Intels nya processorgeneration är mycket mindre energikrävande, trots kraftigt förbättrade prestanda. Processorerna skall dessutom gå att producera billigt nog för att användas i handdatorer och avancerade telefoner. Intel tänker alltså inte ge upp inför ARM-hotet.

Sedan kan man förstås fråga sig vad Intel egentligen menar med lågpris. I ena ringhalvan står ARM-baserade systemkretsar tillverkade i billig (planar) 28 nm CMOS. I andra ringhalvan står Intel med en egen Core-arkitektur (Broadwell) producerad i världens mest avancerade tredimensionella 14 nm CMOS-process. Enligt Intel har man lyckats pressa priset per transistor den här gången också, men kan man verkligen konkurrera med de stora kiselsmedjornas lågprisprocesser?

Behåller toppen
Nej, det är kanske bäst att börja med att titta på grundförutsättningarna. Intel ”äger” idag marknaden för serverdatorer, desktopdatorer och vanliga bärbara datorer (även från Apple).
Den nya Core M-generationen innebär i praktiken att ingen kan hota Intel på de befintliga marknaderna. Åtminstone inte förrän någon yttre omständighet får datortillverkarna att byta arkitektur och något sådant ser vi knappast. Så länge prestanda och bakåtkompatibilitet är viktigast sitter Intel ganska säkert. Core M i 14 nm är oerhört svår att slå.

Det här är oerhört viktigt för Intel. Linuxbaserade serverdatorer kan skifta till ARM och det finns alltid en risk att Apple byter till ARM om Intel-processorerna blir för dyra, för energikrävande eller floppar i prestandakampen. Men så ser det alltså inte ut. Vi lär mycket snart få se tunna eleganta MAC-datorer med Core M-processorer i 14 nm.

Marknaden förändrades
Det stora problemet för Intel är som nog alla vet att datormarknaden har svängt och att Intel inte har hängt med. Mycket av den traditionella laptopmarknaden har trängts ut av handdatorer och mobiltelefoner och där regerar ARM-arkitekturer, ARM-infrastruktur och mjukvarusystem som inte utgår från Intel-processorer. Under alldeles för många år (ur Intels synvinkel) har ARM-infrastrukturen fått etablera sig på alla nivåer. ARM är alltid förstavalet för en telefontillverkare eller tillverkare av handdatorer. Det gäller systemkomponenter, IP, busstandarder, drivrutiner – rubbet.

Så det är ingen tvekan om att Intel slåss ur underläge på den här marknaden. En ovan roll för Intel, men man har i alla fall en gammal tradition av att slåss.

Måste vara mycket bättre
Det jobbiga för Intel är det inte räcker med att vara lika bra och lika billiga som de ARM-baserade konkurrenterna. För att få pendeln att svänga tillbaka krävs det att de egna lösningarna är mycket bättre, billigare och dessutom kompletta. Det blir inte lätt, men åtminstone på prestandasidan verkar man nu ha ett visst övertag.

Räcker det för att ta tillbaka mobiltelefonmarknaden och handdatormarknaden och dessutom ta sig in på IoT-marknaden? Knappast, men man bör aldrig säga aldrig när det gäller Intel.

Smäller högst?
Datorer med kraftigt reducerad energiförbrukning kan klara sig med mindre batterier. Det gör att jag osökt(?) kommer in på nästa ämne – nämligen flygsäkerhet. Rädslan för litiumbatterier i flygplan har visat sig befogad.

Ett par tester med brinnande och exploderande litiumbatterier har fått amerikanska luftfartsmyndigheterna och transportmyndigheterna att dra öronen åt sig. Uppstramningen av reglerna gäller hittills främst flygtransporter av litiumbatterier, men i en av testerna räckte det att en enda litiumjoncell började brinna för att cockpit skulle fyllas med så mycket rök att det tog fem minuter innan piloterna kunde se instrumenten igen (eller se ut genom fönstren). I dagens passagerarflyg är kabinen nedlusad med litiumbatterier i datorer och telefoner och det ger säkert säkerhetspersonalen hos flygmyndigheterna gråa hår.

Att flygtransport av stora mängder litiumbatterier innebär risker visade ett UPS-plan som 2010 störtade i Dubai efter att 81 000 litiumbatterier tagit eld.

På den tiden då jag själv flög (framför allt Cessna 150 och Cessna 172) var det lättare att kalkylera riskerna med elektroniken. Det fanns ett startbatteri (om man inte ville dra igång propellern för hand), men magnettändningen brydde sig inte om några elsystem och kurs- och horisontgyron drevs med tryckluft. Knappast bättre – men ett förlorat elsystem var inte hela världen.

Filed under: Göte Fagerfjäll