Nej, jag tror inte världen går mot en snabb och fasansfull undergång. Men visst är det synd att vi inte utnyttjar alla de möjligheter till förbättringar som finns.

Jag läste i förrgår Uppsalaforskaren Stephan Pomps inlägg i DN om kärnkraftens möjlighet att minska koldioxidutsläppen. Stephan Pomp är professor i tillämpad kärnfysik och han ser nedläggningen av kärnkraften i Tyskland som ett gigantiskt steg i fel riktning.

Redan före kärnkraftnedläggningen släpper Tysklands elproduktion ut koldioxid motsvarande 468 gram per kWh. 60 procent av produktionen sker med fossila bränslen, framför allt kol. När kärnkraften läggs ner kommer koldioxidutsläppen att öka ytterligare, även om man kanske inte når upp till Polens 798 gram per kWh.

Det här gör satsningen på elbilar och tåg ganska tveksam. Visst kan det vara praktiskt att flytta utsläppen ut från städerna, men med så höga koldioxidutsläpp per kWh och en energiförbrukning på 2-3 kWh per mil blir de totala utsläppen för elbilar högre än för bensin/dieselbilar. Elbilarna hamnar på 94-140 g koldioxid per kilometer i dagens Tyskland och 160-240 g i dagens Polen.

Med den här typen av elproduktion blir det heller inte miljömässigt rimligt att värma hus med el, knappast ens om man använder värmepumpar. Det är bättre att elda lokalt med gas, olja eller kol. Detta trots att resultatet blir betydligt större utsläpp av aska och sot.

På sikt går det förstås att öka el- och vindkraft, men det måste alltid finnas en stabil baskraft och dessutom full backup av vind- och solenergi. Det baseras rimligen på kol, respektive naturgas.

Faktor tjugo
I Sverige är situationen helt annorlunda. Vi är ett av de länder i världen som har mest kärnkraft per person. Dessutom har vi många utbyggda älvar. Resultatet är att vår elproduktion ”kostar” ca 22 g koldioxid per kWh (mot 468 i Tyskland). Detta trots att vi redan skiftat över både industri och hushåll till från olja till el. Så, i stället för att ha kanske 50 procent högre koldioxidutsläpp per person jämfört med Tyskland (vi har längre avstånd, kallare klimat och större andel tung industri) släpper vi ut ungefär hälften per person (4,5 ton jämfört med 9,2 ton). Då kör vi ändå bil ”som galningar”, med klart över 80 procent av persontransporterna via bil.

Stephan Pomp hävdar att kärnkraften borde ha en viktig roll i miljöarbetet och det är inte svårt att hålla med honom. Skräcken vore om stora kärnkraftländer som Frankrike och Storbritannien lade ner sin kärnkraft. Som tur är verkar utvecklingen gå åt andra hållet.

Domedag?
Men är då verkligen risken för kärnkraftsolyckor bättre än risken för klimatförändringar? Ja, det måste man nog säga. Åtminstone om de senaste prognoserna om fyra graders temperaturökning slår in. Dessutom är det knappast nödvändigt att bygga kärnkraftverk på de allra mest olämpliga ställen som finns och utan vettiga säkerhetssystem.

Ett av kärnkraftens stora problem är ju att så få vågar bygga nytt. I stället tänjs den aktiva tiden ut i det oändliga för gamla femtio- och sextiotalskonstruktioner. Inte nödvändigtvis farligt, men ineffektivt och dyrt. Tänk bara om vi gjorde samma sak med kommunikationssystem eller transportsystem. Kommer ni ihåg hur en tågkupé såg ut i slutet av sextiotalet? Och hur det lät? Eller hur mycket en bilmotor släppte ut på den tiden?

Nej, tekniken kan och bör vidareutvecklas. Det gäller allt från förbränningsmotorer till kärnkraftverk. Sedan är det fullständigt självklart att man inte skall släppa ut mer än nödvändigt.

Det kanske trots allt går att undvika ”domedagen” genom att ta många små steg i rätt riktning. Men ”allt – nu” är inget bra argument i miljöarbetet. Då blir effekten snarare ”inget – någonsin”.

Filed under: Göte Fagerfjäll