Valet är över och Stefan Löfvén kommer att försöka sätta samman en fungerande regering. Det blir inte alldeles enkelt. Speciellt som en del av hans löften och uttalanden rimmar lite dåligt med marknadsekonomin. Och till slut är det ändå marknadsekonomin som ger möjligheterna och sätter gränserna.

Mycket handlar om ekonomi
I grunden är det förstås bra med maktskiften. En regering som sitter alltför länge blir till slut övertygad om att den ensam har nyckeln till att styra landet. Ombyte förnöjer

Det tråkiga med valrörelsen och valet är alltså inte att vi får en ny regering. Däremot är det lite synd att vinnarna använde såpass många tveksamma argument. Framför allt handlar det om ekonomin.
För till syvende och sist handlar ändå det mesta om ekonomi. Finns det inga pengar att fördela spelar det ingen roll hur jämlikt man fördelar dem. Vi måste kunna konkurrera internationellt, med effektiva och växande företag i Sverige. De företagen är nästan alltid privata (utom LKAB och några till).

Under större delen av 1900-talet försökte socialistiska och kommunistiska politiker och ekonomer övertyga världen om att det fanns ett fungerande alternativ till marknadsekonomin. En statligt styrd kommandoekonomi skulle nå bättre tillväxt, bättre resursutnyttjande och till slut ett lyckligare samhälle.

Det fungerade inte särskilt bra. Eller rättare sagt – det gick käpprätt åt skogen. Det enda land som lyckats att kombinera kommunism med vettig tillväxt är Kina och det gick inte förrän man bytte till marknadsekonomi (till skillnad från när man försökte göra samma sak i ”Stora Språnget”). Idag är väl de flesta ekonomer överens om att marknadsekonomi i grunden inte har särskilt mycket med politik att göra. Det är bara ”så ekonomi fungerar”.

Men i valdebatten verkade det förvånansvärt ofta som om man glömt bort nittonhundratalet. I oppositionens utspel lät det ibland som om regeringspolitiker skulle ha makt att styra alla företag och hela ekonomin. Och inte blev det bättre av att journalister och utfrågare verkade ha samma grundsyn. Ganska märkligt faktiskt.

Konkurrens
Vad är då skillnaden mellan en marknadsekonomi och en statskontrollerad ekonomi? Vi behöver inte ens gå så långt, utan kan börja med skillnaden mellan privata och statliga företag.

I en ”fri” marknadsekonomi kan vem som helst starta ett företag, producera en vara eller en tjänst och sälja varan/tjänsten för vilket pris som helst. Det låter kanske som ett fribrev för kapitalister att tjäna massor av pengar.

Problemet är att konsumenterna är lika fria att köpa från vem som helst. Det företag som sätter ett för högt pris och/eller tillverkar för dåliga varor eller tjänster klarar sig inte i konkurrensen. Och konkurrenter kommer så fort någon ser att det finns pengar att tjäna.

För att starta ett framgångsrikt företag krävs både affärsidé och drivkraft. Annars blir det ett misslyckat företag. Misslyckade företag klarar inte konkurrensen.

Konkurrensen är alltså grundbulten i marknadsekonomin. Att företag går i konkurs är inte ett tecken på en svaghet i systemet – tvärtom är det systemets styrka. På en dynamisk marknad startas många företag, men många går också omkull. Systemet kan verka tufft, men leder till effektivare produktion och bättre/billigare produkter.

Observera att det inte bara är ”tröga” företag som går omkull eller stagnerar. Att satsa kraftfullt, men fel, är ett minst lika effektivt sätt att gå under.

Politiker bestämmer
I en statligt styrd ekonomi slipper företagsledarna konkurrens. I slutänden är det politiker som sätter ramarna och beslutar om satsningar.

Det här kan kanske vara skönt för företagsledarna (eller generaldirektörerna), men bristen på konkurrens leder normalt sett till mindre dynamik och mindre tryck på effektivisering. Ganska självklart om man tänker efter.

Men ibland har politiker och/eller företagsledning kraftfulla visioner, på samma sätt som i privata företag. Och med lite (ganska mycket) tur kan satsningarna lyckas.

Det tråkiga är att man inte har några automatiska styrmedel som stoppar felsatsningar innan de blivit katastrofer. Statliga företag går inte i konkurs och staten har en stor plånbok. Politiker och företagsledning förlorar inte själva ekonomiskt på felsatsningar, så det brukar dra ut tiden innan man till slut tvingas backa.

Det finns förstås en hel del som måste styras politiskt (eller åtminstone av en central myndighet). Att bygga parallella vägar/järnvägar är till exempel inte så smart (egentligen inte att lägga parallella optofibrer heller – men det är en annan historia).

Men det innebär inte att alla anläggningsföretag eller underhållsföretag måste vara statliga. Det är de inte heller. På senare år har de flesta politiker dessutom insett att det är bättre att låta många olika utövare konkurrera om sådant som staten inte själv vill smutsa ner händerna på. Om verksamheten fungerar bra kan man alltid beskatta. Om den fungerar dåligt hamnar skulden hos utövarna, som måste ta tag i effektiviseringarna.

Arbeta inom systemet
Politiker kan göra en del, men de flesta har vid det här laget lärt sig att det finns begränsningar. Att låtsas som om marknadsekonomin inte existerar kan fungera i en valdebatt, men knappast i verkligheten. Att peka med hela handen kan vara bra för självkänslan, men katastrofalt för ekonomin. Varje nytt subventionssystem eller regelverk måste vägas mot de marginaleffekter som skapas.

Ta bara en så ”enkel” sak som gymnasie- eller högskolestudier. Om vi vill att arbetslösa skall studera är det väl bara att låta dem få ersättning (t ex A-kassa) under studietiden?

Det här skulle kunna fungera så länge inte ”vanliga” studenter inser orättvisan. Men i valet mellan att ha 350 000 kronor i studielån och inte ha några lån alls är det lönsamt att vara lite kreativ. I stället för att fortsätta studera direkt efter gymnasiet är det i så fall bättre att se till att bli arbetslös och sedan få utbildningen betald.

I en marknadsekonomi finns den här typen av oväntade och oönskade effekter hela tiden. Politiker har inte alls det rörelseutrymme som de ofta låter påskina. Speciellt inte om de samtidigt vill agera inom en global ekonomi eller som medlem i EU.

Till sist får man väl ställa sig frågan om vem som är den bäste marknadsekonomen. Är det taktikern, som säger sig kunna åstadkomma mycket mer än vad han/hon vet är möjligt? Eller är det den som faktiskt säger sig tro på marknadsekonomin? Så länge vi slipper kommandoekonomin får vi kanske stå ut med att man tänjer lite på sanningen.

Men en enkel kurs i marknadsekonomi för journalister skulle verkligen inte skada.

Filed under: Göte Fagerfjäll