Problemet är att det inte finns ett problem. Eller rättare sagt – att det inte finns ett enda jätteproblem som kan lösas en gång för alla. I stället finns en hel massa små och stora problem som måste lösas hela tiden och där det hela tiden dyker upp nya och oväntade problem.

Sådana här funderingar dyker alltid upp när jag hamnar i grupper som är glada, trosvissa och säkra på sin sak. Om det sedan är politiska rörelser på vänsterkanten, miljögrupper eller religiösa grupper spelar mindre roll. Trosvissheten och kampglädjen är ungefär den samma. För att inte tala om lyckan att få tillhöra en grupp.

I går tog vi med barnbarnen till Rålambshovsparken för att titta på Parkteaterns utmärkta uppsättning av Nationalteaterns gamla barnteaterföreställning ”Kåldolmar och Kalsipper”. Och snabbt förflyttas jag tillbaka till mitten av sjuttiotalet och den märkliga tid då vänsterrörelsen lyckades skapa den kulturdominans som fortfarande i mångt och mycket finns kvar. Kamp, trosvisshet och viftande röda fanor kombinerades med bra musik och bra teater och syntesen blev fantastiskt effektiv. Förbluffande många av låtarna ”sitter” fortfarande som en väl inlärd utantilläxa.

En av de ”elaka kungarna från Västerlandet”

Teaterföreställningen igår var alltså utmärkt och barnbarnen gillade den lika bra som jag (som kan det mesta utantill). Men det är svårt att bortse från den lite läskiga underton som ligger till grund för alltsammans. Hela basen av ”självklara” ställningstaganden som varken behöver eller bör ifrågasättas. På sjuttiotalet hade jag inga problem med det. Idag är det väldigt mycket svårare.

Blir religion
Tyvärr är det väl så att trosviss politik ganska snabbt blir till religion och det är sällan lyckat. När man har ett stort ”högre” mål är det alltför lätt att offra det goda för att nå det ouppnåeliga. Om det dessutom senare visar sig att det höga målet inte var så särskilt bra blir det riktigt tråkigt.

Det här fick många länder, både i Europa och i resten av världen, uppleva under efterkrigstiden. Ändå är det fortfarande förvånansvärt många som verkar tro att det höga målet fortfarande finns ”därborta någonstans”. Problemet är i så fall bara att alla har gått fel på vägen.

Idag ser vi ”religiösa strömningar” i en ganska stor del av miljörörelsen. Det är faktiskt den rörelse som mest av allt liknar det som hände på sjuttiotalet. Också här finns en bas av ”självklara” ställningstaganden som varken behöver eller bör ifrågasättas. Och också här finns en stark tendens att offra det goda (stegvisa förbättringar) till förmån för mål som varken är möjliga att uppnå eller ibland ens önskvärda.

Och på samma sätt som på sjuttiotalet har de som arbetar inom kultur och media anammat strömningarna. Det betyder tyvärr att de grundläggande målen sällan analyseras, utan i stället ses som självklara. Analyser blir till propaganda.

Vad vill jag då komma fram till? Tja – det finns inte mycket som är självklart. När politiker och andra (jag också) svänger sig med uttryck som: ”som vi alla vet”, ”självklart” eller liknande, då är det dags att tänka till. Är det verkligen så självklart? Hur blir det om man vänder på resonemangen? Finns det verkligen några siffror som stöder resonemanget och hur har siffrorna använts?

Med en grundkritisk utgångspunkt blir det betydligt svårare att låta sig svepas in i trosvissa grupper. Risken finns också att man missar en del skojiga fester. Men det behöver inte bli tråkigare och man kan ändå njuta av en bra teaterföreställning.

Filed under: Göte Fagerfjäll