Om man tillverkar produkter som löser alla problem, blir de då lite halvdåliga på allting? Går det att skapa en datormiljö som passar allt, eller passar den i så fall inte riktigt bra för något? Ibland kanske vi behöver koncentrera oss på en enda sak.

De smarta mobiltelefonerna kan ge intryck av att vara allt för alla, men när man tittar lite närmare på saken är det inte riktig så. De försöker snarare vara ganska bra på väldigt mycket och det är ofta praktiskt.

Ett gränssnitt?
Att i det läget utnämna mobiltelefonens användargränssnitt till standard för precis allt kan kännas självklart och vettigt, men det är långt ifrån säkert att det verkligen är så. Det har Microsoft fått känna av de senaste månaderna.
För efter de relativa framgångarna med Windows 7 (som ganska många tycker ger en hyfsad datormiljö för PC-datorer) valde man att snabbt ta steget till Windows 8. På det sättet skulle Microsoft kunna ta sig in i smartphonemarknaden på allvar och för första gången ha något som fungerar likadant på alla nivåer. Samma operativsystem och samma gränssnitt för allt och alla.

Det här skulle kunna fungera och vem vet – det kanske till slut kommer att fungera. Men just nu ser det ut som om Microsoft har gått på ”Vista-smällen” en gång till. PC-användare, som var ganska nöjda med Windows 7, tvingas skaffa extra insticksprogram för att få Windows 8 att likna Windows 7. Och smartphoneanvändarna ser inte några fördelar med Windows 8 jämfört med iOS eller Android. Microsoft tvingas just nu lägga ner lite för mycket krut på att övertyga användare om att det nya med lite extra ansträngning kan bli nästan lika bra som det gamla.

Gör en sak riktigt bra
Alternativet till ”allt för alla” är att göra en sak väldigt bra. I dagens DN såg jag en recension av Fujis nya mätsökarkamera. Den är extremt lik min frus gamla (alldeles excellenta) automatkamera från mitten av sjuttiotalet. Egentligen vill Fuji förstås att kameran skall se ut som någon av Leicas M- eller CL-kameror och det har man väl delvis lyckats med.

Det intressanta är i alla fall att man har skapat en mycket bra digital retro-kamera med fast optik (inte ens zoom) och mätsökare. Dessutom har man lyckats få förvånansvärt många att köpa den, trots att priset gränsar till det hutlösa. Kameran är egentligen bara bra på en sak – att ta bilder.

Och visst förstår jag tjusningen med den här typen av kamera. Det var med visst (ganska stort) vemod jag lade ner mina två Leica M4-kameror i den låda där de legat de senaste åren. Samtidigt kunde jag inte övertyga mig själv om att jag borde investera i en svindyr digital Leica. De vanliga digitala spegelreflexkamerorna var vid det laget alldeles för bra och för billiga.

Nu verkar det finnas en växande marknad för bra och specialiserade prylar, vid sidan av de generella ”allt-för-alla-prylarna”. Det är OK att köpa en ”riktig” racercykel, även om det betyder att man måste ha minst två cyklar. Det är OK att köpa ett par ”riktiga” långfärdsskridskor. Och det kanske till och med blir OK att köpa en liten enkel elbil vid sidan av den vanliga långfärdsbilen (i stället för att kombinera allt i en stor och tung hybrid).

Dagens radiogrammofon?
En gång i tiden fanns det förresten en typ av kombinationsapparat som (med all rätt) fick ett riktigt dåligt rykte. Det var radiogrammofonen, en möbel där ett antal mediokra delar kombinerades till ett oftast ganska uselt resultat. Den som har en idé om vilken som är ”nutidens radiogrammofon” får gärna kontakta mig.

Filed under: Göte Fagerfjäll