Om två parter har diametralt motsatta uppfattningar, måste inte då sanningen ligga någonstans mittemellan?
Så här resonerar många, trots att historien visar att det inte alls stämmer. Vi behöver förresten inte ens gå till historien för att få bra exempel.

När jag växte upp fanns en cementerad världsbild med Sovjet och deras allierade på ena sidan och USA och deras allierade på andra sidan. En ganska vanlig uppfattning var att de bägge blocken ”var lika goda kålsupare” och att makthavarna i de bägge blocken ljög, respektive talade sanning, i ungefär samma utsträckning. ”Sovjethatare” som Robert Conquest, Per Ahlmark eller Stefan Hedlund betraktades i mediadebatten som ganska löjliga figurer.

Efter Sovjetunionens och Berlinmurens fall fick världen plötsligt tillgång till massor av objektiva data. Det blev en kalldusch. Nästan allt som de löjliga sovjethatarna hade hånats för visade sig vara sant. Vi tvingades inse att sanningen inte hade någon som helst plats i Sovjetblocket. Allt, in i minsta enskildhet, som sades baserades i stället på vad som var strategiskt och/eller taktiskt mest lämpligt. Objektiv sanning var bara intressant om den händelsevis råkade passa in.

Lögn som standard
Det här är inte lätt att förstå i ett samhälle där lögnen i sig brukar ses som något negativt. I västvärlden är vi ganska vana vid att politiker och andra slingrar sig, förtiger fakta och ibland ljuger, men att helt bortse från sanningen och göra lögnen till grundmodell – det har vi svårt för.

Därför har vi också svårt att förstå politiker som Putin. Vi tror att det åtminstone måste finnas ett korn av sanning i det han säger. Men det måste det inte alls. Ur hans synvinkel handlar det enbart om att säga det som är mest praktiskt och vad som är objektivt sant spelar i det läget ingen som helst roll. Det är egentligen en självklarhet om vi tar hänsyn till Putins bakgrund och absolut inget att förvånas över.

Så när Putin i går talade om att den ryska industrin måste bli bättre och att det var västvärlden som startade det nya kalla kriget handlade inget av det om sanning eller lögn. Det gällde att måla upp en passande bild och en lämplig motståndare på traditionellt sätt. Det har fungerat förr.

Praktiskt nyval?
Jag tänker självfallet (Löfvéns favoritord) inte jämföra Stefan Löfvén med Putin, men i nyvalsdebatten har det här med sanning, strategi och taktik kommit att hanteras lite olyckligt.

För det var trots allt ett ganska märkligt beslut att förklara alla diskussioner avslutade och omedelbart utlysa nyval. Det officiella argumentet från Löfvéns sida var att alliansparterna vägrade förhandla, men det argumentet håller ju inte. I en så svag position som regeringen har kan man inte förvänta sig en snabb och närmast total underkastelse av oppositionen.

En verklig och ”normal” förhandling innebär i det här läget att regeringen avgår och överlåter till talmannen att sondera möjligheter till nya konstellationer. Det hade med hyfsat stor sannolikhet lett till en rent socialdemokratisk minoritetsregering, med tillräckligt stöd av hela Alliansen för att kunna regera. Det hade i sin tur lett till en svekdebatt från Miljöpartiet och Vänsterpartiet, men absolut inte värre än den vi ser idag.

Först om den här typen av ”riktiga” förhandlingar bryter samman är det dags att ta till nyval. I det här fallet skulle vi inte ens ha förlorat någon tid, eftersom regeringen i vilket fall som helst inte kan utlysa nyval förrän i slutet av december.

Taktik
Det hela handlar alltså rimligen om taktik (kanske till och med lite om strategi) och inte om Alliansens ovilja att ta emot utsträckta händer. Hela mediadiskussionen om ansvarstagande och behovet av att bryta upp blockgränser är för övrigt ganska löjlig. Ingen erfaren förhandlare kan förvänta sig att Allianspartierna skall kasta bort sin starka förhandlingsposition bara för att ”vara snälla” eller ”ta ansvar”. Det är bara ett spel för gallerierna. Och vem vill förresten tillbaka till sjuttiotalets splittrade borgerlighet, där bråket mellan partierna stoppade alla vettiga åtgärder.

En dålig förhandlingsposition innebär att man måste göra eftergifter och det var uppenbarligen inte Löfvén beredd att göra. Då chansar han hellre på ett nyval och försöker kasta skulden på motståndarna. Med tillräcklig uppbackning från media kan det till och med fungera.

Egna världsbilder
Sanning, lögn, strategi och taktik är viktiga begrepp, men vi kanske inte skall glömma motsättningen mellan verklighet och förhoppning/tro. Det är i den motsättningen som Miljöpartiet brukar komma till korta.

Det stora problemet kommer när man förväxlar förhoppning med objektiv verklighet. Ta till exempel flygtrafiken, där miljörörelsens prognoser pekar på en minskad flygtrafik, samtidigt som objektiva data pekar åt andra hållet.

I dagens nummer av Svenska Dagbladet talar Björn Kjos, vd för flygbolaget Norwegian om kommande dramatiska prisfall på flygresor. Den senaste generationens plan är förvånansvärt bränslesnåla och konkurrensen från Asien tvingar ner alla andra kostnader. Resultatet blir flygbiljetter till pris vi idag knappast ens kan föreställa oss. Det kommer inte att leda till mindre flygtrafik.

På samma sätt ser vi en teknikutveckling hos biltillverkarna som pressar bränsleförbrukningen och en konkurrens mellan biltillverkarna som pressar priserna. Det kommer inte att leda till mindre biltrafik.

331 mil på en liter
Den som tror att bilar med naturnödvändighet måste sluka stora mängder bränsle kan ta en titt på resultaten från senaste Shell Eco-Marathon. För ett par år sedan skrev jag om det franska laget Microjoule och deras bedrift att få en experimentbil med förare att gå motsvarande 187 mil på en liter bensin. En liter bensin skulle i princip räcka från södra Skåne till Treriksröset. De här siffrorna förbättrades i senare tävlingar.

I somras hade lag Microjoule lyckats sänka energiförbrukningen ytterligare och nu var laget uppe i motsvarande 331 mil på en liter bensin. Nu skulle en liter bränsle räcka hela vägen tillbaka också. Inte illa.

Det bästa elbilslaget, TERA TU Graz från Österrike, lyckades förresten köra motsvarande 109 mil på en kWh. Det är faktiskt ännu mera imponerande, med tanke på att en liter bensin innehåller drygt 9 kWh energi.

Att tillverka en kommersiell bil för normal användning med så här låg energiförbrukning är knappast möjligt. Det skulle innebära att bränsleförbrukningen för de mest bränslesnåla bilarna skulle behöva sänkas till en hundradel. Men redan en faktor tre eller fyra skulle räcka för att göra bilen till det särklassigt bästa miljövalet. Och det ligger helt klart inom möjligheternas gräns.

Filed under: Göte Fagerfjäll