Alla fotograferar och filmar, men frågan är hur mycket som finns kvar om hundra år. Och inte hjälper det att gräva ner hårddisken i trädgården heller.

Gamla bilder och gamla dokument är viktiga för att hålla kvar länken bakåt i tiden. När jag någon gång ibland gräver i familjearkiven förvånas jag alltid av att kvaliteten ofta är så hög, också på väldigt gamla bilder. Inte nog med att bilderna ibland har extremt hög upplösning. Kopiorna är dessutom ofta förbluffande dokumentsäkra och har ibland överlevt två sekelskiften utan att försämras särskilt mycket.

Att bildkvaliteten kunde vara så hög har förstås sina skäl. Med ett negativformat på 11×16 cm eller till och med 18×24 cm (jag har faktiskt sett en kamera för 24×30 cm) och hyfsat finkornig (och långsam) film blir antalet urskiljbara bildpunkter gigantiskt (en bra bit över en gigapixel). Sedan gäller det bara att motivet kunde stå still hela exponeringstiden.

Långa kopieringstider
Digitalbilder och digitalt lagrade dokument har fantastiska fördelar och kan kopieras hur många gånger som helst utan att förstöras. Problemet är bara att man måste räkna med att göra just det. Att lägga undan en hårddisk i ett kassaskåp innebär ingen garanti för att informationen går att läsa efter femtio eller ens tjugo (eller tio) år.

Allt måste kopieras till nya lagringsmedia med jämna mellanrum och helst skall det alltid finnas minst ett par extrakopior. Eftersom datamängden tenderar att växa exponentiellt innebär det att en total kopiering tar allt längre tid. Att backa upp 2 Tbyte till en nätverksansluten NAS tar mer än två dygn med vanlig 100 Mbit Ethernet. Med Gbit Ethernet kan man kanske klara det på sex timmar.

Om man skall gå via Internet kan det bli riktigt jobbigt. I praktiken är sällan uppladdningshastigheterna särskilt höga (vad än operatörerna lovar). Och för oss som inte har fiberanslutning är det riktigt jobbigt. Det skulle faktiskt ta mig ett drygt halvår att ladda upp 2 Tbyte med den hastighet som min ADSL-uppkoppling har just nu.

I praktiken är det alltså väldigt jobbigt att backa upp stora mängder data. Inte nog med att det tar lång tid i teorin. Dessutom har datorer och operativsystem en ovana att få problem efter några timmars tuff kopiering. Det funkar om man är välorganiserad, men hur många är det?

Gräv ner disken?
Själv börjar jag fundera på att göra allvar av en av mina egendomliga idéer (det finns ganska många). En hårddisk monteras tillsammans med en liten NAS-hårdvara (t ex en RaspberryPi), en PoE-enhet (Power over Ethernet) och lite torkmedel i ett stycke avloppsrör och tätas fullständigt. Med ett jordborr borras ett hål i gräsmattan ner till frostfritt djup och det hela sänks ner och hålet fylls igen. Ethernetsladden ger både kommunikation och spänningsmatning till alltsammans.

Om konstruktionen fungerar löser den problemen med stöld och brand. Däremot kan man inte räkna med att den håller längre än vanlig elektronik. Så den arkeolog som stöter på röret vid någon framtida utgrävning kommer knappast att kunna se mina bilder och mina dokument.

Livslängd för elektronik
Förhoppningsvis kommer tillräckligt många att använda backuptjänster i ”molnet” (snarare än i marken). För egen del vill jag helst ha lite mera fysisk kontroll på vad jag håller på med. Men det kanske går över.

I vilket fall som helst är problemet med livslängd för elektronik något som nog bör uppmärksammas lite mer. Vi är ju vana vid att konsumentelektronik blir omodern efter bara några få år, så det är lätt att bortse från problemet.

Men, det finns många delar i en modern apparat som har en synnerligen finit livslängd. Det gäller förstås batterier och en del kondensatorer, men också sådant som mönsterkortsledningar och lödningar. Vi har tidigare bland annat skrivit om whiskers och det finns mycket annat som gör att elektroniska apparater inte har evigt liv. Och när det gäller lagringsmedia är det förstås ännu värre, vare sig man använder roterande disk eller flashminne.

Vi skall nog inte räkna med att livslängden för elektroniska konsumentprodukter blir längre – snarare tvärtom. Så det är bara att kopiera och uppdatera.

Hålremsa
Det finns förstås ett lagringssätt som har en otroligt bra förväntad livslängd. Att stansa hål i en pappersremsa av hög kvalitet (syrafri) ger en magnifik säkerhet. Med vettig lagring kan man nog förvänta sig åtminstone hundratals års arkivbeständighet. Standardpappersremsan har en bredd på drygt 25 mm (jag har fortfarande en låda med rullar på vinden).

Problemen är att det behövs väldigt mycket pappersremsa och väldigt gott om tid för att stansa/läsa. Tecknen har ett avstånd på en tiondels tum (2,54 mm) och det innebär ca 2,6 m per kbyte. Att lagra 2 Tbyte kräver alltså en remsa som är 560 000 mil lång (ca 140 gånger runt jorden).

Ännu värre är att stansning/läsning tar sin tid. De snabbaste läsarna klarade sådär 1000 tecken per sekund och då skulle det ta minst 64 år att läsa våra 2 Tbyte. Att stansa tog längre tid, även om t ex de snabbaste remsstansarna från Facit var otroligt snabba. Men vi får nog räkna med minst ett par hundra års skrivtid för att backa upp våra 2 Tbyte.

Återigen – det är nog bara att kopiera och uppdatera.

Ha ett härligt valborgsfirande!

Filed under: Göte Fagerfjäll