Nej, Nobelpriset i morgon går inte till uppfinnarna av den blå lysdioden och det är osäkert om regeringen hade laglig rätt att utlysa nyval utan att låta talmannen sondera möjligheterna.

Idag tänkte jag agera surgubbe (igen) och gnälla på media och politiker (igen). Först vänder jag mig mot den alltför ofta upprepade ”sanningen” att årets Nobelpristagare i fysik står bakom uppfinningen av den blåa lysdioden. Så står det i och för sig i pressreleasen från Vetenskapsakademin, men inte ens Nobelpristagarna själva försöker ta åt sig den äran.

Redan på sjuttiotalet
Den blå lysdioden uppfanns faktiskt redan i början av sjuttiotalet av Wally Rhines och Herbert Maruska (läs Blåa lysdioder och billigt kisel). De bägge var först med att testa att dopa galliumnitrid med magnesium, det material som också idag används för blåa lysdioder, och Rhines/Maruska fick 1974 sitt patent godkänt.

De bägge uppfinnarna fortsatte sedan åt var sitt håll och det dröjde tjugo år innan Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura på allvar tog tag i problemet med föroreningar (syre) som gjorde det svårt att få fram högintensiva och producerbara lysdioder. De tre Nobelpristagarna har alltså gjort en stor insats och är säkert värda sitt pris. Men de uppfann inte den blåa lysdioden.

Och ärligt talat är det väl lite märkligt att Nobelpriskommittén valt att helt bortse från insatserna gjorda av Rhines och Maruska. Det tyckte faktiskt också Wally Rhines, när jag senast träffade honom för en dryg månad sedan.

Nyval utan stöd av lagen?
Egentligen hade jag bestämt mig för att inte skriva mer om regeringskrisen och det kommande nyvalet, men i morse läste jag ett alldeles ovanligt intressant inlägg i Svenska Dagbladet. Inlägget kom från Bengt Hasselgren, teknologie doktor, KTH. Han forskar om effektivitet i offentlig sektor och har tagit sig tid att både läsa igenom regeringsformen (som definierar hur det parlamentariska styrelseskicket skall gå till) och förarbetena till regeringsformen.

Där framgår det att extra val får utlysas först när talmannen har misslyckats fyra gånger med att skapa ett fungerande regeringsalternativ.

Enligt Bengt Hasselgren bryter regeringen på ett ganska flagrant sätt mot bestämmelserna när man väljer att redan nu utlysa nyval. Han anser att beslutet bör prövas i konstitutionsutskottet för att kontrollera om det över huvud taget är lagligt. Att det är olämpligt är tämligen uppenbart.

Sista utväg
Grundtanken vid en regeringsbildning är ju att skapa en fungerande regering utifrån ett givet valresultat. Riksdagens talman är ansvarig för att det skall gå rätt till och det är också talmannen som tar över ansvaret om en regeringskris inträffar.

Standardproceduren vid en regeringskris är att regeringen avgår och ersätts av en expeditionsministär (ofta samma regering) medan förhandlingar pågår. En ny regering utses (eller den gamla fortsätter) efter att förhandlingarna nått resultat. Det här kan ta ett par veckor, men brukar lyckas förvånansvärt bra (kanske av ren utmattning).

Regeringskriser är inget nytt och under modern tid har vi sett många olika konstellationer. Däremot har vi bara en gång tidigare haft ett nyval och aldrig sedan den senaste regeringsformen gick igenom. Nyval är helt enkelt den sista utvägen när allt annat misslyckas. Absolut inte ett verktyg att ta till när det känns taktiskt riktigt.

Splittrad borgerlighet
Det kanske kan vara intressant att titta på vilka frågor som egentligen ligger i vågskålen och det är inte svårt att hitta den största och viktigaste. Under större delen av nittonhundratalet var ju de borgerliga partierna splittrade och de flesta försök till gemensamma regeringar slutade i regeringskris. Socialdemokraterna kunde, med all rätt, hävda att de var ensamma om att ha ett stabilt regeringsalternativ.

Det här sågs allmänt som ett problem och i media talades det mycket om behovet av en sammanhållen borgerlighet som motpart till Socialdemokraterna.

Därför blev också Allianssamarbetet 2006 en vändpunkt för de borgerliga partierna. De lyckades för första gången hålla samman och kunde regera i två obrutna perioder utan regeringskris. Både utåt och inåt framstår det här samarbetet som borgerlighetens viktigaste framgång hittills. Samarbetet ger också partierna en mycket stark förhandlingsposition i alla regeringsdiskussioner.

Viktigt att spräcka Alliansen
Socialdemokraterna har haft åtta svåra år i opposition och strategin de senaste åren har varit att försöka splittra Alliansen. Det är naturligtvis en helt rimlig strategi och det skulle vara värt oerhört mycket om man kunde lyckas.
En ganska effektiv metod har hittills varit att lansera idén om ”ansvarstagande”. En samlad borgerlighet ”tar inte sitt ansvar”. Märkligt nog har media i stor utsträckning tagit till sig den här idén, trots att man bara några år tidigare beskyllde de borgerliga partierna för att inte kunna hålla ihop.

”Den utsträckta handen” är också en viktig del av den socialdemokratiska strategin. Det handlar om att framställa Socialdemokraterna som samarbetsvilliga och Alliansen som samarbetsfientlig. Under valrörelsen var förstås risken att något av allianspartierna skulle nappa på inviterna närmast obefintlig, men det spelade mindre roll. På längre sikt befäste ”den utsträckta handen” attityden av socialdemokratisk samarbetsvilja.

Dålig förhandlingsposition
Det är ganska lätt att bortse från de senaste månadernas politik som ett strategiskt och taktiskt spel. För allianspartierna har inviterna från Socialdemokraterna varit meningslösa, eftersom fördelarna (några statsrådspositioner) skulle vara så mycket mindre värda än nackdelarna (återgång till en splittrad borgerlighet). Allianspartierna har idag en så stark förhandlingsposition att det knappast är möjligt att göra en överenskommelse direkt med den nuvarande regeringen.

För Socialdemokraterna fanns då två uppenbara utvägar. Regeringen kunde begära avsked och överlåta ansvaret till riksdagens talman. Men då skulle man tvingas att förhandla utifrån en dålig förhandlingsposition.

Eller så kunde man ta chansen med ett nyval och hoppas att allt tal om ”utsträckta händer” räcker för att skapa en bättre förhandlingsposition i nästa omgång. Kanske till och med en majoritetsregering.

Taktiskt kanske korrekt, men nyvalet var definitivt inte nödvändigt som första steg.

Filed under: Göte Fagerfjäll