Lär av historien
Dagens stora händelse var förstås BranschPunschen och priset till Årets Elektronikföretag. Det var faktiskt 33:e gången som priset delades ut, även om tidningen på den tiden hette Modern Elektronik och inte Elektronik i Norden. Vi har ju bara funnits i dryga tjugo år.
Men som de flesta säkert vet går det en direkt linje mellan Modern Elektronik och Elektronik i Norden. Thore Rösnes drog igång Modern Elektronik 1970 och drev tidningen i 21 år, fram tills dess att de dåvarande ägarna bestämt sig för att rationalisera och slå samman.
Thore hoppade av och på våren 1992 drogs Elektronik i Norden igång. Den här gången med en lite ovanlig ägar- och arbetsform. Medarbetarna var också delägare och redaktionen sköttes ”demokratiskt”.
Och, jodå jag var med både de sista åren på Modern Elektronik (från 1989) och från första början på Elektronik i Norden. Den första artikeln till Modern Elektronik var jag förresten med och skrev redan 1977, när jag fortfarande gick på universitetet. Jag började inte på allvar i elektronikbranschen förrän 1978.
Historia kan vara nyttigt
Nej, jag tänker inte skriva någon sentimental historia om elektronik och media. Inte den här gången. Men BranschPunschen gjorde ändå att jag kom att tänka tillbaka några årtionden och då framför allt till det sjuttiotal då jag var tonåring. Det var en intressant, skojig, men också ganska skrämmande period.
Vi som var unga tyckte att det som hände på fyrtiotalet och femtiotalet var ungefär lika nytt och intressant som det som hände på femtonhundratalet och sextonhundratalet. Andra världskriget, Koreakriget, järnridån – det var ju evigheter sedan.
Idag tittar jag tillbaka på sådant som hände för 35 år sedan och inser att det fortfarande är ruggigt aktuellt. I mitten av sjuttiotalet skulle det ha motsvarat början av andra världskriget. Och med de referenserna skulle nog många val kunnat bli annorlunda.
Överkonsumtion och reglering
Julen närmar sig och brevlådorna fylls med julklappserbjudanden. Jag är nog inte ensam om att bli lite äcklad över all den överkonsumtion som de olika företagen vill pracka på mig.
Samtidigt blir jag ganska oroad över den förmyndarmentalitet i sjuttiotalsstil som märks allt oftare i media. Självutnämnda förståsigpåare fnyser över okunskapen hos ”vanligt folk” och kräver politiska insatser och regleringar. I TV låter man som vanligt journalister intervjua varandra och berätta om hur det ”egentligen” är.
Och visst låter det fint med fett- och sockerskatter för att förbättra folkhälsan, hårdare regler för att se till att folk inte skall känna sig kränkta och avgifter och regleringar för att styra folks resande från bil till kollektivtrafik. Men tro inte att det stannar där.
Jag minns mycket väl det tidiga sjuttiotal där så mycket politiserades. Vänsterrörelserna var visserligen pyttesmå i antal anhängare, men de lyckades få ett otroligt genomslag i mediedebatten. Och för varje år vreds debatten ett steg längre åt vänster.
I Göteborg, där jag studerade på den tiden, märktes det här extra mycket. KPML(r) blev en tid ledstjärna för många, trots (eller på grund av) sina hätska utfall mot allt som andades demokrati. ”Våra huvudstäder är Peking och Tirana”, skanderade partiets musikgrupp (Knutna Nävar). Allt som inte följde den allt snävare marxist-leninistiska politiken klassades som fascism och på ganska kort tid lyckades man också slå sönder mycket av den intressanta alternativa musikrörelse som vuxit fram i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Renlärigt och tråkigt
För egen del såg jag framför allt vad som hände inom musikrörelsen, där band som Samla Mannas Manna, Kebnekaise, Fläsket Brinner, Arbete och Fritid och Blå Tåget drev den musikaliska utvecklingen framåt. Musikstället Sprängkullen var för mig och många andra i Göteborg ett vattenhål för ny musik.
Jag minns fortfarande hur sur jag blev den gången när en aktivistgrupp hade lyckats att ta över ledningen av Sprängkullen. Allt skulle styras upp politiskt, kuddarna ersattes med träbänkar och den sparsamma belysningen ersattes med lysrör. Samla Mammas Manna fick nådigt tillstånd att spela ytterligare ett par gånger (efter offentlig politisk avbön), men i praktiken försvann det mesta som inte var rockmusik med kommunistiska texter eller ”folkmusik” med hårt politiska (och renläriga) texter. Och de flesta av de godkända grupperna var ju förtvivlat tråkiga.
Med tiden debatterade de olika aktivistgrupperna ihjäl varandra och både vänsterpolitik och musikrörelse gick i graven. De olika kommunistiska fraktionerna sörjdes inte av många, även om de fungerade som skola för en del kommande politiker och förvånansvärt många mediepersoner (inte minst i TV). Själv tittade jag på från utsidan med intresse och förvåning.
Aktiva extremister
Och vart vill jag komma med det här? Jo, det är viktigt att vara på sin vakt när en organisation eller en riktning sugs in i extremism. Man måste inse att folk med extrema åsikter ofta är villiga att lägga ner väldigt mycket tid på att nå dit de vill. Därför finns alltid risken att något som i början varit vettigt efter en tid ändras till att bli mer eller mindre vansinnigt.
Här är historien en bra hjälp. Idag är det väl knappast någon som tycker att Kinas kulturrevolution eller de Röda Khmerernas omvandling av Kambodja var något att hurra för. Men på sjuttiotalet tävlade de olika vänsterfalangerna om vem som kunde hurra högst. Pinsamt, men inte så konstigt med tanke på hur långt ut på skalan de olika rörelserna hade hamnat. Problemet är bara att man alltför ofta väljer att förtiga den här typen av historiska misstag i stället för att dra nytta av dem.
Idag ser vi tendenser till extremism inom en rad områden. Delar av miljörörelsen, delar av hälso- och fitnessrörelsen, delar av antikärnkraftrörelsen och delar av antibilismrörelsen har tongångar som är lätta att känna igen från sjuttiotalet. Och så förstås rasister, fascister, en del kommunister och en del religiösa aktivister, men de har ju alltid funnits där.
Det är svårt att helt komma ifrån de här tendenserna, men det går alltid att hålla ögonen öppna.
Peak Car
Det svåra är att mycket som låter så bra kan leda så väldigt fel. Krav på politiska åtgärder kan vara utomordentligt välmenande, men ofta kan kraftfulla politiska åtgärder ge väldigt tråkiga sidoeffekter. Och hypoteser som alltför mycket är baserade på fromma förhoppningar ger samma resultat.
Ta till exempel en hypotes som ”Peak Car”. Den går ut på att oljeutvinningen redan har nått sin topp och att bilismen därför från och med nu kommer att minska kraftigt. År 2030 har antalet bilar sjunkit till bara 40 procent av dagens nivå.
Det här innebär förstås att vägutbyggnader och nya förbifarter är meningslösa. När de står klara behövs de inte längre. Samma sak gäller väginfrastruktur och parkeringsmöjligheter i nya bostadsområden. Dumt, dyrt och meningslöst.
Jag läste faktiskt det här i ledaren i senaste numret av Elektroniktidningen. Hypotesen förfäktas också av en del forskare och miljöorganisationer, så det hela verkar bestickande.
Samma som på sjuttiotalet
Problemet är bara att vi hade precis samma argumentation redan på sjuttiotalet. Bilismen hade nått sin topp och skulle snabbt börja minska. Så blev det inte, inte ens när oljekrisen chockhöjde priserna. Samma sak gällde åttiotalet, nittiotalet och de följande årtiondena. Det mest synliga resultatet blev att nya bostads- och arbetsområden som byggdes (t ex Kista eller Hammarby Sjöstad) fick alldeles för lite parkeringsplatser.
Kommer då ”Peak Car” att slå in den här gången? Ja, under förutsättning att marknadsekonomin sätts ur spel och biltillverkarna samfällt bestämmer sig för att tillverka bilar som kunderna inte vill ha. Eller med andra ord – bilismen kommer att fortsätta att dominera så länge vi inte tar till drakoniska åtgärder.
Återigen är det bra att titta bakåt i tiden. När jag var liten hade vi ingen bil, trots att vi bodde på landsbygden. Det gick, men skillnaden när vi väl skaffade bil var otrolig. Bilen som princip är helt enkelt alldeles för attraktiv för att väljas bort frivilligt. Däremot kan den förbättras radikalt.
Flexibilitet
Nej, för att få ”Peak Car”-hypotesen att fungera krävs betydligt mer än en from förhoppning om höjda bensinpriser. Att halvera bränsleförbrukningen jämfört med dagens siffror är ju faktiskt inte särskilt svårt och då räcker det inte ens med dubblade literpriser för att göra bilkörningen privatekonomiskt olönsam.
I prisnivåer uppåt femtiolappen per liter spelar det ingen större roll om oljeutvinningen minskar. I de prisnivåerna går det lätt att tillverka flytande bränsle från naturgas, kol eller vad som helst som det finns gott om. Och det finns väldigt gott om naturgas och kol.
Om vi dessutom räknar med en bränsleförbrukning på en deciliter per person och mil står sig faktiskt bilen riktigt hyfsat, även mot kollektiva transportmedel. Det här har jag tagit upp flera gånger tidigare och den som vill läsa kan klicka på någon av följande länkar (Frihet och effektivitet, Hurra vad vi är bra).
Driver åt fel håll
Ett stort problem är att de mest extrema aktivisterna gärna väljer bort det som är möjligt att göra till fördel för det som inte går att göra på ett rimligt sätt. Det låter naturligtvis bra att kräva att alla bilar skall bort, att alla kärnkraftverk skall ersättas av vindkraftverk och att flyget skall läggas ner. Men det är inte lika lätt att genomföra.
I stället kan vi titta på Sverige och fundera på varför vi per person har mindre än en tredjedel av koldioxidutsläppen jämfört med USA och mindre än hälften jämfört med Tyskland och Danmark. Det är ganska intressant. Och ännu intressantare kanske det blir om vi fortsätter att göra massor av små förbättringar.
På sjuttiotalet hade vi en politisk debatt där förvånansvärt många (åtminstone i media) hävdade att ”allt måste rivas ner och byggas upp från grunden”. Det var en viktig orsak till att galenskaper som den i Kambodja kunde få ett såpass positivt mottagande.
Idag vet vi att det är lätt att riva ner, men väldigt svårt att komma tillbaka. Vi har också sett att de recept som förfäktades av de mest ”progressiva” på sjuttiotalet genomgående ledde till katastrofer. Inget märkligt i det.
Men, den som i varje läge kräver ”allt eller inget” kommer att få – inget. Och i valet mellan Groucho Marx eller Karl Marx väljer jag Groucho.
Filed under: Göte Fagerfjäll
Varför har vi så låga koldioxidutsläpp?
Till stor del för att den energi vi konsumerar är vatten o kärnkraftsbaserad. De länderna du jämför oss med har inte lika hög andel av dessa energislag som Sverige, Danmark har en hel del vindkraft men också kolkraft. En annan intressant sak att jämföra borde vara hur mycket energi vi konsumerar per capita, då kanske vi inte är så duktiga längre, och om det är så kanske det till viss del beror på vårt uppvärmningsbehov i detta kalla klimat eller att vi tack vare vår billiga el har mycket energikrävande industri vilket borde vara helt rätt eftersom vår elkraft inte är så koldioxidintensiv. Men som privatpersoner konsumerar vi jämförelsevis med de flesta andra länder förmodligen stora mängder el tack vare vår höga levnadsstandard och billiga el och därmed är vi ändå inte speciellt miljövänliga.
Hej Bengt
Klart att det är praktiskt att kunna basera elproduktionen på vattenkraft och kärnkraft. Vi gör i Sverige åt med mer än dubbelt så mycket el per person som i Tyskland (15 MWh/person jämfört med 7,3 MWh/person). Men det kompenseras förstås med god marginal av att vår industri drivs med el och att en mycket stor del av den privata uppvärmningen är baserad på elektriska värmepumpar. Den negativa miljöeffekten av att lägga ner kärnkraften är betydligt större än man kan tro vid första anblicken. Jag tog upp det här i ”Solen blir dyr för Tyskland” för en månad sedan.
Ödets ironi: hade ni lyssnat på ”extremisterna” och bytt till lysrör och buss på 70-talet, så hade vi inte stått inför fyra graders temperaturhöjning idag.
Detta apropos att lära av historien. Vad var misstaget? Kanske att avfärda folk som extremister istället för att lyssna.
Oljetoppen i sig står tryggt bortom ideologierna. Det spelar ingen roll vilka fanor vi viftar med – oljan sinar som den vill ändå.
Så kan det nog vara, ja kanske utom det där med sjuttiotalets lysrör – de innehöll lite för mycket kvicksilver för att vara riktigt nyttiga. Men det stora problemet med politik och framtidsplanering är att det inte räcker att vilja.
Om man planerar framtiden enbart utifrån vad ett antal människor hoppas på och önskar så spelar det ingen roll om de ”vill så det värker”, så länge det inte är möjligt att få med majoriteten. Då är det bättre att utgå från verkligheten och göra det bästa av den.
Isaac Asimov skulle kanske hållit med. Han skrev en sf-roman år 1972 på detta tema, ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves?”
Den handlar om en fantastisk ny energikälla som dock har den lilla obehagliga sidoeffekten att den förändrar naturlagarna i universum – med på sikt katastrofala följder.
Huvudpersonen försöker varna, men ingen lyssnar. Asimovs budskap är att människan helt enkelt är lite för dum för att hantera hotet – majoritetens önsketänkande och bekvämlighet smäller högre än vetenskapens rön.
Universum går inte under i romanen. Lösningen blir till slut att hjälten hittar en annan likadan energikälla som kompenserar för naturlagarnas förändring.
Likheterna med dagens klimatdebatt är uppenbara – en långsam energikatastrof som mänskligheten är för korkad för att kunna hantera, där lösningen i bästa fall skulle kunna vara klimatkompensation.
Isaac Asimov kände till växthuseffekten. Han var en av dem som varnade för den på 70-talet. Men jag har aldrig lyckats googla upp en bekräftelse på att romanen Själva Gudarna är en allegori.
Jag tror tyvärr dock inte att klimatkompensation kommer att fungera. Det är försent. När klimatet väl har rubbats och stenen kommit i rullning kommer den att stanna någon annanstans. Det finns ingen anledning att tro att vi kan hitta ett sätt att rulla klimatet till den fixpunkt där den var förut. Klimatlandskapet kommer att vara förändrat. Klimatet kommer att hitta en annan attraktor. För att ta ett tydligt exempel, de arter som utrotas kommer inte plötsligt att uppstå igen om vi sänker co2-halten igen.
Asimov om växthuseffekten: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=o6tSYRY90PA
Det är tyvärr så att det bara finns en renlärig huvudstad kvar, Pyongyang. Alla andra har förfallit till att bli slavar under de perfida representanterna för monopolkapitalismens blodbesudlade avskum.
Synd bara att det är så svårt att rimma på Pyongyang. Men kan man rimma på ”glasspamp” och ”klasskamp” så går nog det mesta (Blå Tågets ”Glassfabriken”).