Nej, jag tänkte inte skriva om Patrick Modiano, som fick Litteraturpriset i dag. Jag har inte läst några av hans böcker, även om det verkar vara en alldeles utmärkt idé att göra det. I stället tänkte jag ta upp LED-lampan och den blå lysdioden.

För häromdagen (i tisdags) blev det känt att Nobelpriset i fysik gick till Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura, för den ljusstarka blå lysdioden och i förlängningen också den vita LED-lampan.

Och visst var det en imponerande bedrift. När jag tittar i mina gamla lådor hittar jag massor av gröna, röda och gula lysdioder, men inga blåa. Det var helt enkelt för svårt att göra ens ljussvaga blåa lysdioder. I och med det var tanken på den LED-baserade lampan tämligen otänkbar.

Ett par tior
På några få år har allt det där ändrats. I mitt hus och i mitt kontor har lamporna i de flesta armaturerna skiftats från ”vanliga” lågenergilampor till LED-lampor. Och jag behöver inte längre byta päronlamor i min hallarmatur. Där gick det inte att använda lågenergilampor (för stora) och av de nio lampgloberna var det sällan mer än sju eller åtta som lyste. Det gick helt enkelt inte att hålla jämna steg med päronlampornas usla livslängd.

Priset på LED-lampor har sjunkit som en sten och det är svårt att förstå hur de kan tillverkas så billigt. Trots allt innehåller ju en lampa både spänningsomvandlare och lysdiod(er). Men det är väl bara att tacka och ta emot. De billigaste lamporna kostar bara ett par tior och för mindre än fyrtio kronor får man en lampa som lyser som en gammal 75-warttare, trots att energiförbrukningen bara är lite mer än en tiondel.

EMC
Det enda negativa man kan säga om de tre nobelpristagarna är att de delvis är ansvariga för den snabbt ökande störningsdimman. Spänningsomvandlarna i LED-lamporna arbetar med hög frekvens och filtreringen är inte alltid så perfekt. En del av lampfabrikaten lär knappast nå upp till de EMC-krav som finns. Men ärligt talat – det kan man ju inte lasta Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura för.

Bilar
I bilar har LED-lamporna hittills hittat tagit över i positionsljus, varningsljus och innerbelysning. Men den stora förändringen och de stora möjligheterna finns i strålkastarna. Kombinationen LED-lampor och billiga kameror håller på att revolutionera bilarnas strålkastare.

Det handlar förstås om möjligheten till selektiv avbländning. Med dagens strålkastare får man vara glad över att halvljuset är asymmetriskt och lyser lite extra efter vägkanten (på eventuella grävlingar och vildsvin). Med nästa generations strålkastare behöver man bara blända av i de lober där mötande bilar finns, och den avbländningen görs automatiskt.

Billiga kameror blir bra
Och med det kommer jag osökt över till dagens nästa ämne – hur man kan få en liten mobilkamera att uppföra sig som en stor axelburen videokamera.

Alla som har försökt filma med en mobiltelefon vet att resultatet inte blir särskilt bra. Det är inget fel på bildupplösningen, men det är närmast omöjligt att hålla kameran stilla. Skakiga bilder och taskiga panoreringar kan verka charmigt, men de flesta föredrar nog stabila och proffsiga videosekvenser.

Och det här går faktiskt att lösa. I går fick Uppsalaföretaget Imint pris i Barcelona för sin stabiliseringsmjukvara. Företaget har lyckats optimera programmet så bra att det fungerar i realtid på en bra mobiltelefon. Förutsättningen är visserligen att programmet läggs in på OS-nivå, men det behöver inte vara någon nackdel.

Och plötsligt kan en mobiltelefon fungera som proffskamera i HD-kvalitet. Jag vet inte om programvaran hinner med i 4K-kvalitet, men det skulle inte förvåna mig.

Kända författare?
Till slut – vem är författaren Patrick Modiano? På en av mina favoritteckningar av Berglin (en av många) frågar sig den ena figuren ”varför ger dom aldrig pris till någon författare man har läst”. Under bilden finns en förklarande text: ”har läst – Astrid Lindgren, Clas Ohlson i Insjön”.

Lite nedlåtande, men ack så roligt.

Så det är nog dags att läsa lite Patrick Modiano också. Förvånansvärt många av nobelpristagarna i litteratur är förvånansvärt bra (även om jag aldrig förstod det där med Dario Fo). Eller kanske det inte är så förvånande.

Filed under: Göte Fagerfjäll