Det är full fart i fordonsindustrin och biltillverkarna ser en ljus framtid med avancerade bilar som innehåller massor av elektronik. I Europa har biltillverkarna återtagit positionen som teknikdrivare.

Men i politikens gröna drömmar ser verkligheten annorlunda ut. Där är det sol- och vindkraft som driver tekniken och där försvinner privatbilismen och ersätts av kollektiva lösningar. Tyvärr har de här drömmarna inte särskilt mycket med verkligheten att göra.

Jag läste härom dagen Per Wimmers nyutkomna bok ”Den gröna bubblan”. Den kom förresten ut idag, men jag lyckades få tag i ett recensionsexemplar.

Per Wimmer är en dansk investerare i energiteknik och välkänd debattör inom energiområdet (om än inte så mycket i Sverige). Han är allvarligt bekymrad över dagens utveckling inom energiområdet och förutspådde redan för ett par år sedan att de våldsamma subventionerna skulle leda till en ekonomisk bubbla i klass med IT-bubblan på nittiotalet och fastighetsbubblan på 2000-talet. Idag ser vi att bubblan redan har börjat spricka i länder som Spanien och Portugal och risken finns att samma sak är på väg också i resten av världen.

Gillar grön energi
Det finns många orsaker till att lyssna på Wimmer. Han har en gedigen erfarenhet av energiprojekt av olika slag och han är i grunden positiv till grön energi och minskade koldioxidutsläpp.

Men alldeles för många projekt inom förnybar energi förutsätter att staten inte bara stöttar med pengar i uppbyggnadsfasen och uppstarten. De förutsätter också att staten ger stora bidrag till produktionen i projekt som aldrig kan bli lönsamma. Och det är här som det hela går överstyr.

Så länge de förnybara projekten står för en närmast försumbar del av produktionen (som idag) är det ”bara” väldigt dyrt att stötta dem kontinuerligt med statliga pengar. Men när andelen växer, växer också bidragen och blir omöjliga att behålla. Då spricker bubblan och den finansieringsmodell som använts garanterar att fallet blir stort.

Belåning i flera steg
De senaste åren har det byggts massor av vindkraftsparker och solenergianläggningar. Vi har till och med sett en rad vindkraftanläggningar och vågkraftsanläggningar till havs, trots att de hittills är välkänt problematiska och oekonomiska.

Bakom de här byggena ligger entreprenörer som ser en möjlighet att tjäna pengar (inget ont i det). I de flesta länder finns mer eller mindre avancerade statliga subventioner, till exempel ”feed in-tariffer” som gör att producenterna kan leverera sin el till ett garanterat pris som ligger långt över det pris som ”normala” producenter kan få.

I Tyskland är till exempel vind- och elkraftproducenter i tjugo år garanterade ett pris som är ca 90 procent av konsumentpriset för el (med en viss begränsning för nya projekt). Det innebär att mellan hälften och två tredjedelar av priset är statliga subventioner.
För energientreprenörerna innebär det att de enkelt kan få bra lån för satsningarna. Staten är ju garant. Normalt sett finns det flera entreprenörer med flera olika roller, där den första fixar mark, projektering och byggnadstillstånd och på det sättet ökar värdet på projektet. Det här steget är jobbigt, men lönsamt.

När projektet är byggfärdigt säljs normalt sett det hela till en större spelare. Det finns flera företag som är specialiserade på att finansiera byggen av det här slaget och staten är fortfarande garant. Det går att låna det mesta till bra villkor. Och med den så kallade hävstångsprincipen (välkänd från tidigare bubblor) går det i praktiken att belåna till mer än 100 procent.

Det gäller att bygga snabbt. De extremt höga statliga subventionerna kan inte rimligen hålla i längden. Men normalt sett kan man lita på att de villkor som gäller vid avtalstillfället står sig och det innebär också att banker och finansinstitut ger bra villkor.

När anläggningen är klar och producerar energi är det för det mesta dags för en ny ägare. Entreprenören säljer till ett energibolag, en pensionsfond, en infrastrukturfond eller någon annan som vill ha en ”grön” image. Vid det här laget är priset ordentligt upptrissat och det hela är förstås fullbelånat. Men så länge alla tror på ökade värden är det inga problem. Staten är garant och många blir väldigt rika.

Alltför dyrt
I Tyskland visade en undersökning 2009 att staten satsat 35 miljarder euro i subventioner till solenergianläggningar. Det täckte då 0,6 procent av elproduktionen. En studie från 2012 visar att subventionerna till förnybar energi (inklusive det utbyggda elnät som behövs) kommer att passera 300 miljarder euro före 2030. Tysklands BNP är ca 2500 miljarder euro per år.

Vi talar alltså om väldiga satsningar, som dessutom förutsätter att energipriset ökar kraftigt för att staten skall slippa skjuta till pengar under driftstiden.

Men idag finns inget som pekar på att det allmänna energipriset skulle öka under överskådlig tid. Nya produktionsmetoder har gjort naturgasen billig och i länder som USA ser vi en kraftig övergång från kol till gas. Det gör att USA kan minska sina koldioxidutsläpp, samtidigt som industrin får tillgång till billig energi.

En alternativ energi som förutsätter ständiga stora subventioner är inte långsiktigt hållbar och det gäller alltför många av de projekt som har byggts och är på väg att byggas. Enligt det brittiska klimatdepartementet har nystartade fossilfria energianläggningar en kostnad på mellan 90 pund per MWh (ny kärnkraft) upp till 158 pund per MWh. Sol- och vindanläggningar är normalt sett högriskprojekt, med ytterst lite tillskjutet kapital och full belåning. Det gör dem extremt känsliga för ändringar i subventionsmodellen.

Goda föresatser
Övervärderingen och den höga belåningen innebär att ganska små förändringar i de statliga subventionerna kan få mycket stora återverkningar. De som sitter med ”svarte petter” är då till exempel stora (ofta statliga) energibolag, pensionsfonder och finansinstitut. De entreprenörer som byggt anläggningarna har normalt sett redan tagit hem sina vinster (och vinsterna har varit och är mycket stora).

Många politiker och institutioner känner säkert till riskerna, men i dagens politiska klimat är det knappast möjligt att tala om sådant. Det är ”politiskt lönsammare” att fortsätta subventionspolitiken och hoppas att det hela håller också nästa mandatperiod. Men sprickorna syns redan på många håll.

Vackra drömmar
Hur stor är risken för en ordentlig krasch? Det är naturligtvis inte lätt att veta, men som vanligt är det viktigt att hålla ögonen på fakta och undvika att skapa egna verkligheter. Den som ritar upp framtidslösningar baserade på vackra drömmar riskerar alltid att vakna upp till en hård verklighet.

Ändå ser vi alltför många tillfällen då det goda blir det bästas fiende. Tjusiga, men ack så dyra, symbolprojekt genomförs i stället för de inte lika tjusiga, men betydligt effektivare, projekten. Framtidsplaner baseras på prognoser som egentligen är förhoppningar och drömmar. Siffror och finansiering ses som tråkigt och osexigt.

Det är inte bra.

Filed under: Göte Fagerfjäll