra originalen till overheadbilderna i en kombination av skrivmaskin (med olika storlekar på typsnitten), gnuggbokstäver för rubriker, fotografier och kopierade ritningar. Originalen drog jag sedan upp i reprokamera till A4-format. Mycket av jobbet gjordes i mörkrum.
Det här låter kanske uråldrigt, men så här var det på åttio- och till och med början av nittiotalet om man ville ha bra resultat. Text- och bildbehandling i dator och utskrift på laserskrivare började så sakta komma i slutet av åttiotalet, men det tog lång tid innan tekniken kom ner i något så när anständiga priser.
Atari och Calamus
Det där med grafik i bildskärmar och skrivare var sannerligen ingen självklarhet i de första generationernas verktyg. Alla som var med på åttio- och nittiotalet minns nog bildskärmarna med grön text på svart bakgrund och matrisskrivarna med sina sju eller nio nålar. WYSIWYG (what you see is what you get) fanns som uttryck, men inte som praktisk verklighet.
För egen del hittade jag tidigt (början av nittiotalet) en genväg till modern grafikhantering utan att det behövde kosta en förmögenhet. Atari hade redan i slutet av åttiotalet lanserat sina ST-datorer (520ST och uppåt), där det fanns både kraftfull processor (Motorola 68000) och billig grafisk skärm (monokrom).
Dessutom fanns en laserskrivare med anständigt pris och ett ovanligt intressant sätt att hantera grafiken. Man byggde helt enkelt upp bitmappade sidor i datorn och dumpade resultatet via ett snabbt gränssnitt direkt till laserskrivaren. Laserskrivaren kunde därför vara ”helkorkad” och billig.
Ataridatorns möjligheter upptäcktes framför allt av tyska programmerare och det resulterade i alldeles utmärkta program för dektop publishing (Calamus) och grafik. Datorn hade dessutom MIDI-gränssnitt som standard och användes därför ofta inom musikindustrin.
25 års förfining
Så här tjugofem år senare framstår inte en Atari Mega 4 STE (supermodellen med 4 Mbyte RAM) som någon särskilt avancerad grafikdator, men den känns ändå förvånansvärt bra. Hela setet med dator, laserskrivare och DTP-program fungerar tillsammans och det man ser på skärmen är faktiskt identiskt med det som kommer ut på laserskrivaren. Så var det sannerligen inte alltid med de PC-baserade systemen.
Helt klart är i alla fall att text- och grafikbehandling på dator är en självklarhet idag, även om det tog lång tid innan de olika delarna fungerade smidigt tillsammans.
Steget till 3D
Idag står vi på många sätt på samma nivå som på nittiotalet, men nu handlar det om 3D. 3D-program och 3D-skrivare har visserligen funnits länge, men kombinationen var fram tills för ett par år sedan så dyr att de ”vanliga” användarna inte hade en chans.
Nu har allt det där ändrats. En 3D-skrivare för hobbybruk kostar mycket mindre än vad en laserskrivare gjorde på nittiotalet. Faktum är att den kostar mindre än vad en billig bläckstråleskrivare gjorde på den tiden. Och 3D-program finns att ladda ner gratis eller köpa billigt.
Fortfarande finns det en hel del förvirring och problem med kompatibilitet och material, men det behöver knappast ta 25 år till för att marknaden skall mogna. Snarare handlar det väl om ett par år.
Kopiera
Den senaste finessen på 3D-skrivarmarknaden kan ni läsa om här bredvid. Det nystartade företaget Blacksmith Group har visat en hyfsat billig 3D-skrivare som också kan skanna in objekt. En pryl kan läsas in, modifieras och skrivas ut igen på bara några minuter.
Jag behöver knappast spekulera i vad som skulle kunna göras med en sådan här apparat. De flesta kan säkert komma på massor av skojiga och förhoppningsvis lagliga tillämpningar. Vi står i början av något fantastiskt intressant.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Nu tror jag nästan du var tio år fel, ändå? ”Text- och bildbehandling i dator och utskrift på laserskrivare började så sakta komma i slutet av åttiotalet,…”
Ja, kanske för pc, men Macintosh LaserWriter Plus, med 1MB internminne fanns ju redan 1986 och Agfas scanner (300dpi svartvitt) kom 86 eller 87, åtminstone för Mac.
Färgskrivare i A3 fanns definitivt 1988, det vet jag och OH-bilder i färg körde jag ut i en Kodak sublimeringsskrivare omkring 1991-92. Kodak-skrivaren gav OH-bilder som var helt överlägsna Cibachrome-tekniken, om man ville ha bilder som skulle fungera både som påsiktbilder i en presentationspärm på bordet eller kunna läggas på en ”ombudsmannarespirator” för större församlingar.
Men visst, priserna var inte direkt gratis, jämfört med i dag. Den första LaserWriter Plus, som jag skaffade tillsammans med en kompis 1986 till våra första MacPlus, kostade 30 tusen. Och tio Mac-formatterade 800 K-disketter (de var 1Mb till pc, samma diskett) kostade 500 kr. Den fantastiska Agfa-scannern kostade också 30 tusen och med den processteknik som gällde då var det bäst att tarta en scanning innan man gick på lunch, en lång lunch, så kanske scanningen var färdig när man kom tillbaka. Annars var det bara att ta en eftermiddagsfika också, i väntan på… Och photoshop-bilder. Att vrida en svartvit bild som var kanske 4 Mb tung ett par grader tog också en lunchrast eller mer…
Det stora genombrottet för datorbehandlade 4-färgsbilder i press kom 1995, om man ser på mängden 4-färgssidor jämfört med tidigare år och 95-96 var väl de stora katastrofåren för de traditionella reproföretagen. Tre år tidigare kunde man få inscannade bilder på 40 Mb Syquest skiva, där varje bild var uppdelad i fem sammankopplade filer. Fyra för 4-färgskanalerna plus en lågupplöst markeringsbild som man monterade i layouten på skärmen och kunde förstora eller förminska på ett helt annat sätt än när man måste bestämma den exakta storleken innan diabilden monterades i Hell-scannern för att producera fyra rastrerade filmer för de olika 4-färgsmontagen. Och behövde en bild förstoras, så var det bara att börja om….
Hej Leif
Du har naturligtvis rätt, men som du också påpekar – det var grymt dyrt och knappast tillgängligt för andra än de som arbetade yrkesmässigt med prylarna hela tiden.
Det är lite som CAD-verktyg för PCB och ASIC. Vi hade sådana på mitt dåvarande jobb redan i mitten av åttiotalet, men arbetsstationen (Apollo DN660) kostade sådär en miljon.
Jag tittade också på en Xerox Star alldeles i början av åttiotalet (på en mässa). Den var först, den var dyr, den var imponerande och den ”lyfte” aldrig.
Så tio år fel – då fick man allt vara både rik och ganska ovanlig. Och förstås tidigt satsa på MAC-datorer.
Vi andra fick vänta i mörkrummet.
Bästa hälsningar
Göte