Jag lyssnade för en stund sedan till delar av en utfrågning av Marit Paulsen om EU och varför EU-valet är viktigt. Och för en gångs skull kom det faktiskt upp ett och annat guldkorn.

Ja, guldkornen kom naturligtvis inte från SVT-utfrågarna. De var precis lika hopplösa som vanligt. Men Marit Paulsen har tack och lov tillräcklig pondus för att kunna bryta sig ur programformatet och faktiskt ta upp vettiga saker utan att tillåta sig att bli avbruten. Och då handlar det om fred och förutsättningarna för att långsiktigt kunna lösa konflikter utan krig.

Det här har hon tagit upp tidigare och för bara ett år sedan var det säkert många som fnyste åt det hon sade. ”Alla” visste ju då att krig inte var något som vi pysslade med här i Europa och inget som skulle kunna hända inom överskådlig framtid.

Men sedan dess har vi fått ett mera handgripligt besked om vad ”överskådlig tid” egentligen innebär. Det som var oöverskådligt och extremt osannolikt för ett halvår sedan har plötsligt blivit både möjligt och ”nästan sant”. För – som Tage Danielsson en gång sade – en verklighet som inte ens är sannolik kan ju inte vara riktigt sann.

Smarta despoter och demokratiska medelmåttor
Jag är intresserad av ganska mycket och ett av mina favoritområden är historia. För inte så länge sedan läste jag ut Francis Fukuyamas utmärkta bok ”The origins of political order”, där han tar en helikoptervy över världens politiska system de senaste 5 000 åren.

Och det är verkligen läskigt att se hur väl Vladimir Putin passar in i ”det stora spelet”. Hur avsaknaden av en fristående lag (ledaren definierar lagen) och demokratiska traditioner leder fram till en upprepning av något som vi sett och fasat för tidigare.

Hela den här idén om en ”stark man” som skall styra allt till rätta – vi har sett det så många gånger förut och vi vet att det går käpprätt åt skogen. Ändå hurrar folket i Moskva på samma sätt som de en gång gjorde i Nürnberg. Det är vidrigt.

Med lite perspektiv är det inte så svårt att se varför diktatur och despoti går så fel. Många kanske attraheras av tanken på en kraftfull diktator som kan styra saker till rätta. Men den ”kraftfulle diktatorn” har aldrig råd att släppa fram några kraftfulla efterföljare. Han vet också att enda vägen ut går via fängelsehålorna eller giljotinen. Därför måste han se till att hålla tillbaka konkurrenterna och se till att de hamnar där de bör vara (i fängelsehålorna). Och den kraftfulle diktatorn måste på något sätt betala de grupper han eller hon stöder sig på, vare sig det är släktingar eller oligarker.

Om vi i stället tar en titt på vår ”tråkiga” västerländska demokrati ser vi ett par intressanta saker. Både befolkning och politiker står under lagen och de som styr kan inte godtyckligt ta över befolkningens ägodelar och dela ut dem till sina vänner. Och framför allt – de som styr kan bytas ut om de inte sköter sig eller om folk tröttnar på dem.
Det här förutsätter ett statsskick som inte kräver briljans och där relativa medelmåttor faktiskt kan ta makten utan att allt går fel. Kanske tråkigt, men ack så praktiskt.

EU kanske kan göra nytta
I det här ljuset blir EUs tråkighet och långsamhet något positivt. Saker och ting tar kanske onödigt lång tid, men vi måste fundera över alternativet. Vill vi verkligen ha en stark organisation med en stark ledare som kan ta bra beslut? Det leder alltid i förlängningen till en stark organisation med en stark ledare som tar katastrofala beslut.

Här ser vi förresten också skillnaden mellan politik och affärer. I affärsvärlden är starka och despotiska diktatorer inget stort problem. Deras företag tvingas att konkurrera med andra företag och när det hela går åt skogen händer inget värre än att företaget går under. Andra företag är mer än villiga att ta över och den rike och maktgalne despoten blir en misslyckad företagare och kan ägna sig åt att skriva böcker i stället. Eller vad nu han/hon har råd med efter konkursen.

Och vad har det här med elektronik att göra? Tja, det får vi kanske se någon gång. Just nu är jag mest intresserad av att få lite längre perioder mellan regnskurarna.

Filed under: Göte Fagerfjäll