Beskedet om att halva personalstyrkan från Nokia skall bort gjorde inte Microsoft mera populära i Finland. Men det visar återigen att stora och snabba förändringar är fullständigt normala inom elektronikindustrin och faktiskt inte särskilt ovanliga inom övriga industrin heller.

I det läget känns vänsterns nya ”gullgosse”, Thomas Piketty, lite tveksam. Hans senaste bok, Kapitalet i det 21:a århundradet, utkom på svenska i somras och han hävdar bland annat att drakoniska skatter på förmögenheter och arv är nödvändiga, eftersom de snabba industriella förändringar vi sett sedan början av nittonhundratalet håller på att stabiliseras. LO bjöd för övrigt in Piketty som talare under Almedalsveckan.

Jag har i och för sig inte läst Pikettys bok och lär knappast göra det inom någon snar framtid heller. Enligt välunderättade källor är den ungefär lika lättläst som ”Kapitalet” av Karl Marx och ytterst få av de relativt många sålda exemplaren lär vara lästa och ännu färre förstådda. Det brukar förstås inte hindra debattörer att ha åsikter.

Finns ingen stabilitet
Men det där med ökande stabilitet förstår jag inte alls. Om vi tittar på listan över världens största företag är det inte direkt stabilitet man först kommer att tänka på.

Apple är till exempel det företag som har störst börsvärde. men det var inte längesen som företaget betraktades som en total katastrof. Och även om företagets affärsmodell är en vinstmaskin krävs det inte särskilt mycket för att allt skall vändas upp och ner. Apple kan mycket väl vara ett stort och fantastiskt företag om tio år, men det kan också vara helt försvunnet.

Samma sak gäller Google. Det är ett imponerande företag som på ett fåtal år stigit till toppen. Men företaget lever inte på grund av sin storlek, utan på grund av sin kompetens och innovationskraft. Om det förändras, eller om någon annan blir ännu bättre, finns det massor av utmanare som väntar på att ta över.

Så ser det ut överallt. Microsoft och Nokia är naturligtvis intressanta exempel på misslyckanden och felsteg, men de är på intet sätt ensamma. Normen inom industrin idag är inte stabilitet, utan en ständig kamp för att hålla sig en noslängd före. Några misstag och loppet är kört.

Vart tog de vägen?
En orsak till att jag brukar fundera på sånt här just under sommaren har att göra med mitt klädförråd. På sommaren kommer alla gamla T-tröjor och kepsar fram och efter mer än trettio år inom elektronikindustrin har jag ett bra lager av gratisprylar. Men det är sannerligen inte ofta som de företagsnamn som finns på kläderna också finns i verkligheten.

Så när jag står och hugger ved i min Alpha-keps (Digitals utmärkta RISC-processor) och min MIPS-tröja är det lätt att fråga sig: ”vad var det som hände?”. För inte så ruskigt många år sedan stod kampen mellan Sun, MIPS, Digital Equipment och några till. Arbetsstationsmarknaden växte så det knakade och ingen kunde väl tro att ingen av de tävlande ens skulle finnas på banan femton år senare.

Eller om vi går några år längre fram – Vem av Motorola, Ericsson eller Nokia skulle bli vinnaren? Svaret blev – ingen av dem.

Bilar och flygplan
Förändringarna är inte lika snabba utanför elektronikindustrin, men ärligt talat. Finns det något företag inom någon bransch som verkligen kan sägas ha en säker position? Kanske Coca Cola, men ändå inte. Diskussionen om socker gör att alla läskedrycksfabrikanter är osäkra. Och cigarettillverkarna skall vi bara inte tala om.

På flygplanssidan finns en viss säkerhet. Där är det ingen som tjänar pengar och ingen har några större förväntningar om att göra det heller. Biltillverkarna sliter som små djur för att hålla huvudet ovanför vattenytan, men inte ens Volkswagen kan luta sig tillbaka och njuta av livet. Konkurrensen är stenhård och förändringarna enorma.

Frågan är om Piketty verkligen har tittat på omvärlden utanför sin Parislägenhet, eller om han, som så många andra, har valt att skapa sin egen verklighet. Jag tänker definitivt inte vara förmäten nog att påstå mig ha ett svar på det, men jag ser i alla fall inte en världsekonomi med stabila och säkra företag. Snarare handlar det vid varje tioårsperiod om ett antal framgångsrika företag –  men inte samma företag som förra eller förrförra perioden.

Och då känns lärdomarna från Piketty lite ”sådär”.

Filed under: Göte Fagerfjäll