Det blir nog en vit jul, åtminstone här i Stockholm. Bara igår föll bortemot en halvmeter snö och trafikkaoset var nästan totalt.

Utsikt från mitt fönster

Då var det extra underhållande att höra SVT-reportrarna försöka få trafik- och arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton att medge att allt var hennes fel. För så är det ju i moderna TV-nyheter. Någon måste vara ansvarig och någon måste erkänna sin skuld.

Nu var inte Ulla Hamilton tillräckligt lättlurad och inslaget rann ut i sanden eller kanske snarare täcktes av snö. Slutsatsen blev helt enkelt att det inte är ekonomiskt försvarbart att full beredskap för så extrema situationer. All infrastruktur kan inte ha lika hög beredskap som t ex kärnkraftverk.

Litet lager
Faktum är att vi behöver sådana här påminnelser då och då. Det är alldeles för lätt att vänja sig vid att allt alltid fungerar. Men om el och transporter slås ut ett par dagar hjälper det faktiskt inte att SVT-reportrarna letar syndabockar. Ingen kommer förresten ändå att se dem.

Nej, det gäller att ha ett litet lager konserver, knäckebröd, hållbar mjölk etc som hela tiden roteras. Och det gäller att ha åtminstone ett fjällkök med några liter T-sprit, tillgång till varma kläder och varma skor. Inget märkligt, men ack så viktigt när det verkligen behövs.

När orkanen Gudrun drog in över Sverige i januari 2005 såg vi verkligen hur olika det kan vara. Min svärmor närmade sig då nittioårsåldern, var rullstolsbunden och bodde ensam i sitt hus mitt i skogen i Blekinge. Tillfartsvägen (300 m) gick att rensa från alla nedfallna träd (det såg ut som ett plockepinn), men elförsörjningen var borta i flera veckor.

Men för Rosa var elektricitet ingen självklarhet och det var heller ingen självklarhet att köpa mat varje dag. Så hon tände varje morgon sin vedspis (det gjorde hon i vanliga fall också) och klarade sig i det stora hela bättre än de flesta. Ärligt talat är jag ganska övertygad om att hon njöt av att kunna visa att ”gammal är äldst”.

Nu kan naturligtvis inte alla installera vedspis och kakelugn, men några dagars framförhållning går faktiskt att ha. Och det är förbluffande hur mycket mat man kan koka på en liter T-sprit.

El är dyrt att lagra
För här har vi ett av de stora sårbarhetsproblemen med det moderna samhället. Elektricitet är ju så förtvivlat svårt och dyrt att lagra. En blyackumulator som kan lagra 1 kWh kostar minst en tusenlapp och väger åtminstone 25 kg. En fyralitersdunk med T-sprit motsvarar bortåt 20 kWh värmeenergi, kostar en hundralapp och väger tre kg. Då är etanolen ändå både dyrare och har lägre energiinnehåll än till exempel fotogen och dieselolja. En femtioliterstank med dieselolja motsvarar faktiskt nästan 500 kWh.

Så i en nödsituation kan vi glömma det där med elektrisk uppvärmning. Däremot går det alldeles utmärkt att driva datorer, telefoner och till och med LED-lampor med batteriel. Tacka den moderna och energisnåla elektroniken för det.

Sedan är ju förstås elektriciteten normalt sett alldeles fantastisk för allt från uppvärmning till matlagning. Speciellt om man har ett så stabilt produktions- och distributionssystem som i Sverige. Men det behövs ändå en backup.

Ved
Den som är lycklig nog att ha fungerande vedspisar och vedkaminer har alltid en grundsäkerhet (så länge man inte sätter eld på huset). Jag fick Lars Myttings utmärkta bok, Ved, i farsdagspresent härom veckan och kan utan problem hålla med om det mesta han säger. Boken blev förresten en gigantisk succé och förstaupplagan såldes snabbt ut.

Att hålla sig med torr ved är ett intressant och långt ifrån självklart flerårigt projekt. Det påminner väldigt mycket om industriproduktion och när man väl har fått allt att fungera krävs förvånansvärt lite arbete.

För egen del har jag baserat det hela på meterlängder. Jag lyckades för många år sedan övertyga min svärfar att köpa en hydraulisk klyv som klarar meterved (jag körde den faktiskt från Stockholm till Blekinge i en SAAB 99 – vete fasen hur det gick till). Den har fått jobba sedan dess och det fortsatte den med sedan vi tog över.

Jag fäller alltså träd som skall bli till ved och kapar dem i meterlängder. Stockarna klyvs och staplas och får sedan ligga och torka ett par år eller så. Det är ruggigt enkelt att stapla meterlängder och staplarna blir väldigt stabila. Efter en storm som den i vintras med mycket vindfällen blir det extra stora staplar och ved så det räcker ett par extra år.

Att kapa upp den torra meterveden i tre bitar går sedan snabbt. Numera använder jag en liten billig vedkap med 400 mm klinga. Den räcker utmärkt och känns inte lika läskig som min gamla vedkap med 700 mm klinga och motor på fem och en halv hästkraft.
Min svärfar var noga med att ha ett par års framförhållning på vedförrådet och vi fortsätter på samma sätt. Det finns alltså alltid gott om torr, färdigkluven och färdigkapad ved. Fuktig ved är en styggelse.

Och så till slut några bilder, tagna för ett par timmar sedan:

Filed under: Göte Fagerfjäll