I måndags satt jag och skrev på ledaren till EiN9, alltså den tidning som i bästa fall ligger i din brevlåda (annars får du vänta tills i morgon, eller klicka här bredvid på den datorläsbara versionen). Där spekulerade jag en hel del om ARM och Intel och framför allt om framgångarna för ARM på bekostnad av Intel.

I går kom så den senaste kvartalsrapporten från Intel, med idel positiva siffror. Omsättningen slår alla rekord och vinsten är makalös. Så då måste väl mina spekulationer vara totalt åt skogen?

Eller kanske inte ändå. Den enda verkligt usla siffran i Intels kvartalsrapport handlar om Atom-processorn, Intels försök att komma in på handdator- och mobiltelefonmarknaden. Där dök försäljningen med 32 procent, jämfört med samma period förra året. Hittills har alltså Intel misslyckats på den här marknaden och inte mycket pekar på att det skall gå bättre i framtiden.
Och samtidigt kommer den nya big.LITTLE-plattformen från ARM, där man kombinerar en ny liten strömsnål processor med en större och betydligt snabbare. Kombinationen får dagens Atom-processor att se ännu värre ut.

Här har Intel två stora problem. Man har inte lyckats att göra Atom-processorn tillräckligt snabb och man har inte velat göra Atom-processorn tillgänglig i IP-form. Den som vill ha kontroll över sina egna komponenter och inte lägga sina ägg i Intel-korgen måste i praktiken välja ARM och det har väldigt många gjort. Det innebär att det idag finns massor av ARM-kunniga hårdvarukonstruktörer och massor av ARM-kunniga programmerare.

För Intel är det här dåliga nyheter. De har lyckats förbluffande bra med att skapa stora och snabba x86-processorer, med en kombination av bra konstruktörer och egna avancerade processer. Men x86 är i grunden en gammal arkitektur och i jämförbara tillverkningsprocesser blir ARM normalt sett strömsnålare och billigare, speciellt i det nya heterogyna utförandet. Det innebär att Intel sannolikt fortsätter att förlora allt som har med låg effektförbrukning, litet format och lågt pris att göra.

Och så kommer vi då till de stora datorerna, där Intel regerar. Vad kan väl ARM göra där?

Tja, i går kom också beskedet att ARM/Cadence/TSMC har lyckats att ta fram ett testchip i 20 nm av den nya Cortex-A15 MPCore-processorn. Det innebär inte att någon av de här tre företagen kommer att sälja processorer i konkurrens med Intel. Men det innebär att företag som Freescale, Apple och alla de andra kan konstruera snabba multicore-processorer som förmodligen mycket väl kan konkurrera med Intels värstingar. Det kan bli nog så intressant.

Jag är förresten på väg till en av de verkligt intressanta ARM-fokuserade processortillverkarna. Norska Energy Micro har vid det här laget fått ihop ett förvånansvärt stort program med ARM-baserade enkapseldatorer. Men, mer om det senare.
språk som dekoration

Det blev lite stressigt när den senaste tidningen skulle lämnas till tryckeriet i måndags, så när det hela var klart slängde jag mig på soffan och slog på TV-apparaten. Där visades en repris på ”Fråga doktorn” och jag kom in lagom till en lång och lågmäld intervju med professor emiritus Bodil Jönsson om hennes senaste bok (om åldrandet).

Och som vanligt var det ett rent nöje att lyssna till Bodil Jönsson. Trovärdigt, intelligent och genomtänkt. Man får en känsla av att hon verkligen menar vad hon säger och att hon vridit och vänt på allting först och inte bara kastar ur sig något som ”låter bra”. Hon använder inte språket som ”dekoration”. Man mår bra av att lyssna på sådant.

I det läget kunde jag inte låta bli att fundera över varför jag blir så irriterad av att lyssna på vissa politiker. Det kanske är orättvist att jämföra forskare och politiker, men min irritation gäller faktiskt bara ytterst få politiker (och det har faktiskt inte med färg att göra). I den aktuelle politikerns fall får jag en obehaglig känsla av att han bara säger vad han tror fungerar bäst för ögonblicket och vad han tycker verkar lämpligt. Inget känns trovärdigt.

Men, det här är förstås också ett problem med mycket av dagens media. Lågmälda intervjuer som den med Bodil Jönsson är ovanliga, speciellt i politiska sammanhang. I stället gäller det att kunna leverera slagord snabbt och att kunna slingra sig ur besvärande frågor på ett smidigt sätt. Eller rättare sagt, många tror att det är det som gäller. Själv är jag inte alls lika säker.

Därmed inte sagt att jag ser något större problem med den senaste tidens ”mediadrev”. Tanken att ”politiker som inte kan dömas inte heller har gjort något fel” är bara fånig. Det måste finnas en moraldebatt och den måste initieras av media. Det kan naturligtvis gå snett, men den här gången kan jag inte se att media har stått för någon del av ”omoralen”. Det har funnits alldeles tillräckligt av den varan på andra sidan.

det måste få kosta

Till slut några ord om ett annat av mina favoritämnen. Lokaltrafiken i Stockholm har debatterats i dagstidningarna ett bra tag nu och för det mesta har det bara handlat om vad som fungerar ”bäst”.
Men härom dagen kom plötsligt prislappen upp på bordet, något som märkligt nog knappast hänt tidigare. Man har kommit på att biljettpriset och månadskortspriset minst måste dubblas på ett par års sikt om de nuvarande bidragsreglerna skall behållas. Stockholmspolitikerna har ju bestämt att bara en del (maximalt hälften vill jag minnas) av kostnaden för lokaltrafiken får subventioneras med skattemedel. Resten skall betalas av resenärerna själva.

Och plötsligt blir förutsättningarna annorlunda. Den politiska floskeln ”det måste få kosta”, byts mot ”maximala prestanda för givet pris”. Det kanske är tjusigt med moderna spårvagnar, men det är också fruktansvärt dyrt. Samma sak gäller tunnelbana på linjer som inte har extremt högt resandeunderlag. Då gäller det att ta med alla parametrar och inte till exempel jämföra spårvagn på egna linjer eller tåg i egna tunnlar med bussar som får slåss med all annan trafik. Redan att ”måla av” en egen bussfil gör prestanda radikalt annorlunda och man får ändå i storleksordningen tio gånger större kapacitet för en given summa.

Filed under: Göte Fagerfjäll