Fyra kraftfulla processorkärnor, snabb grafik och gott om I/O. Det kan väl vara värt tre hundralappar?

Det har sålts fyra miljoner Raspberry Pi-kort sedan introduktionen 2012. Ganska imponerande, inte sant?.

Och inte lär försäljningen minska med det nya kortet. Sex gånger högre prestanda till samma pris. I vilken annan bransch som helst skulle den här utvecklingen varit otänkbar.

Allt häftigare leksaker
Som tur är behöver vi inte oroa oss för att deflation skall sätta stopp för utvecklingen. Elektronikbranschen har levt med deflation i årtionden. I stället kan vi glädja oss åt att vi hela tiden får mycket mer för pengarna och att det bara finns en begränsning – tiden.

Vad kan man då göra med ett Raspberry Pi-kort?

Tja, till att börja med har den senaste generationen tillräckliga prestanda för att fungera som en tillräckligt snabb dator. Den ”seghet” som trots allt fanns i originalversionen borde rimligen vara borta. Fyra snabba 32-bitskärnor (Cortex-A7 i 900 MHz) räcker rimligen för det mesta. Den som vill kan till och med köra Windows, vad nu det skulle vara bra för.
Riktigt skojigt blir det när man börjar kasta in extraprylar som kameror och sensorer. Till Raspberry Pi finns både vanliga kameramoduler och förvånansvärt bra infraröda kameramoduler. Bägge kostar drygt tre hundralappar, så den leklystne behöver inte tömma plånboken helt. Sedan är det bara att komma på mer eller mindre vansinniga konstruktioner.
Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen – det är nästan skamligt vilka möjligheter som finns idag jämfört med ”den gamla goda tiden”.

Det var inte bättre förr
Fantastisk teknik till låga kostnader. Allt bättre energieffektivitet och minskade utsläpp. Möjligheter att se världen utan att det kostar en förmögenhet. Visst lever vi i den bästa av världar?

Och ändå översvämmas media av bestialiska grymheter i Mellanöstern, krig i Ukraina och en förvånansvärt allmän uppfattning om att ”allt bara blir värre”.
Jag roade mig under julen med att läsa om Per Anders Fogelströms Stockholmsserie, från Vävarnas Barn (från och med 1749) fram till Stad i Världen (slutar 1968). De åtta böckerna går snabbt att ta sig igenom, speciellt om man har läst dem ett par gånger förut.

Och som vanligt slås jag av den otroliga utveckling som har skett. Den nästan ofattbara fattigdomen på sjutton- och artonhundratalet vändes sakta i ett relativt välstånd framåt mitten av nittonhundratalet. Ändå framstår Sverige på femtio- och sextiotalet som ett U-land i jämförelse med dagens samhälle. För att inte tala om situationen i resten av världen.
Därför är det så svårt att förstå talet om hur ”allt har blivit värre”. Att åldringsvården var ”mycket bättre förr” och alla andra dumheter som lanseras som sanningar.

På sjuttiotalet jobbade jag under några år ”extra” på vårdhem för att ha råd att både studera och resa. Det var fantastiskt lärorikt och visst behandlade vi de gamla på ett någotsånär värdigt sätt. Men jag tror inte att några av dagens gamlingar skulle acceptera att bo i ”fyrarum” (fyra sängar per rum). Då handlade det ändå om moderna anläggningar. På många andra ställen trängdes man sex eller åtta personer per rum.

Samma sak gällde det mesta annat. Allt var acceptabelt med den tidens mått mätt (jämfört med hur det var ett par årtionden tidigare). Men om vi kunde gå tillbaka femtio år i tiden skulle det rosa skimret försvinna väldigt snabbt.

Inte av sig själv
Det har inte varit lätt att komma dit vi är idag och det finns absolut ingen ”historisk nödvändighet” som säger att allt blir bättre av sig själv. I stället handlar det om en blandning av tur och vilja. En kombination av folkstyre, fristående rättsväsende och relativt fri ekonomi har gett oss de förutsättningar som vi dragit nytta av. I historiskt perspektiv har den här kombinationen varit otroligt framgångsrik.

Med de här glasögonen är det också tänkbart att se varför Sovjet och Östeuropa föll. Eller, om man skall backa ett stycke till – varför Tsarryssland gick under.
Jag vill inte närmare gå in på arabländerna, men det där med folkstyre och fristående rättsväsende är kanske inte det första man tänker på.

Filed under: Göte Fagerfjäll