Det har varit ett par intressanta veckor efter regeringsskiftet. Socialdemokraterna har gjort utspel åt både höger och vänster, men också fått ta emot en riktigt djup och blodig dolkstöt från partiets egen vänsterfalang.

Dolkstöten kom från den ständigt arge Daniel Suhonen, chef för socialdemokratiska tankesmedjan Katalys. I sin bok ”Partiledaren som klev in i kylan”, berättar han historien om Håkan Juholt, med alla snaskiga (och hemliga) detaljer inifrån partiledningen.

I många andra partier skulle man kanske kunna rycka på axlarna åt den här typen av uppgifter, men Suhonen slår mot det som i hundra år varit grundbulten inom Socialdemokratin. Vad som än händer måste partiet hålla ihop. Interna stridigheter får inte leda till splittring.

Historisk lärdom
Rädslan för splittring är långt ifrån obefogad. Runt om i världen har partisplittringar på vänsterkanten varit mer regel än undantag. Om vi går till vänster om Socialdemokraterna såg vi till exempel i Sverige på sjuttiotalet en ganska underhållande uppdelning av partier ner till sina minsta tänkbara beståndsdelar (en person). Processen beskrivs nog allra bäst i Monty Pythons excellenta film ”Life of Brian”.

Men efter 1908, då Hinke Bergegrens Ungsocialister uteslöts ur partiet, och 1917, då vänsterfalangen uteslöts och bildade det som kom att bli Vänsterpartiet, har Socialdemokraterna i Sverige lyckats att hålla samman.

Det är en ganska fantastisk bedrift och det har inte varit lätt. Jag minns mycket väl sjuttiotalet, då vi som då var SSU-medlemmar försökte driva en betydligt ”rödare” politik än moderpartiet och till och med samarbeta med VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna – numera bara Vänsterpartiet). Men där var det tvärstopp. Samarbete med VPK var totalt uteslutet och det fick vi rätta oss efter.

Med några årtiondens perspektiv är det betydligt lättare att förstå skräcken inför all form av partisplittring och avståndstagandet mot VPK. Socialdemokraternas stora bedrift var och är att partiet lyckats att hålla samman.

Suhonen blir paria
Frågan är om stackars Daniel Suhonen på allvar inser vad han har gjort. Att offentliggöra interna samtal och hänga ut enskilda företrädare är något helt annat än att hävda en vänsterlinje (som han gjort i många år). Vi ser också att ingen från partiledningen är intresserad av att diskutera med Suhonen eller ens kommentera. Suhonen har blivit en paria.

Ekonomiutspel
Om jag var mera lagd åt konspirationsteorier skulle jag nog påstå att finansminister Magdalena Anderssons våldsamma ekonomiutspel igår var ett försök att få bort intresset från Suhonen och Suhonens bok. Nu är jag inte fullt så konspirativ, men ändå undrar jag vad i hela friden det hela handlar om.

För nog känns Magdalena Anderssons beskrivning av finansläget i Sverige ganska märklig. Ord som ”sämsta vi sett sedan budgetsaneringen” och ”statens finanser är i riktigt dåligt skick”, rimmar väldigt dåligt med de nya underskottssiffror som presenterats av Eurostat (och som rimligen bör ligga till grund för utspelet). Visserligen ökade statsskulden mellan 2010 till 2013 från 39,4 till 40,6 procent av BNP, men om man lyfter blicken bara några millimeter ser allt väldigt annorlunda ut.

För de senaste åren, från 2006 till 2013, har faktiskt statsskulden i Sverige minskat från 45,2 till 40,6 procent av BNP. Under samma period har den i Storbritannien ökat från 42,7 till 90,6 procent. I Frankrike ökade den från 63,7 till 93,5 procent och till och med i stabila Tyskland ökade den från 68 till 78,4 procent.

Sverige skiljer sig alltså från de stora europeiska industriländerna genom att idag ha bara halva statsskulden i förhållande till BNP. Sverige skiljer sig också genom att de senaste åtta åren minska skulden i stället för att öka den (i Storbritanniens fall mer än dubbla den). Att kalla det för en katastrof kräver en väldigt generös definition av begreppet.

Hårda ord utan analys
Men de hårda orden i ekonomiutspelet är faktiskt inget nytt. Hela valrörelsen präglades av hårda ord med förvånansvärt svag underbyggnad. Därför var det de första dagarna efter valet lite fascinerande att lyssna till kraven från Socialdemokraterna om blocköverskridande samarbete och krav på att Alliansen i opposition skall ta sitt ansvar för Sverige. Löfvén framställde, åtminstone de första dagarna, sig och sitt parti som väldigt samarbetsvilliga åt höger och sin politik som relativt lik den förra regeringens.

Men så lät det ju inte några veckor tidigare. Då utmålades hela Alliansens politik som en total katastrof. Allt de gjort var fel. Det var många år sedan jag hörde en såpass hätsk kampanj. Att i efterskott säga ”jag bara skojade” känns lite väl machiavelliskt.

Och här har vi ett mediaproblem. När en politiker säger sig vilja göra något uttrycks det i slagkraftiga uttryck, som ”jag vill skapa två miljoner nya jobb” eller ”jag vill se till att alla svenskar har en utbildning på doktorsnivå”. Sedan förväntar åtminstone jag mig att media punkterar alltför långtgående utfästelser.

Men sällan har jag väl sett så många timmar och sidor bara ägnas åt jämförelser mellan vad olika politiker säger att de vill göra. Tidningar och webb har översvämmats av verktyg där man kunde välja ut ”det gottaste” och på det sättet se vilket parti som passar bäst.

Däremot har det varit förbluffande ont om vettig analys av vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma. Den politiker som ställer ut flest och störst löften framställs som ”bäst”, även om löftena rimligen inte har en chans att infrias. I debatterna har politiker kunnat framställa sig som närmast allsmäktiga, utan att få de mothugg eller de hånskratt som utspelen varit värda.

För det räcker ju inte ”att vilja” i politiken. Det är inte hederligt att påstå sig kunna göra sådant som man inte har (eller ens bör ha) kontroll över. Vi har inte och vi vill inte ha ett land som styrs av politiska dekret. Då bör heller inte politiker debattera som om de hade den makten.

Däremot kommer nog Daniel Suhonen få veta vilken makt som finns hos de han har utmanat. Framför allt vilken makt de har över framtida jobb och politiska befattningar.

Filed under: Göte Fagerfjäll