Man kan tro att en stridsvagnspluton har övat buskörning på mina marker. Men det är bara samma gamla vildsvinsfamilj (med närmaste släktingar) som har bökat efter mat.

Den som inte sett vad ett gäng vildsvin kan ställa till med har kanske svårt att förstå vad jag pratar om. Ärligt talat skulle jag nog inte tro det själv om jag inte sett vad ett gristryne kan åstadkomma. Det krävs en ordentlig jordfräs eller en traktor med plog för att konkurrera.

Nej, det är nog bara att inse faktum och fixa en jägarlicens. Tidigare har jag aldrig varit särskilt intresserad av jakt, men så här kan det inte fortsätta. Utan en rimlig avskjutning förökar sig vildsvinen så snabbt att man snart inte kan plantera något utan att få det uppbökat.

Som ni kanske förstås är jag inte i Stockholm just nu. Där är fortfarande vildsvinsstammen något så när rimlig och i vår trädgård i Björknäs är det framför allt rådjuren som äter upp tulpaner och buskar. Men det må vara hänt.

Men den här veckan finns jag i Blekinge och där växer vildsvinsstammen med en förfärande hastighet. En och annan av dem skulle passa betydligt bättre i min frys.

Bra återväxt
Nåväl, vildsvinen har i alla fall inga problem med återväxten. Det är annars ett problem både i företag, inom politiken och på andra håll. Jag såg i går ett inslag om Frälsningsarmén, där en del lokala organisationer verkar närma sig pärleporten, alla på en gång. Återväxten har varit minimal så länge att i stort sett alla ligger en bit över pensionsåldern.

Inom politiken har man alltid försökt lösa det här med att ha aktiva ungdomsorganisationer som efter hand kan slussa in ungdomar i den ”riktiga” politiken. Problemet är förstås att det riskerar att skapa ”politiska broilers”, som aldrig varit ute i arbetslivet, men det går att undvika.

Inom företagsvärlden finns lyckligtvis ett par mekanismer som effektivt straffar företag som missar återväxten. Den viktigaste mekanismen kallas konkurrens och det slutliga straffet kallas konkurs. Ett företag som inte förnyar sig tappar konkurrenskraft och försvinner med tiden från marknaden.

Saab och DEC
I går såg jag också ett TV-program om SAAB Automobils konkurs och alla egendomliga turer kring den. Slutsatserna i programmet var väl lite märkliga, som det brukar bli när SVT skall granska. Men historien är utan tvekan intressant.

Det intressantaste är förstås att se hur utdragen och eländig en utslagningsprocess kan bli när det hela blir ett politiskt spel. Att lägga vantarna på de statliga och internationella stödlånen blir viktigare än att göra bilar och de mest säregna filurer hoppade in som huvudpersoner. Mycket märkligt.

Inom elektronikbranschen är vi vana vid ett betydligt mindre förlåtande företagsklimat. När ledningen för Digital Equipment klantade sig fanns det ingen som stod beredd med räddningsnät. Det blev konkurs. Samma sak gällde en rad andra jätteföretag, till exempel de stora amerikanska telekomjättarna. Misstag straffas med konkurs eller försäljning till konkurrenter. Man ser sällan några utdragna processer á la SAAB Automobile. Och lika gott är väl det.

Nokias sista chans
Nokias väg nedåt har inte varit munter att följa de senaste åren. Vägen från internationellt toppföretag till krisföretag gick förvånansvärt snabbt. Men det har jag redan skrivit spaltmeter om.

Nu är det i alla fall dags för Nokias sista stora strid. Äntligen har Microsoft släppt Windows 8 och om satsningen lyckas har Nokia fortfarande en chans. Visserligen är man på intet sätt ensamma om att göra Windows-telefoner, men en dramatisk framgång för Microsoft skulle kanske kunna rädda Nokia.

Microsoft och Intel
Faktum är att samma sak gäller Microsoft och Intel, om än på betydligt längre sikt. Övergången från PC till läsplattor och smarta telefoner har gått mycket snabbare än någon väl kunde förvänta sig. För Microsoft är det därför oerhört viktigt att komma in på den nya marknaden och inte bara sitta fast i den lönsamma, men knappast växande, PC-marknaden.

För Intel ser det inte särskilt kul ut på lite längre sikt. Hittills har man misslyckats med alla försök att etablera x86-arkitekturen för läsplattor och mobiltelefoner. Idag är det väl bara de mest obotliga optimisterna (läs världsfrånvända) som tror på något sådant. För att inte Intel skall hamna i samma situation som Frälsningsarmén krävs krafttag. Men Intel har förstås alltid visat sig kunna åstadkomma krafttag.

Filed under: Göte Fagerfjäll